Den sista dagen av Way Out West bjöd på mer än bara lera. Läs om Jamie xx som försatte publiken i en härlig danstrans med hjälp av beats och en discokula, kontraster och om ett stycke konsertmagi som infann sig under festivalens sista timmar. 

Jag kliver in på festivalområdet lagom för att se Ane Brun som levererade en rejäl show trots de mörka molnen, Brun och Way Out West är en kombination som aldrig slår fel. Det tog emot att missa Amanda Bergman som egentligen skulle ha fått inleda min festivallördag, men regnet, leran och den där kylan som kommer smygandes när ens fötter knappt har varit torra på två dygn gjorde att jag prioriterade några timmars värme. Dock verkar det som att jag gick miste om något magiskt, men en sak är säker, Amanda Bergman lär komma tillbaka.

Deportees går på kort därefter och några minuter in i konserten vräker regnet ned, bokstavligt talat. Det är som att någon har vridit på ett reglage till max och jag springer iväg för att hämta min regnrock och lyckas komma tillbaka lagom till Love me like I’m gone. Deportees har hunnit spela en hel del på Way Out West och det märks att de känner sig hemma i Slottsskogen. Vädret skiftar från tunga regndroppar till solsken och i kombination med att Peder Stenberg pratar om musiken som ett manifest, som något att tro på när världen ser ut som den gör idag, skapas ett stycke konsertmagi.

Därefter skyndar jag mig genom publikhavet för att hinna se lite av Mura Masa, publiken vid Dungen levererar en festlig stämning och det känns faktiskt ganska så trevligt att stå där med lerstänk upp till knäna under trädkronorna. Sedan kniper jag en riktigt bra plats lagom till Jamie xx, och den stora discokulan som hänger uppe på Azaleascenen ger ett skimrande löfte av vad som komma skall. Han kliver ut på scenen och lägger på en vinylplatta och bjuder på beats som skapar rejäla efterskalv i publikhavet. Bredvid mig bildas en ring av dansande människor varvid en medelålders man lyckas imponera rejält med sina danstricks på alla runtomkring. Jamie xx bygger upp stämningen med sin musik utan att ge publiken precis det den vill ha, det blir aldrig förutsägbart, istället hålls vi på halster och det märks att han har en alldeles unik fingertoppskänsla för musik när han står där bakom mixerbordet med sin vinylsamling.

Fotograf: Hannes Mörk

Fotograf: Hannes Mörk

Sedan kliver Seinabo Sey på Flamingoscenen och det känns som att hennes mäktiga röst skulle kunna omsluta hela Slottsskogen i en varm omfamning. När hon sedan sjunger tillsammans med sin syster ser jag hur några i publiken kavlar upp galonärmarna för att visa sitt sällskap sin gåshud. Seinabo visar även (i motsats till G-easy) att bildskärmarna kan användas till något vettigt och viktigt när hon visar upp ett klipp som behandlar den polisbrutalitet mörkhyade får utstå och i kombination med musiken hon sedan framför får det en sådan enorm kraft.

När Seinabos röst tonar ut glider jag genom leran upp till Dungen igen, Johanna Knutsson ska precis påbörja sitt dj-set och när de första technobeatsen hörs genom högtalarna hör jag hur publiken ropar höj volymen. Jag kan inget annat än att instämma, en vill ju att basen ska kännas i kroppen och det känns lite tråkigt att en inte kan få den där Berlinkänslan när alla andra förutsättningar är så lysande. Efter att ha dansat och svängt mina lurviga till technobeats hamnar jag på Gothenburg Film Studios för att se Sleaford Mods tillsammans med en publik som mest utgörs av medelålders män med skägg klädda i bandtröjor. Konserten blir en sådan extremt härlig kontrast till allt annat Way Out West har bjudit på, alla dyra festivaloutfits, märken, glitter och exklusiva restaurangmenyer känns som bortblåsta. På scenen finner jag istället två män i mjukiskläder varvid den ena också har en urtvättad tröja med Pikachu på, jag och min redaktör tittar på varandra och ler. Här är det enbart musiken som står i fokus, allt annat känns överflödigt.

När konserten är slut hoppar jag på en nästintill tom buss och ställer mig i den ringlande Pustervikskön och bekantar mig med några trevliga skåningar som tyvärr gav upp sitt köande precis innan det började flyta på. Jag kommer in kort efter att Niki and The Dove har börjat och hamnar någonstans långt bak i publikhavet. Lokalen är proppfull men publiken och bandet är i total symbios och när ljudet krånglar, vilket det gjorde en hel del, tar publiken emot bandet med öppna armar. I gengäld får vi ett framträdande vi sent lär glömma, ja kanske ett av festivalens allra bästa och värmen från Niki and The Dove räcker hela spårvagnsresan hem.

Pin It on Pinterest

Share This