Lea DeLaria och Taryn Manning i Orange Is the New Black. Foto: JoJo Whilden/ Netflix

Lea DeLaria och Taryn Manning i Orange Is the New Black. Foto: JoJo Whilden/ Netflix

Som liten väntade man på lördagen och alla dess förmåner: Titta på film sent in på natten och lördagsgodiset så klart. Helt enkelt gå ifrån vardagen och lyxa till det lite. När lördagen väl kom ville man vara uppe så länge som möjligt för att förlänga känslan av det speciella, och som vuxen känner jag på samma sätt. Fast nu handlar det om TV-serier. 

Ni vet den där känslan när man hittar en serie som man verkligen inte kan vara utan. Man räknar dagarna tills nästa avsnitt eller nästa säsong börjar så man kan vältra sig i handling och karaktärer som man blivit så fäst vid. Just så känner jag för den tredje säsongen av Orange Is the New Black. Jag gick och väntade, räknade ner och funderade på om jag skulle vara hemma kvällen den 12 juni då Netflix skulle släppa säsong tre, så jag kunde börja sträckkolla och bli den där tråkiga som stänger in sig med datorn och hörlurarna när sambon vill hitta på något.

Det som hände när premiärdatumet passerat, när jag kom hem från en minsemester och ÄNTLIGEN fick tillfälle att sätta mig ner och ha makt över fjärrkontrollen i soffan, var att jag såg ETT avsnitt. Inte mer. Jag kunde inte förmå mig själv att trycka på ”play” när Netflix frågade om jag skulle se på nästa avsnitt. Min rädsla var för stor för att fortsätta. För att inse att det någon gång tar slut. Hur bra avsnitten än är och även om alla runt omkring en talar om det och vill diskutera vissa scener (vilket ökar risken för spoilers för en annan), så kunde jag inte. Och nu talar vi om en människa som med lätthet kunnat kolla igenom Sopranos och Arkiv X utan seperationsångest.

Varför denna seperationsångest drabbat mig just nu kan bero på att Orange Is the New Black är en serie ensam i dess slag. Eller åtminstone känns det så, när de flesta serier handlar om gangsters och hårda, starka män i huvudrollerna. Missförstå mig inte, jag gillar gangsterserier, men det blir lite väl mycket av den varan ibland. Därför blir Orange Is the New Black så speciell. Den öppnar ett nytt fönster mot världen och ger säkerligen många nya perspektiv som INTE ses genom mannen. Det finns en igenkänningsfaktor som jag inte tidigare känt.

En annan bidragande faktor till varför jag inte känner ro att sitta och sträckkolla kan vara hur människor runt omkring mig ser ner på TV-serietittandet. ”Nä, fy jag skulle aldrig med gott samvete kunna sitta i soffan en vardag och kolla på FLERA avsnitt av en serie. Tänk att ödsla så mycket tid på TV:n när man kan göra så mycket annat. Man förlorar ju tiden!” Varje gång jag hör den här typen av förklaringar blir jag liiite upprörd i mitt hjärta som slår för TV-serier. För de anar inte hur fel de har. Enligt en text skriven av neuroforskaren Amanda Ellison vid Durham University tidigare i år menar hon att alla sinnesintryck hjärnan får av att titta på TV-serier, alla intriger och komplexa berättelser att hålla reda på, faktiskt är så kallad ”hjärngympa”.  Så nej mamma, jag löser inte korsord. Jag tittar på TV-serier.

Men människa som jag är har jag inte kunnat motstå helt och är nu i mitten av säsong tre och försöker att inse att allt gott har ett slut. Jag undrar bara om skaparen Jenji Kohan förstår vilket mästerverk hon gjort och vilket fotavtryck hon lämnat i TV-historien. Och jag kan bara säga tack.

Pin It on Pinterest

Share This