Welcome to the Village – Holländska sommardrömmar och människors lika värde

av | Jul 30, 2017 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

Förra veckan ägde den holländska festivalen Welcome to The Village rum, läs Amanda Båmstedts krönika från den nya festivalfavoriten.

Göteborg ligger sovandes, klockan är kvart i fyra på morgonen och jag gnuggar det sista sömngruset ur mina ögon samtidigt som jag undrar vad jag egentligen har gett mig in på, vad är egentligen Welcome to The Village för festival? Namnet hade som hastigast flimrat förbi i mitt facebookflöde men jag har aldrig hört om någon som besökt den holländska festivalen. När jag och min fotograf landat och kommit fram till Leeuwarden inackorderas vi på ett gammalt fängelse som numera är omgjort till ett hostel, vi får varsin cykel och sedan är det bara att börja trampa ut mot festivalområdet som ligger en liten bit utanför staden. Vi passerar kanal efter kanal innan vi kommer fram till det idylliska festivalområdet som är en grön oas där sandstränder möter skogsdungar, allt badandes i sol och värme. Området är dekorerat med lampor, tyg, hängmattor, växter, små husvagnar och vimplar. Arrangörerna berättar att det bland annat är äldre från ett alzheimersboende och nyanlända flyktingar som står bakom utsmyckningen. Welcome to The Villages ambition att involvera sin omgivning och sin omvärld är tydlig och genomsyrar hela festivalen. Det märks i även de allra minsta detaljerna som att de valt att blanda volontär-, press- och artisternas backstageområde med varandra, här är alla lika mycket värda. Att du är känd sångerska eller råkar vara med i Franz Ferdinand gör dig inte mer värd än någon annan.

Vi styr förväntansfullt våra steg mot den stora tältscenen där festivalens första stora akt Black Honey ska spela men blir snabbt besvikna, det tar nästan halva settet innan bandet har fått upp glöden på riktigt. Först efter att de har spelat All My Pride lyckas de matcha sin kaxiga attityd med engagemang. Lite snopet glider vi vidare för att äta middag i volontärtältet istället.

Mätta och belåtna går vi till Salon Perdu som är en mindre scen i form av ett teatertält med träsnidade dörrar och spegelglas, där scenen och dansgolvet nästintill smälter ihop med varandra och gör det möjligt för de som uppträder att verkligen interagera med publiken. Många indieakter och hip hop akter såsom Hotton Tennis Club, Twin Peaks, Rat Boy, Zebra Katz och Cakes da Killa är lagda där vilket gör att spelningarna känns bra mycket mer intima än om de hade spelat på festivalens stora scen. Många av dem vinner på det då de verkligen tar chansen att driva på publiken till fullo, starta moshpits eller dancebattle. Men Hotton Tennis Club som är först ut faller platt mot vad vi senare får uppleva under kvällen, nämligen Cakes da Killa som levererar en av fredagens bästa spelningar som får Salon Perdu att koka. Cakes da Killa glider upp på scen med glimten i ögat och kör igenom sitt sett till tonerna av jubel och är i total symbios med publiken, vi är med på varenda dancemoove. Hitlåtarna I Run This Club och New Phone (Who Dis) hamnar i helt rätt miljö och trägolvet gungar under mina fötter när han hoppar ned i publikhavet och börjar dansa med oss. När vi genomsvettiga snubblar ut från Cakes da Killas gig går vi raka vägen till sandstranden och badar i skymningen, i bakgrunden hörs en konsert från stora scenen och när vi kommer upp ur sjön slinker vi in på ett performance på sandstranden för att sedan hoppa i en kokande het badtunna och avsluta allt med en megafest i ett tält där Club Guy & Roni kör dancebattle på två stora scener som omdefinierar hela termen dansföreställning. Allt glittrar och glimrar, det är så nära en perfekt första festivaldag en kan komma.

Lite mör efter allt cyklande till och från festivalområdet samt allt dansande tar vi oss an dag två med att se avantgardekollektivet Golden Dawn Arkestra som påminner lite om det svenska bandet Goat med alla sina masker och utsmyckningar. Vi bjuds på en show med extra allt med blåsinstrument, rockringar, funkvågor uppblandat med jazz, soul och rock n roll. På eftermiddagen styr jag mina steg mot Dorp, ett område av festivalen där kreativa krafter och ideér får härska (nästintill) fritt, här finns bland annat ett trähus, sandstränder och ett tält där återvinnings- och ätbara skedar görs. Men jag är inte här för att äta skedar utan för att se The Other Shi, en duo som låter som Die Antwoord och Fever Rays kärleksbarn. Jag står i något som ser ut som en trätunna blandat med amfiteater och får bevittna elektroniska beats som bär på svärta och melankoli. The Other Shis sångerska Ada går snabbt från noll till hundra, exploderar i dans i takt med beatsen och mittemot henne står en medelålders man från publiken i en vit stärkt skjorta, jeans och birkenstocks och dansar minst lika hypnotiskt tillbaka. Det blir en ganska lustig kontrast men samtidigt sammanfattar denna lilla händelse hela festivalen ganska så bra, alla är verkligen välkomna och det är ingen som kommer titta snett på hur du dansar oavsett om du är 22 eller 62 år gammal.

