Dag två av Way out West förvandlades till musikälskarnas kamp mot regnet. Läs om underbara jazzupplevelser, stagedives och gyttja.

Det var nog få som kom undan regnet igår, vissa av oss halkade runt i leran, en och annan ramlade och förenades med gyttjan medan andra stod och tryckte under Linnéscenens tälttak hela dagen. En sak är dock säker, sällan har mina ögon skådat så många regnjackor och ponchos. Vart en än vände sig kunde en se kreativa lösningar i kampen mot dropparna som aldrig slutade falla från himlen.

Jag inledde min Way out West-fredag med att gå och se Kamasi Washington som levererade en av dagens absolut starkaste konsertupplevelser. Kamasi visade att han är helt ofattbart bra på att spela saxofon och det var nära att jazztonerna lyckades mota bort ösregnet. Det är inte heller speciellt ofta en får möjligheten att se en jazzpublik stå och vifta med händerna i luften men denna konsert bjöd även på detta. Jag stod där, i havet av blöt galon, smått förundrad och med ett brett leende på läpparna, det är nästan löjligt vilken show Kamasi och hans skickliga musiker levererade.

Därefter traskade jag vidare för att tyvärr mötas av något som kändes både daterat och inte speciellt i linje med vad Way out West annars vill förmedla. G-easys bildskärmar visade klipp på kvinnor som fick champagne eller annan oidentifierbar alkoholhaltig dryck sprutad på sig i ansiktet och i urringningen. Jag börjar bli trött på att mötas av en sådan förlegad kvinnosyn på stora bildskärmar, sexism känns riktigt lökigt och förlegat. Det är nu år 2016 och jag likt många andra är trötta på att se kvinnor porträtteras på det viset på storbildsskärmar under konserter. Kan en ha en mjölk och köttfri festival kan en även se till att artisternas bildskärmar inte porträtterar kvinnor på ett sådant vis, så svårt kan det inte vara?

Sedan passade jag på att se Avantgardet på Gaffas lilla scen i leran. Det blev stagediveande, låtönskningar och allt som en konsert ska innehålla trots spöregnet, bandet levererar oavsett om de står inomhus på Nefertiti eller i en liten bilscenshybrid. Därefter sökte jag, likt många andra återigen skydd under Linnéscenens tälttak där en möttes av Nicole Sabouné. Hon imponerade rejält, med en röst som en gotisk Patti Smith i ett möte med Joy Division-syntar lyckades hon få oss att glömma bort kylan som spred sig i kroppen för en stund.

Tallest Man on Earth gjorde inte heller någon besviken, han behöver enbart en gitarr och sedan har han hela publikhavet runt sitt lillfinger. Efter lite drömsk musik från dalarnas djupa skogar var det tillslut dags för Libertines. Pete Dohetry och Carl Barât kliver ut på scenen och river av låt efter låt och Pete passar även på att kasta ut en gitarr som sedan, konstigt nog, finner sin väg tillbaka till scenen. När Libertines hade spelat sin sista låt började jag gå mot utgången, det blev en högst ofrivillig hemgång innan PJ Harvey. Efter att ha trotsat kylan och regnet så till den grad att en nästan utvecklat simhud var det dags att belöna sig med tak över huvudet och torra strumpor.

Fotograf: Hannes Mörk

Fotograf: Hannes Mörk

Pin It on Pinterest

Share This