Ända sedan jag flyttade tillbaka från Tyskland till min hemstad Göteborg har jag saknat de osande tyska dansgolven och löftet om att precis vad som helst kan hända. Ibland kollar jag sista minuten flyg till Berlin och drömmer mig bort från Sveriges stundtals homogena klubbscen. Men under helgens WHY NOT Festival fick äntligen Göteborg den dos av tysk klubbkultur som vi så länge har hungrat efter. 

Musikfestivaler associeras gärna med sommar och en och annan halkvänlig lervälling, men på WHY NOT Festival fanns inte en enda lerfläck på ens skor när en lämnade Frihamnen för att glida vidare genom natten. Mycket tack vare det väl beprövade och asfalterade området Bananpiren, som ligger precis vid andra sidan Götaälvsbron. Fredagsvädret var allt annat än trevligt som det så ofta är här i Göteborg när september går över till oktober och blåsten grep tag i kläderna, in sipprade kall luft från kanalen och jag hann tänka att det här med galon kanske inte är så underskattat trots allt innan jag möttes av trevliga vakter och en fint utsmyckad ingång. Kylan glömdes bort direkt och fick lämna plats åt chocken över den ickeexisterande kön och den pulserande musiken en hörde redan från armbandsuthämtningen.

Discokula

Fotograf: Amanda Båmstedt

Väl på plats vid Deep Sea-scenen som var en av de två glaspaviljongerna där festivalen ägde rum hann jag se en skymt av Ena Cosovic som spelade B2B med Joel Alter. Publiken på dansgolvet tätnade lagom tills Dr. Motte skulle dra igång och när technogurun sedan intog scenen bjöds vi på en rejäl omgång technobeats uppblandat med klubbsound som vi sent lär glömma. 

Hot Chips DJ-set fick avsluta kvällen och det var verkligen kul att arrangörerna lyckades få hit dem. När de mot slutet drar på med Caribous Can’t Do Without You är euforin total och det råder ett samförstånd i publiken om att dansa tills sista droppen fredagsork har runnit ut. En stor fisk som tycks vara gjord av någon som verkligen behärskar papier mache hängde vid ena sidan av dansgolvet och såg ut att le åt den glowsticksutrustade skaran som stod och svängde sina lurviga framför scenen. Jag traskade lyckligt hem från spårvagnshållplatsen tidigt på lördagmorgonen trots att benen knappt bar efter allt dansande. 

hot-chip-dj-set-4

Fotograf: Amanda Båmstedt

Under dag två av WHY NOT får jag syn på den beryktade badtunnan som stod bredvid en slags iglo av plast med semigenomskinliga väggar och en måste verkligen ge en eloge till de kreativa krafter som har stått bakom utsmyckningen av festivalområdet. Om bara andra festivaler kunde göra detsamma tänker jag medans jag glider förbi en av alla de glimrande discokulor som en kan finna på området. Festivalområdets publik har ökat ganska så ordentligt under lördagskvällen och det märks att besökarna brinner för musiken. Den goda stämningen och vänligheten blir signifikant för helgen, sällan har jag pratat så mycket med helt främmande människor. Musiken binder oss samman. 

Jag hamnar framför Y + M som levererade ett alldeles lysande set, techno mötte house och resulterade i att dansgolvet lämnades alldeles varmt och svettigt. Det känns lyxigt att få se sådana skickliga personer i DJ-båset och att de dessutom råkar vara kvinnor gör bara saken bättre, mansdominansen inom den elektroniska dansmusiken är ett faktum, men också något som sakta men säkert börjar luckras upp. Det är bara att se till WHY NOT:s excellenta lineup om en skulle hysa tvivel.

carl-craig

Fotograf: Amanda Båmstedt

Därefter tog Carl Craig över musiken, hans namn hade legat på allas läppar sedan i fredags, i såväl toakön som på dansgolvet. På festivalens webbplats kan en finna beskrivningen av Carl som en kreativ visionär inom den elektroniska musiken och sällan har väl en sådan text stämt så väl. Beatsen flyter på sömlöst, rumsterar om och härjar, en märker att det inte är vem som helst som DJ-ar. Med en precision och trygghet lotsar han oss genom technolandskapets toppar och dalar, han har oss i ett järngrepp och jag och min vän dansar framför högtalarna med en bas som känns ända in till revbenen. Lördagen kunde inte bli bättre. Jag smiter bort för att hinna se lite av Mount Liberation Unlimiteds set i White Room men dragningskraften till Carl Craigs stycke musikmagi blir för stark, det är på Deep Seas dansgolv jag spenderar mina sista festivalminuter.

Någonstans bland den tunga dansgolvsröken och de blinkande ljusen infann sig känslan av Berlin som bara växte och växte i takt med technobeatsen. Göteborg har fått sitt alldeles egna vattenhål för de av oss som bär på en ständig längtan efter den tyska klubbkulturen. 

why-not-publik

Fotograf: Amanda Båmstedt

Pin It on Pinterest

Share This