Sedan spelar Franz Ferdinand och att få höra Take Me Out är självklart lika bra som en hade kunnat föreställa sig. De är skickliga, håller publiken vakna med en lagom balans mellan nytt och äldre material, ljusshowen på scenen är dessutom löjligt snyggt arrangerat. Men jag har fått blodad tand för nya band och upplevelser så mot slutet av konserten kilar jag över till det stora tältet för att se Grand Blanc något som ska vara ett ihopkok av pop, post-punk, cold wave och en uns techno enligt noisey, det visar sig senare vara helt rätt val.

Ljudet som dånar ur högtalarna har en nästintill hypnotisk dragningskraft och det märks att det är en ett rejält sammansvetsat band. Musiken blir skoningslös, bandet har en tyngd i sin musik som jag saknat, den blir ännu råare än vad jag trott att den skulle vara och går rakt in, texten förstår jag inte speciellt mycket av eftersom den är på franska – men vad gör det när musiken känns? Grand Blanc levererar en av festivalens allra bästa konserter och det var länge sedan jag kände mig så manglad efter en konsert fast i en ytterst positiv bemärkelse.

Festivalens sista dag bjuder på The Wanton Bishops som lyckas väcka liv i min festivaltrötta kropp med blues och rock hela vägen från Beirut som får det att kännas mer som ett festivaltält klockan 23.30 än 14.30. Bandet är bra och musiken har ett härligt driv som till och med får en liten läktare med småbarn att svänga sina lurviga. Därefter är det dags för Twin Peaks som spelar sin allra sista show för turnén, något som inte tycks påverka energin i framträdande det minsta. Making Breakfast får Salon Perdu att koka och covern på The Rolling Stones Dead Flowers passar ofantligt bra in i deras set, sedan är det kanske inte heller en hemlighet att Stones är ett av Twin Peaks favoritband då Caiden har Let It Bleed tatuerat över bröstet.

Rat Boys flyg är försenat men på något övermänskligt vis lyckas bandet bara dra över soundchecken med en kvart. Väl uppe på scenen är det nästan som att de har bestämt sig för att riva festivaltältet, bandet startar moshpits åt höger och vänster, drar upp folk på scen och lyckas på något magiskt vis spela igenom settet helt fläckfritt. När bandet drar igång Revolution och Wasteman hoppar publiken upp och ned tills trägolvet nästan börjar svikta, kombinationen av indie och brittisk hip hop a la Rat Boy visar sig verkligen från sin bästa sida.

Allt avslutas med att Rico & Sticks, ett holländskt band som också sjunger på hollänska spelar på stora scen. Jag och mina andra svenska journalistvänner försöker febrilt delta i folkfesten, dansa på och förstå oss på vad de kan tänkas sjunga om, är de Hollands motsvarighet till Norlie och KKV frågar vi oss? Njäe inser vi senare, men Rico & Sticks är kanske inte allt för långt ifrån det heller.

Jag cyklar ifrån festivalen med ett leende på läpparna, allt har känts som en enda lång sommardröm. Dock blir jag lite fundersam över att deras scener till stor del har varit så mansdominerade, på festivalens allra största scen har det varit som allra tydligast och det är även en genomgående mansdominans på de mindre scenerna, något som arrangörerna berättar att de är högst medvetna om och jag låter nästa års lineup avgöra om de förbättrat sig på den punkten. Det är dock den enda kritiken jag har att komma med, annars får en leta fel med förstoringsglas för att hitta några och det är knappt att det finns något att klaga på ens då. Arrangörerna har lagt festivalen på en exemplariskt vacker plats, de har även förstått vikten av utsmyckning och jag önskar av hela mitt festivalhjärta att andra festivaler kan ta efter dem när det kommer till deras syn på människovärde, här har status och idén om att “vara någon” reducerats till noll, istället är möten människor emellan det viktiga. Festivalen har bjudit in de grannar som varit upprörda över den tre dagars förhöjda ljudvolymen, jag har sett de äldre som lider av alzheimers rulla in på området för att få ta del av musiken och den områdesutsmyckning de gjort, de nyanlända flyktingarna har välkomnats in i en festivalgemenskap och lokalbefolkningen, ung som gammal har spatserat runt på festivalområdet. Det har aldrig varit minsta uns av fientlighet eller otrygghet, istället har festivalen utstrålat värme och en vilja att involvera sina medmänniskor för att tillsammans skapa fina möten oavsett om det handlar om mötet mellan stora band och dess publik eller den som står bakom dig i crepeskön som ringlar sig från en av festivalens alla foodtrucks.

Författare:
Amanda Båmstedt

Fotograf:
Madeleine Martinsson

Pin It on Pinterest

Share This