Way Out West 2018 – Blixtar, dunder och magiska konserter

av | Aug 13, 2018 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

Lynnig väderlek och högpresterande stornamn definierar årets upplaga av Way Out West som nu är över. Popmanis Lili Gustafsson var på plats under hela festivalen och kunde konstatera att majoriteten av årets dragplåster höll måttet.

Torsdagen

Solen lyser, det är varmt, hundratals besökare fyller upp gräsmattorna utanför festivalens entré och gör sig redo inför årets upplaga av Way Out West. Torsdagen bjuder på ett perfekt festival väder måste jag säga, vilket inte alltid är att räkna med såhär i augusti och i Göteborg för den delen heller. Luften nästan vibrerar av folkets entusiasm, glädje och säkert en och annan öl.

Det första jag ser på festivalen är St Vincent på Azalea-scenen. Det är en kvalitativ spelning som överraskar med den intressanta scenklädseln hos både Annie Clark själv och resten av bandet som porträtteras som plastiga dockor. Det är en något mer ruffsig St Vincent än vad jag är vad vid, med utsmetat läppstift och inte lika polerad page som vanligt. När hon börjar sjunga på hiten New York byter hon ut den amerikanska storstaden mot Göteborg till allas hurrarop.

Efter det behöver jag svalka mig och min tacksamhet för Oatlys glasstrucks som står utspridda över området är stor.

Näst på tur blir Patti Smith, den levande legenden, på festivalens största scen Flamingo. Jag imponeras av 70-åringens energi när hon framför sin version av Beds are burning till både min och resten av åskådarnas förtjusning.

Kort därefter är det dags för ännu en rocklegend, Iggy Pop. Såklart utan en tråd på överkroppen. Med omätbar energi ger han sig ner ut i publiken och stämningen är på topp.

Det är en riktigt drömmig första dag rent stämning och vädermässigt, solen värmer oss länge vilket verkar bidra till besökarnas glädje och gemenskap. Den stora folkmängden verkar inte ha kommit ännu varpå man lugnt kan gå runt och bekanta sig med området utan särskilt mycket köer eller trängsel vilket är skönt.

När vi kommer fram till dagens sista stora akt har kylan hittat oss. Men när Arctic Monkeys kliver upp och drar igång sin konsert på Flamingo kommer värmen snabbt tillbaka. Det är en spelning med lite fokus på mellansnack och mer känsla av att spela klart låtarna, kanske en effekt av att bandet är mitt uppe i en intensiv turné. Men när introt till hiten I bet you look good on the dancefloor spelas blir det som ett kraftfält genom hela publiken som fylls med energi och alla runt i omkring mig börjar dansa, inklusive jag själv.

Efter det springer jag nästan till Annedalskyrkan för att säkra en plats inför Rhyes spelning som blir det första jag ser av Stay Out West. Miljön, musiken och stämningen är magisk. Det är en perfekt avslutning för min första dag på festivalen.

Fredag

Det strålande vädret från gårdagen är ett minne blott och istället blivit ersatt av stormvindar. Så pass att öppnandet av festivalen förskjuts i två timmar.

När jag väl kommer till området, en och en halvtimme efter den senare öppningen ringlar sig kön lång för att komma in. Troligen är det besökare, precis som jag själv, som vill hinna in för att se Fricky som enligt schemat ska börja om en timme.

Som förväntat så drar Fricky en stor variation av besökare och dem är även många vilket hörs av det öronbedövande jubel som startas när Norrlandssonen går upp på scenen.

Där jag står på sidan av scenen verkar det vara något off med ljudet som i teorin skulle kunna sänka upplevelsen men det är något som Frickys karisma snabbt överträffar. Med på scenen finns Cleo som sköter musiken och senare dyker även hela gänget i Random Bastards upp. Det är en otroligt familjär stämningen och den kärlek som finns på scenen sträcker sig ut och når in i publikens hjärtan också.

Dagen följs av det mest tvetydiga vädret någonsin. Trots det verkar folkmängden vara betydligt mer påtaglig idag, vilket jag antar beror på en del av dagens senare akter.

