Where’s the Music? – Sammanfattning

av | Feb 6, 2017 | Krönikor, ö

I helgen gick festivalen Where’s the music av stapeln i Norrköping. Läs om festivalhelgens alla konserthöjdpunker i Amanda Båmstedts festivalkrönika.

DSC_0387

Norrköping är inte riktigt den första platsen en kommer att tänka på när en hör ordet festival. Likaså månaden februari, bara tanken på festivalrelaterade aktiviteter i kylan får mig att rysa. Kanske är det dock precis detta som gör Where’s the Music till en av de få ljusglimtar i de sista karga vintermånaderna och som får en att känna hopp inför våren och sommaren. Norrköpingsborna själva verkar dock vara föga medvetna om själva festivalens existens, besökarna tycks likt tidigare år till stor del utgöras av branschfolk.

Efter en promenad genom staden som tycks ha ett oändligt utbud av gamla fina byggnader och broar hamnar vi på Haters spelning på Arbis och kan konstatera att det bådar riktigt gott inför deras albumrelease i mars. Kort därefter hamnar vi på Cromwell som egentligen är som vilken vanlig bar som helst, dock en mysig sådan som i detta sammanhang får agera festivalscen. Där får vi se hur Rome Is Not a Town spelar sina instrument som om det inte fanns någon morgondag uppe på det lilla scenområdet som tillåter publiken att stå nästintill bandens uppriggade mikrofoner och trumset. Kravallstaket eller diken är något festivalen är ytterst sparsmakade med vilket skapar en känsla av närhet, det finns inte stål som skiljer publik och band åt. Därefter följer KNASH upp iklädda orangea team-jackor och det känns skönt att få äran att ta del av något som inte känns så tillrättalagt. Här är det energin och drivet som tillåts vara i fokus och inte RIX FM-refränger.

Kort därefter infann vi oss på Cresendo för att få en skymt av TOMM¥ €A$H (Tommy Cash), något som jag nog sent kommer att glömma. Det finns vissa konserter som en har en bra känsla för redan innan bandet eller artisten har gått på scenen, en kan nästintill ana att det kommer bli något alldeles extraordinärt och det var just denna känsla som infann sig kvarten innan den estländske ProRapSuperstaren gled upp på scenen iklädd en magnifik silverjacka. Publiken som till en början såg skral och gles ut fylldes på rejält cirka fem minuter innan konsertens startskott för att sedan infinna sig totalt under Cashs kontroll. Det var en sådan där konsert när publiken till en första början kan tyckas vara lite svårflirtad för att sekunderna senare trilla över till total kärlek och extas. Lyriska lämnade jag och min kollega Cresendo med en “Vad var vi precis med om”-känsla medan vi traskade vidare genom Norrköpingsnatten.

Festivallördagen hade även den en riktigt bra lineup och det är bara att gratulera Where’s the Music till att de lyckats boka så många intressanta nya band. Tella Viv och Shitkid gjorde lysande framträdanden och när Åsa Söderströms Cocky Cool Kid toner klingat ut och Henric de la Coeur drog ned ridån gick vi återigen till Cromwell, denna gång för att se Terra och Delagoon.

Att placera band på golvet i ett hörn i en vanlig bar under en festival är ett koncept som jag kanske möjligtvis skulle rynkat på näsan åt men Terra fungerade alldeles lysande i detta format. Trots att jag har haft äran att se Terra många gånger visar de återigen med sin råa energi och garagerockinspirerade sound att ett gig med Terra aldrig är tråkigt. Värt att nämna är även den otroligt engagerade publiken, sällan har jag sett så många glada människor som hoppandes skriksjunger med i låttexter på en liten bar.

Delagoon tog sedan vid där Terra avslutade och bjöd på en spelning med en otrolig närvaro i stunden i kombination med festivalens snyggaste dancemooves. Det är helt enkelt bara att konstatera att Where’s The Music lyckades fint med att boka intressanta nya akter som med all säkerhet kommer att synas allt mer i musikvärlden framöver och jag ser spänt fram emot vilka de kan tänkas boka inför nästa års upplaga.

DSC_0084

Författare: Amanda Båmstedt

Fotograf:
Elin Strömberg, Skribent & Chefredaktör

Pin It on Pinterest

Share This