Sin-City-A-Dame-to-Kill-For-1

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR

Regi och manus Robert Rodriguez och Frank Miller Medverkande Mickey Rourke, Bruce Willis, Josh Brolin, Joseph Gordon-Lewitt, Rosario Dawson, Eva Green m.fl.

Lika osäker som man är i Sin City är jag på Sin City 2. Datorspelskänslan finns kvar, och den fallande snön är lika vacker som alltid; men råheten under den svartvita ytan saknas. Det är liksom för slick, det är oljeringar utan regnbågssubstans. De goda är fortfarande de enda att blöda rött, men färgpaletten bleknar i jämförelse med den första filmen.

I Sin City: A Dame to Kill For får vi åter möta våra gamla hjältar Marv, Dwight och Hartigan, även om den sistnämnde hör mer hemma i Sjätte sinnet. Marv är lika glömsk som alltid och får till stor del utgöra filmens enda röda tråd; och det kanske är här jag backar. Där Marv i Sin City var en av många sammankopplade spelare är han här det enda som hindrar filmen från att spreta något så överdjävulskt. De lösryckta historier som ordnades till en så vacker och så levande spindelväv i den första filmen hänger här som en mångårigt bortglömd kusin matt över en dörrkarm. Det händer egentligen inget man blir särskilt engagerad i förrän mot slutet, och då är underbart väldigt, väldigt kort.

Skådespelargalleriet har utökats med Joseph Gordon-Lewitt, vilket väl alltid är ett smart drag, och en Christopher Lloyd i en ytterst roande cameo relaterad till den förutnämnde. I övrigt är Old Town skitigt, hororna beväpnade och skjutglada, och alla försöker på ett eller annat vis rädda någon annan från den förbistring Sin City oundvikligen bibringar. Det är tyvärr bra mycket mindre soul searching och mer uttrycklig redemption som står på spel här, vilket bidrar till mitt bristande engagemang. Jag bryr mig helt enkelt inte.

Under de år det har tagit att göra en värdig uppföljare till den första filmen har även Robert Rodriguez blivit äldre; och även om han aldrig riktigt varit främmande för den yngre målgruppen (se Spy Kids) så märks det att han kanske inte har lika lätt att ta till det ultravåld som gick igen även på Desperados tid. Sin City 2 är helt enkelt för lam, eller för tam, för att riktigt uppfylla Frank Millers vision (även om jag är medveten om att mannen är djupt insyltad även i filmerna). Där ettan stödde sig på kannibalism, kastration, kidnappning och kåthet ter sig tvåan mest som en ursäkt för det förgångna och ett sätt att visa att man kan göra en rå historia (eller många råa historier) av förlorad äkta kärlek. Fast det funkar liksom inte alls.

Pin It on Pinterest

Share This