Jag ser en kort stund av, en något avmätt, Lily Allen. Den långa tystnaden från artisten verkar återspegla sig i hur den rätt avskalade skaran människor som stor framför scenen.

Tvärtom är det däremot senare när M.I.A ska spela, det känns som hela festivalens besökare samlats framför Flamingo.

Det är som att alla drar för andan innan hon till slut dyker upp på scenen. Det blir snabbt en festlig aura och dansant upplevelse när hon drar av hiten Y.A.L.A. Hon intensifierar hennes närvaro genom att trotsa säkerhetspersonalen och glider runt kravallstaketet för att fysiskt känna på publiken.

Med ny energi från M.I.A i ryggen skyndar jag bort till Linné för att se 6LACK, en av mina favoriter för årets festival. Jag fylls av glädje när jag ser hur pass många det är som står och väntar på att hans spelning ska börja.

Vännen DJ Tonee värmer upp oss innan och det känns för några ögonblick som att jag är på en nattklubb någonstans istället för på en festival. Luften är tung av en sötsliskig doft och rökdimma som vi alla vet inte bara är cigaretter, jag är inte särskilt förvånad ändå. Alla skriker när DJ Tonee kommer med uppmaningen ”When I say ”FREE” you say ”BLACK””.

Ricardo dyker upp och bjuder på en fantastisk spelning. Han glider över scenen med ett självklart lugn och möts av en publik som är allt annat en lugn. Jag hoppas att hans upplevelse av sin första Sverigespelning blir lika bra som min och börjar visualisera en konsert med honom i typ Globen.

Jag hinner se en liten del av Fever Rays konsert som har pågått samtidigt. Visuellt är det häpnadsväckande. Det är snyggt, genomtänkt och obehagligt, lite som Fever Ray är själv.

Efter det är det som att hela festivalen kollektivt räknar ner minuterna till Kendrick Lamar som är dagens avslutande akt.

Då Kendrick intar scenen är det så mycket spänning och energi att det känns att taket ska lyfta, om det nu funnits ett tak. Hybrisen är total och ändå helt försvarbar då han framför DNA och HUMBLE med sån excellens att det nästan blir svårt att ta in. Han bjuder på en helt makalös show och publiken ropar ”King Kendrick” i takt.

När allt är slut undrar jag hur detta ska kunna överträffas och det känns som hela publiken behöver hämta andan.

Lördag

När sista festivaldagen är här vaknar jag till ett Göteborg som regnar bort. Det åskar, blixtrar och min blick har svårt att fokusera för allt är dimmigt av regn utanför fönstret. Insläppet och schemat för lördagen skjuts fram med en timme idag också på grund av vädret och jag förbereder mig mentalt för en dag av hällregn. När jag någon timme senare behöver bege mig iväg strålar solen och det är så varmt att jag kränger av mig skinnjackan medan jag skyndar mig framför över området.

Jag får några glimtar av Kamasi Washington i solen samtidigt som jag skyfflar in udonnudlar i munnen. Medan jag tuggar konstaterar jag att festivalen återigen överträffat förväntningarna med utbud och kvalité på maten.

Även om jag inte ser Kamasi så bra så hörs han definitivt. Kanske lite väl mycket då jag börjar fundera vad det är som hänt med volymen från scenen och jag ser flera besökare passera med fingrar i öronen.

Jag beger mig mot Azalea där allas Norrköping-älskling Markus Krunegård snart ska spela. Det verkar som besökarna vågat sig ut i det ostadiga vädret nu för här är publiken betydligt mer påtaglig än för någon timme sen. 

Markus kliver på scenen, spelar en, två låtar och kör såklart ett mellansnack om vädret innan han smidigt går över till att presentera Everybody hurts som är nästa låt. Glädje sprider sig över publiken som verkar hitta energin igen och kroppar börja röra sig i takt med musiken.

