Way Out West: Ljummen Oatly, avslagna headliners och ett och annat guldkorn

av | Aug 13, 2017 | Artiklar, Krönikor, Läsvärt

Så var återigen en av Göteborgs allra största festtillställningar över, leran på skorna har torkat och kanske har även festivalglittret skakats bort från örngottet. Popmanis Amanda Båmstedt var på plats och konstaterar att årets upplaga var något ljummen, men att det som alltid levererades akter som förgyllde sensommarens festivalkvällar.

Torsdagen börjar ljummet, jag missar akter jag vill se och när jag väl kommer fram till Slottskogen är klockan åtta på kvällen och Way Out West är fyllt med kepsklädda personer med snabba solglasögon och magväskor hängandes diagonalt över bröstkorgen.

Lite halvlojt inleder jag min festivalvistelse sittandes i gräset och hör Pixies spela. Jag blir positivt överraskad, till skillnad från många andra äldre band som fortfarande spelar har de lyckats behålla energin och drar igenom showen med bravur. Näst på tur står krocken mellan Kornél Kovács och Frank Ocean, jag glider fram och tillbaka mellan de båda scenerna och hinner konstatera att det låter riktigt bra på såväl Flamingoscenen som i Dungen.

Efter såhär många festivalomgångar har jag och mitt sällskap lärt oss att en alltid ska gå lite innan konserterna i Slottskogen är slut för att ha en rimlig chans på Stay Out West, så vi gör precis det och överger Ocean och Kovács och lyckas komma in på Folk lagom till sista halvan av Sunflower Beams konsert. Därpå följer El Perro Del Mar som levererar en av årets bästa WOW-spelningar, Sarah Assbring med band svepte undan mattan från våra fötter och levererade en magnifik konsert som höll mig varm hela vägen hem. Spårvagnarna slutar dock gå ordinarie tider på torsdagskvällen vilket gör att jag får göra avkall på den sista Stay Out West-spelningen för kvällen. Trött och lite småbitter sätter jag mig på den sista vagnen hem tillsammans med andra resenärer som precis som jag glömt att söka ledigt från dagjobbet under Way Out West.

På fredagen anländer jag lagom till Mac Demarco, allas vår favoritslacker. Det är lite ovant att se honom utanför en svettig klubbmiljö men Mac lyckas leva upp till den stora scenen. Ett frälst publikhav skrönar med i Salad Days, majoriteten ser ut som Demarco-kopior med kepsar och t-shirtar som bär halvironiska tryck eller retromärken och det är därav ingen chock att publikhavet gör sitt allra bästa efter att få nudda vid sin avslappnade husgud när han slänger sig ut i publikhavet och kör sin obligatoriska crowdsurf.

Därpå blir jag positivt överraskad av Feist som levererar en mycker råare konsert än vad jag räknat med. Min gamla högstadiefavorit visar vara bra mycket mer rock n roll än vad jag någonsin kunnat drömma om och spelningen imponerar verkligen på mig, det märks att hon har hundra procent koll på vad hon gör. Allt annat efter hennes gig faller lite platt tills det är dags för The xx som också lyckas hålla en hög nivå. Dock måste jag erkänna att jag är svag för fel, missar och musikaliska skönhetsfläckar. De är så sammansvetsade att det låter nästintill perfekt, vilket ju också kan bli lite tråkigt. Låtarna från I See You gör sig perfekt i det stora formatet och när en ser The xx live inser en hur många hits de har att köra igenom, att Jamie XX är minst lika vass som vanligt gör inte heller saken värre.

Jag väljer bort röjiga Major Lazer, det är helt enkelt inte något som faller mig i smaken. Som tur är har Way Out West insett att det nog finns en hel del som tycker likadant och bokat in Sampha som river av ett lysande set i Linnétältet. Det är starkt och finstämt på samma gång, fyllt av intressanta melodislingor och när han river av Blood On Me kommer jag på mig själv med att stå och le, så bra är det.

Lördagen kommer och likaså regnet, jag kommer sent till festivalområdet precis som många andra. De dyblöta minnena från förra året ligger fortfarande färskt i medvetandet och regnet håller tyvärr i sig nästan hela dagen, denna gång är det dock uthärdligt.

Tycho i Linnétältet blir en bra tillflyktsort, bandets instrumentala musik är hypnotisk och tilldragande men lyfter aldrig riktigt. Istället landar det i något mellanläge, det finns partier i låtarna som blir intensivare, jag vill ha mer driv och ös istället för det mer meditativa och svävande soundet som låter som ett uppdaterat och snyggare The Sims-soundtrack. Så jag går ut i regnet igen och jagar reda på en värmande kopp kaffe istället innan jag återvänder för att se Frida Hyvönen riva av en konsert som imponerar på såväl mig som resten av publiken.

Affischnamnet Lana Del Rey faller dock platt. Jag har sedan innan haft svårt för att ta till mig hennes musik då jag upplever en avsaknad av variation när jag lyssnar på låtarna och ett helt album i sträck blir därav för mycket, på gränsen till sövande. Hon har en vacker röst, snygga och välgjorda filmiska ljudlandskap med en vurm för retrosound men det griper inte tag i mig, inte ens när hon står på Flamingoscenen framför en jublande publik. Jag vill gilla Lana Del Rey men det låter mest tråkigt, framträdandet känns finslipat till minsta detalj och när hon sjunger med sin släpiga röst gör hon det med en underton av slentrian, åtminstone är det så det känns. Så jag styr med snabba steg min kos mot Dungen, Way Out Wests mest pålitliga scen för de som likt mig svärmar för elektronisk musik. Där kör Art Alfie ett dj-set som visar sig bli den perfekta uppladdningen inför nattens stundande äventyr. Därefter ger jag upp tanken om att åka ut till Bananpiren och stå och köa, istället dansar jag först till Baba Stilitz för att sedan göra en helomvändning i stan och hamnar slutligen i ett klubbparadis där Maya Lourenco kör b2b med Flord King i gryningen bland rökmaskiner.

Way Out West har definitivt vuxit sig större och större men årets upplaga lyckas inte hålla lika hög nivå rent artistmässigt som tidigare år. Allt för många framträdanden känns som mellanmjölk eller mellanoatly (om det nu finns), ibland blir resultatet inte mycket mer än en axelryckning trots att en står framför de olika scenerna och verkligen försöker ta in framträdandena. Stundtals har det nästan känts mer intressant att se vad resten av staden hittar på under helgen. Dock ska Way Out West ha eloge för några riktiga konsertpärlor en kan leva länge på och att de så skickligt involverar diverse konstformer i festivalen. Området är inspirerande utsmyckat och det är bara att konstatera att Way Out West återigen gör sig synonymt med en av årets roligaste festhelger.

Författare:
Amanda Båmstedt, Skribent

Fotograf:

Pin It on Pinterest

Share This