YES, ROBYN, YOU ARE REALLY SPECIAL

av | Okt 24, 2018 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

Fredagen den 26 oktober 2018 släpper Robyn sitt album Honey, det första albumet på åtta år. Ett album som redan hajpats upp till inferno av media och fansen. När frågan kom om någon av oss på Popmani kunde tänka sig att skriva något om Robyn inför albumsläppet räckte jag snabbt upp handen, som av en reflex utlöst av alla minnen jag har.

Jag färdas tillbaka till mitt sena nittiotal och mitt första minne av Robyn. Ser framför mig en ung, kortklippt, blond tjej i vitt linne och cool jacka framföra den låt jag skulle komma att nynna på intensivt i flera månader framöver. Det här var alltså när jag såg musikvideon till Robyns första stora hitlåt, Do You Really Want Me (Show Respect).

Några år tidigare, innan mitt första Robyn-minne ägde rum, släppte hon sitt debutalbum Robyn is Here (1995). Såhär i efterhand kan jag inte tänka mig en bättre titel, Robyn kom för att stanna efter det. Här vid slutet av nittiotalet hade Robyn släppt tre singlar i USA, varav två flög rakt in på topp tio av Billboard-listans 100 hetaste hits.

Det är tjugo år sen dess. Under den här tiden har Robyn gått från att vara rösten till signaturmelodin av Lilla Sportspegeln till att bli världsartist. När jag tänker på tiden som passerat blir jag helt ställd. Jag har hunnit vara barn, genomlidit tonåren och till att nu ifrågasätta om jag är vuxen. Det känns som knappt ett decennium och tre livstider på samma gång.

Jag minns skolgården och hur jag sjöng ”do you really want me, am I really special”, vars melodi är baserad på skvallerbytta bing-bong, till min bästis. Säkert i samma veva som vi retade varandra i klassen med den visan.

Några år senare, 2002 närmare bestämt, släppte Robyn sitt tredje album Don’t Stop The Music. Albumet sålde platina i Sverige och jag tror vi är många som minns hitlåtarna Keep That Fire Burning och O’baby. Faktum är att O’baby blev den mest spelade låten i svensk radio året därpå.

År 2004 höll jag på att välja vilket högstadie som skulle prägla min stundande tonårstid medan Robyn bröt sig loss från sitt tidigare skivbolag Jive och startade sitt eget; Konichiwa Bitches. Kontrasterna.

Ett år passerade och hon släppte singeln Be Mine! från följande självbetitlade album Robyn, hennes fjärde. Jag minns det som året jag fick min första mp3-spelare och tusentals steg genom korridorerna av skolan jag till slut valde. Steg som jag nästan aldrig hörde själv för i mina öron fanns ständigt musik. Ur hörlurarna strömmade favoriterna Cobrastyle, Handle Me och With Every Heartbeat.

Jag kommer ihåg de röda platåskorna Robyn hade i musikvideon till Handle Me. Jag minns att låten spelades på högstadiediskon och hur alla mina vänner kunde sjunga med till alla ord, hur coola vi kände oss då. Och fy fan vad jag minns hur allt i hjärtat gjorde ont av tonårskärlek och hur jag förkroppsligade ”if it hurts with every heartbeat”.

2010 när en trodde att en skulle börja bli mer vuxen släppte Robyn sina tre fullängdsalbum i serien Body Talk. Ytterligare en musikalisk gåva med hitlåtar som Indestructible, Hang With Me och Dancing On My Own. Och jag vet inte hur många gånger jag ilsket promenerat till Don’t Fucking Tell Me What to Do.

Jag minns hur jag dansat både ensam och tillsammans till alla dessa på mörka dansgolv och strobande lampor som blinkat i takt. Minns hur en hört de tidigare hitlåtarna komma tillbaka under många ”tema nittiotal”-kvällar som en omtyckt bekant.

Efter Body Talk-serien blev det tyst ett tag. Vi hörde ingen ny musik från Robyn och minnet föll längre bakom oss.

Sedan väcktes det till liv igen under 2015 genom den norska serien SKAM. Under ett avsnitt i seriens fjärde säsong, då drittsekk och ”William & Noora forever” var på allas läppar, spelades Robyns None of Dem, som en del av soundtracket. Låten är ett samarbete med Röyksopp och vi alla tog tacksamt emot återseendet av våra musikminnen.

Två år senare premiärspelades nytt material av Robyn i sluttampen av en annan storslagen serie, nämligen Girls. Som ett troget Robyn-fan började en hoppas på mer av tonerna till låten som vi nu vet är Honey.

Jag minns hur glad jag blev när jag för lite mer än en månad sedan fick höra om Robyns nya album, det första på åtta år. Jag minns även för tre veckor sedan när en nära vän visade mig en app där en kunde tävla för att vinna biljetter till en hemlig konsert med Robyn. Jag minns hur skeptisk jag var till den också. Byta koder med andra personer? Varför?

Sedan eskalerade det, min hängivenhet och andra personer engagemang. Facebook-grupper skapades, träffar planerades, chattgrupper om koder och jag vet inte hur många gånger jag uppdaterat flödet på mina sociala medier per dag. Allt för att inte missa något nytt som skulle kunna vara en kod.

Robyn, 2014 Way Out West

Jag minns för ungefär två veckor sedan hur jag började inse storheten i Robyn. Vilka musikminnen jag delar med så otroligt många andra. Både nära och på håll såg jag hur nya vänskaper skapades. Det var som att se vitsippor blomma ut på våren. Överallt spred sig värmande ljus i vårt annars kalla mörker. I parker, på torg, under lunchen och efter jobbet spred det sig.

Sedan hennes debut 1995 har jag hunnit växa upp och Robyn har blivit utsedd till Årets Svensk 2010, vunnit fyra Grammis, släppt sju album, blivit invald i Sveriges Music Hall of Fame och lyckats engagera flera hundratals fans världen över till att prata med varandra. Bara för att nämna en bråkdel av hennes framgång.

Om några år kommer jag minnas hur jag växte upp med Robyn och hur hennes låtar har kantat alla delar av mitt liv hittills. Jag kommer minnas en konsertlokal, för att jag vann biljett, som inte är fylld utav främlingar utan av utslagna vitsippor.

Jag tar tillbaka det jag skrev i början, att hon är en världsartist; hon är en världsikon. Jag tänker på en 16-årig Robyn som sjunger texten ”do you really want me, am I really special?” Ja, Robyn. Du och din musik har verkligen en speciell plats i våra hjärtan.

Författare:
Lili Gustafsson, Skribent

Fotograf:  Mark Peckmezian, Press

Pin It on Pinterest

Share This