Årets EP – 2021

27 dec, 2021

Årets EP

EP:n har blivit den naturliga mellanlandningen mellan albumprojekt, särskilt i osäkra tider. Popmanis val av årets bästa EP inkluderar flera teasers inför kommande album men också kära återseenden och överraskande släpp.

Tkay Maidza – Last Year Was Weird, Vol. 3

En EP som blandar pop, r’n’b och reggae på ett träffsäkert sätt. Tkay Maidzas fingerfärdiga flow och karisma passar perfekt ihop med den genreöverskridande musiken. Soniskt är Last Year Was Weird, Vol. 3 både explosiv och harmonisk på samma gång, vilket jag beundrar. På åtta spår lyckas hon få in så många känslor och ljudliga variationer, det finns något för alla där sångerskan fått in både bangers och mer lugna låtar.

Leonard Lukic

Beach House – Once Twice Melody

Beach House fick sig ett rejält uppsving under året när TikTok-generationen upptäckte deras låtskatter. Jag var först osäker på om nya EP:n skulle hålla samma klass som de tidlösa diamanterna de sitter på. Men Beach House lyckas överträffa sig själva, igen. Once Twice Melody är på en annan nivå än tidigare släpp, den nya musiken är mer futuristisk, den får en att slungas in i en Stranger Things-aktig kuliss, som att sväva runt i en utopisk värld.

Julia Hvalgren

Mannequin Pussy – Perfect

Det amerikanska punkbandet Mannequin Pussy bjuder på blandad kompott på det senaste släppet Perfect. EP:n som gavs ut under året rymmer allt från aggressiv punk till lågmälda postrock-känslor. Den bästa låten Control drar mer mot det första alternativet. Som oftast när det gäller bra punk är spåren korta och få. Det finns något för de flesta på denna karamell som inte ens är en kvart lång.

Josefin Östby

DMA’S – I Love You Unconditionally, Sure Am Going To Miss You

I augusti i år överraskade DMA’S med att släppa en fyra låtar lång EP. Bandet beskriver skivan som en återgång till sina rötter där låtarna har fått tid att växa fram utan press eller förväntningar. Det hörs tydligt att rötterna som bandet syftar på kommer från brittpopen och Oasis och soundet är mjukt och oborstat. Lägg till en akustisk ballad och valet av årets EP är för mig ganska enkelt.

Anna Börjeson

Kero Kero Bonito – Civilisation II

De tre låtarna på Civilisation II, som senare under året kom att bli en del av bandets album Civilisation I, är poppiga, experimentella, och lätt drömlika. Vid en första anblick kan elektro-popen låta rätt plastig, men när man lyssnar in på texterna uppfattar man hur de behandlar samhällsaktuella frågor: allt från pandemi till kapitalism. Bandet har alltid varit utmärkande i sin personliga stil, men med Civilisation II visade de upp lyrik som är både tänkvärd och uppmärksamhetsväckande.

Tilda Lindén

Lane 8 – Nuclear Lethargy

För många är elektronisk musik antingen kommersiell dansmusik eller otroligt svår och nördig konst. Jag är ändå ganska inlyssnad på både techno, house och allt däremellan, och är oftast benägen att hålla med. Men när amerikanska Lane 8 producerar musik tänjer han på gränsen för vad vi dansar till och vad som gränsar till en konstinstallation. Bästa exemplet är spåret Reviver från Nuclear Lethargy.

Erik Magnusson

Kontravoid – Faceless

Kanadensiske Kontravoid ska ha twittrat med en vädjan till lyssnarna: “Sluta lyssna på min musik i klubbar! Det är menat att den ska lyssnas på på samma sätt som jag skapar den: ensam gråtandes och ätandes tre påsar Fritos”. Det är en omöjlig önskan att uppfylla när Kontravoid släppte sin EP Faceless som innehåller briljant dansanta, och melankoliska, body och syntpop-låtar.


Saskia Rubensson

Felicia Takman – Alla gör slut (pt.1)

Felicia Takman debuterade så sent som förra året men har kommit att bli ett självklart namn på den svenska popscenen. I år släppte hon Alla gör slut (pt.1) som en upptakt till sitt debutalbum. Hon fortsatte förvalta sitt träffsäkra sound från förra årets EP, men melodispråket utvecklades till något lite mer lågmält för att matcha texternas melankoliska tematik.

Emma Thimgren

Yarlie – Stupid With a Sore Heart

Yarlie debuterade under 2021 med sin EP Stupid With a Sore Heart, en samling av sex spår. På EP:n dyker hon rakt ner i hur det är att få sitt hjärta krossat, men också hur en ska se sig själv i ett bättre ljus. Hennes poppiga ljudlandskap passar fint ihop med hennes uttrycksfulla röst som berättar en historia om hur det är att vara ung tjej i dag.

Emma Isberg

THE BLOSSOM – 97 BLOSSOM

Sydney-födda artisten The Blossom, eller Lily Lizotte, släppte i år EP:n 97 Blossom. Den består av sex färgstarka låtar, och är producerat av medlemmar ur bandet Brockhampton. EP:n beskrivs som indiepop, och jag tycker även Lizottes musik har punkiga influenser och ett experimentellt sound. Det känns som om punk-poppen på MTV i början på 2000-talet åkt i en tidsmaskin, och resultatet är The Blossoms EP. En måste-lyssning enligt mig.

Natalie Mourad

Marcus Berggren – Hökens Gata Hustler

För mig kom den här EP:n helt oväntat och lika överraskad som jag blev av dess release lika glad blev jag när jag hörde den. Marcus Berggren har bytt standup-scenen till popscenen och han gör det riktigt, riktigt bra. Texterna är råa, likaså musiken. Det här var definitivt inget plojprojekt från Berggrens sida, snarare var det starten på något nytt. I framtiden kanske vi får höra honom sjunga lika ofta som han skämtar. Det hoppas åtminstone jag efter att ha hört Hökens gata hustler.

Maximilian Haglund Holst

Veronica Maggio – Och som vanligt händer det något hemskt, kapitel 1

Återigen briljerade Veronica Maggio med sin senaste EP Och Som Vanligt Händer Det Något Hemskt (Kapitel 1). Hennes musikaliska talang och catchiga sånger framförs på samma nivå liksom tidigare material och inkluderande singlar såsom SE MIG går inte att missa på radion eller Sveriges nuvarande topplista. Hennes position på den svenska musikscenen är ännu inte degraderad och kommer troligtvis inte vara det under lång tid framåt.

Whilliam Lindroth

Flight Mode – TX, ’98

Väldigt stilsäker emo från norska Flight Mode. Definitivt mer åt det nostalgiska än nyskapande hållet, men fortfarande väl genomfört och med en fin känsla. Genrer brukar gå i cykler och vi får väl hoppas på att en ny våg av emo sköljer över oss framöver.

Alexander Andrén

Yves Tumor – The Asymptotical World

Efter att ha släppt ett av fjolårets bästa album på skivan Heaven To A Tortured Mind följde Yves Tumor i somras upp succén med EP:n The Asymptotical World. En konstnärlig samling av sex fantastiska spår där Tumors experimentella värld växer sig både djupare och bredare med inslag från genrer som shoegaze, drömpop och gothrock.

Elin Strömberg

Författare:
Redaktionen

Fotograf:
Press

 

Pin It on Pinterest

Share This