diehard

Foto: IMDB Titel: A Good Day to Die Hard Premiär: 14 februari 2013 Regi: John Moore Medverkande: Bruce Willis, Jai Courtney, Sebastian Koch, Mary Elizabeth Winstead, Yuliya Snigir, Radivoje Bukvic

Bruce Willis, aka John McClane, vår actionhjälte är tillbaka! Som alltid är han på fel plats vid fel tillfälle, denna gång i Moskva som han rest till för att hjälpa sin son Jack (Jai Courtney, Jack Reacher). De har inte världens bästa relation till varandra, och det blir inte bättre av att Jack är minst lika envis som sin far. Men när man har Moskvas undre värld är efter sig måste man samarbeta och två McClanes visar sig vara en svårslagen combo.

John Moore, regissören bakom den kritiserade filmatiseringen av Max Payne är tillbaka med den actionspäckade  A Good Day to Die Hard.  Bruce Willis, som kultförklarat den ofrivillige hjälten tillika polisinspektören John McClane, intar rollen för femte gången. Fast i denna film får vi två McClanes till priset av en. McClane den äldre reser till Moskva för att hjälpa sin son Jack som verkar ha satt sig i skiten – men får reda på att han är CIA-agent som arbetar för att förhindra en kärnvapenhärva.

Action i all ära, men ibland blir det bara för mycket. Här har man slängt in alla möjliga element som ska framkalla adrenalin. En långdragen biljakt där säkert flera hundratals bilar får tas till skroten, glas som krossas och regnar ner över fienden, hopp från höga tak ner i långa rör likt en rutschkana och framförallt mastiga vapen som aldrig verkar få slut på ammunition. Det är ganska liten underhållningsfaktor och filmens story är lika tunn som håret på Willis. Och så blir man dessutom döv.

Man kan likna denna typ av actionfilm med ”snuskfilmer”. Tanken är att underhålla, få adrenalinet att pumpa, ge publiken det de inte får i sin egen verklighet. Visa något förbjudet, kittlande. Problemet är när man försöker klämma in en story. Det blir så löjligt, för oftast glöms storyn bort och hamnar i skymundan. Krutet läggs aldrig på storyn, utan på alla bomber och granater. Utgångspunkten här är ju far och son McClane och deras lite slitna relation. Det är en actionfilm, ja, men lite mer story än att lappa ihop sitt förhållande genom att döda folk sida vid sida hade inte skadat.

Jag kan uppskatta hjärndöd action som vem som helst, men detta är ju ett nytt lågvattenmärke, tyvärr. Det känns som att filmen aldrig börjar och sen tar den bara slut. Sen finns det en anledning till att A Good Day to Die Hard har premiär på alla hjärtans dag – den är som ett alternativ för alla de som hatar romantiska komedier och allt fluffigt och gulligt som tydligen hör dagen till. Här får de raka motsatsen – saker som sprängs i luften, testosteronöverdos och död.

Bäst: När Alik (the bad guy) får fatt i John och Jack på ett hotell och hotar dem till livet, allt medan han tuggar frenetiskt på en morot. Varför? Ingen aning, men kul är det när onda personer är måna om sin hälsa.

Sämst: Bristen på starka kvinnor, i vanlig ordning. Vi har två kvinnor som är en del av storyn – Johns dotter Lucy som hela tiden oroar sig för sin gamle far och bror, och Irina, dotter till Komarov, även kallad ”min ögonsten” och ”pappas flicka”. Irina, som skulle kunna vara en bad-ass, faller platt och försöker bara vara männen kring henne till lags.

Se hellre: De första Die Hard-filmerna.

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This