Where’s The Music – 2018

av | Feb 11, 2018 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

I natt avslutades 2018 års upplaga av festivalen Where’s The Music i Norrköping. Popmanis Amanda Båmstedt var på plats för att konstatera att årets upplaga var något ljummen och att februarifestivaler innebär att önsketänkande om att broddar borde bli lika trendigt som den odödliga klassikern sotarmössan.

Kylan griper tag i hela kroppen på ett sådant där sätt att en skyndar på stegen så mycket en bara kan så fort en kommer utanför dörren. Norrköpings gator är lika hala som en välputsad ishockeyrink där branschmänniskor, lokalbefolkning och artister snubblar sig fram genom staden mellan de olika klubbarna och scenerna. Det känns nästintill omöjligt att klara av festivalen utan benbrott – men på något sätt lyckas vi.

2018 års lineup känns kanske inte lika slagkraftig som föregående år, headlineakterna såsom Familjen och Ebbot Lundberg & The Indigo Children är visserligen skickliga musiker, men det hade varit roligt att se något nytt eller annorlunda.

Fredagen går löjligt fort och många starka akter krockar vilket leder en rejäl dos beslutsångest. Tillslut styr vi dock våra stelfrusna ben mot Dynamo där det märks att Ruby Empress har blivit varma i gig-kläderna efter förra årets spelningar. Bandet ställer till med en show med en energi som knappt ses skymten av under resten av festivalen varpå sångaren Tom Serner avslutar sin spelning med en riskabel klättertur upp på högtalarna.

Kort därpå river Riga Tiger av ett kort men fint gig i intilliggande Black Box och när den lugna lunken som inleder Fuck you, New York ljuder ut över lokalen känns det snopet att giget snart är slut, tre låtar är på tok för kort. Konserternas tidsbegränsning är inte Where’s The Musics starkaste sida, och det blir inte sista gången under festivalen som jag önskar att banden och artisterna tilläts köra längre.  Festivalen är lite som att gå på buffé – på gott och ont, en smakar på så mycket som möjligt, men hinner bara med lite av varje för att sedan vara så mätt att en storknar.

Lördagen inleds med COBRAH som tycks vara nästintill omöjlig att hitta på Spotify och Youtube (vet inte huruvida jag ska tycka att det är en positiv och edgy sak eller bara irriterande). Hon spelar i en källargrotta, tidigt under lördagskvällen och under de välvda taken lyser lamporna fortfarande när giget drar igång, men det hindrar inte henne från att köra fullt ut och poppa champagne som skickas runt i publiken.

Hennes musik låter som FKA Twigs atmosfäriska och hypnotiska toner uppblandat med tunga klubbeats som levereras från en DJ som står i hörnet samtidigt som hon själv rått och precist levererar ett framträdande som golvar en. COBRAH fullkomligt äger scenen, det känns dock synd att spelningen är lagd så tidigt på kvällen, för vad hade inte kunnat hända om spelningen lades sent, i en rökig klubblokal till skillnad från denna upplysta grotta?

Därefter hamnar jag i Hedvigs Kyrka. Egentligen är jag verkligen inte mycket för pianotoner ackompanjerat av killar som sjunger om kärlek och lär nog aldrig bli det, men det var något visst med Callum Stewarts spelning i Hedvigs Kyrka. Han levererade ett sådant avskalat och finstämt set i den helt fantastiska kyrkomiljön som, om en bortser från de hårda kyrkobänkarna, bjöd på såväl värme som en akustik som fick håren att resa sig på armarna. Ibland är det bra att låta sig bli förvånad över att breakupmusik framfört i en kyrka faktiskt inte alls är så tokigt, utan kanske till och med riktigt bra.

Upptinade från kyrkovärmen glider vi ned för isiga gator för att se GRANT som får ett sådant varmt mottagande från publiken att hon själv nästan ser lite förvånad ut. Applåderna och jublet var dock ingen överdrift, hennes röst lär slå stort under 2018 och hennes gitarrist bör även få en rejäl eloge för sin skicklighet. Kort därpå följer det ultimata festivalprovet, att klara av att köa i råkylan och snålblåsten, men Patrik Wennbergs spelning var värd det. Framförallt då festivalens finaste ögonblick ägde rum på den lilla barscenen där han tillsammans med Tuva Lodmark från Pale Honey levererade en duett utan dess like.

2018 års upplaga av Where’s The Music var lite ljummen, spelningarna krockade hejvilt under fredagen och många var så korta att en knappt hann in innan det var dags att vända. Att frostskadad springa fram och tillbaka i Norrköping och önska att broddar blev lika trendigt mode som teddyfleecejackor, crossbags och clean kepsar dödar en hel del av den annars så outtröttliga festivalpeppen. Men trots detta bjöd årets upplaga på många fina stunder och Where’s The Music är verkligen hjältar som livar upp och förgyller den annars så gråa och genomtråkiga senvintern.

Författare:
Amanda Båmstedt, Skribent

Fotograf:
Elin Strömberg

Pin It on Pinterest

Share This