Försöker sedan smidigt passera Krunegårdsfansen för att ta mig vidare till Dungen där Yaeji spelar. Några minuter efter att hon börjat sitt set börjar det droppa av regn återigen, vilket egentligen känns otroligt passande för en artist vars mest spelade låt heter raingurl.

Dungen är verkligen som den lite undangömda, mysiga klubben på festivalområdet för alla svartklubbskids och mina associationer går direkt till Trädgården i Stockholm, vilket inte är mig emot.

Yaeji har lockat den största publik jag har upplevt i Dungen hittills, en publik som släpper loss och dansar bekymmerslöst som att klockan vore fyra på morgonen och inte en eftermiddag klockan halv sex. Jag hör någon säga att de tycker att hon är ”så jävla cool” och jag håller med. Hon utstrålar en ödmjukhet mitt bland allt mixande som är uppfriskande för den typen av musik hon spelar. En scen som annars doftar arrogans och svåra snubbar med solglasögon inomhus.

Tiden efter Yaeji flyter jag runt på området en stund, ser Little Jinder som tyvärr fått den största scenen till sin spelning. Även om det säkert är kul att få den största scenen så hade hennes musik gjorts sig mycket bättre på en mindre scen där publiken fått vara närmare och mer intim.

Jag fyller på kaffedepåerna och vänder sedan mot Fleet Foxes. Jag får svårt att känna mig helt engagerad i deras konsert då det inte händer så mycket på scenen, de står mest rakt upp och ner på plats. Det blir inte så mycket mer än fin musik.

Senare börjar det sakta skymma, eller om det är de mörka molnen som gör det, innan ett av festivalens stora namn Lykke Li snart ska spela.

Det finns få artister där jag kan sjunga med i varenda låt och Lykkes låtar är en av de. Hon har precis spelat klart låten hard rain när himlen öppnar sig för ett skyfall som håller i sig under resten av hennes framträdande. När hon tackar för att vi står kvar i regnet så känner jag att det är vi som ska tacka då jag är helt betagen av hennes sätt att föra sig över scenen. När introt till I Follow Rivers kommer verkar ingen bry sig om regnet längre. Det hela avslutas med favoriten Tonight från hennes första album och jag vet inte längre om jag det mest är tårar eller regn som rinner nerför mina kinder.

När jag samlat mig och halvspringer ner mot Linné där Mura Masa ska spela hoppas jag innerligt att jag hinner i tid. Till min största besvikelse för hela festivalen så kommer jag tyvärr inte in på området ens. Hela tältet är fyllt till bredden och besökare står kantade längs med den lilla bäcken som skiljer Linnéområdet från resten. Flera ordningsvakter informerar mig och alla andra förväntansfulla att det är stopp och det inte släpps in fler.

Då regnet inte verkar få ett slut bestämmer jag mig för att värma mig inomhus en stund innan Arcade Fire som senare ska avsluta årets festival.

Jag själv är inget superfan av Arcade Fire, inte av någon speciell anledning det har bara inte blivit så. De senaste dagarna har jag inte sett något band med lika många fans i merchtröjor spatsera runt på området som Arcade Fire varpå jag börjat förstå deras storhet.

Minuterna innan de ska börja spela enligt schema har jag sen länge förlorat mitt sällskap som jag vet står långt fram vid scenen någonstans.

En bit in i spelningen inser jag att jag känner igen flera av låtarna och jag blir mer och mer fascinerad av bandet. Det var länge sen jag såg ett helt band i dess klassiska benämning som spelar med sån närvaro och förmåga att omsluta en hel publik som Arcade Fire. När Win Butler tar sig ner till kravallstaket med gitarren högt upp i ena handen finns det ingen hejd på publikens jubel längre.

Spelningen är slut, jag är genomblöt, euforisk och tacksam för både Arcade Fire som verkar ha frälst mig och för Way Out West som bjudit på en fantastisk festival. Det är inte utan att jag känner lite ångest och tomhet för att det redan är slut.

Författare:
Lili Gustafson, Skribent

Fotograf:
Carolina Mendozza
Emil Daniel
Timothy Gottlieb

Pin It on Pinterest

Share This