Vita Bergen: ”Vi vill låta melodierna tala”

av | Jun 16, 2017 | Intervjuer

Vad händer när en ska skapa en uppföljare till ett debutalbum som fått såväl lyssnare som recensenter att bli frälsta? Vi har träffat William Hellström från Vita Bergen för att prata om uppföljaren Retriever, om ett lockande L.A och om att landa i det egna uttrycket.

 William Hellström kommer direkt med tåget från Stockholm till Göteborg med en ryggsäck på ryggen, det är intensiva pressdagar i samband med albumsläppet och han har varit uppe för intervjuer och podcastinspelningar. Många benämner det andra albumet som den svåra uppföljaren, men album nummer två tycks vara en uppgift som Vita Bergen har hanterat utan att bli för bekväma i debutens hyllningar.

–  Det var en väldigt annorlunda process jämfört med det första albumet som vi spelade in själva här hemma hos mig. På det här albumet så fanns det en helt annan backning. Så det var en helt annan process, det var skitkul att få göra det verkligen. Bara en sådan sak som att vi ju typ inte hade spelat innan det första albumet. Så det är en process där man lär sig mycket, när man är ute och spelar kan man också testa saker och sådant.

När Vita Bergen debuterade med Disconnection 2015 var de nybörjare som lyckades fånga både kritiker och publikens kärlek. Att det har funnits höga förväntningar på uppföljaren är bara att konstatera, och det är inte utan att jag undrar hur det känns att göra en uppföljare till ett så hyllat debutalbum. William berättar att det var fler folk som ville lägga fingrarna i blöt men att det också blir ett naturligt inslag i skapandet då bolagen investerat i dem.

–  Vi hade lite tur och det rullar på bra och nu ligger vi på lite olika bolag. Alla vill att det ska bli bra för de investerar i oss och bra för dem innebär väl att de kan sälja det, så att det har varit mycket mer folk som har lagt sig i nu. Det var intressant, men i slutändan så är det ju vi som bestämmer.

–  Jag tror också att det är väldigt nyttigt. När vi gjorde hela den där resan så kände jag att fan jag fick panik över det några veckor innan vi skulle skicka iväg albumet för mix. För man sugs med i det, är man i LA och träffar alla människorna där och sitter i sessions med stora band och sådär så blir det liksom att man dras med i det, vi gjorde det, eller jag gjorde det.

Det är inte sällan en hör om band och artister som förvillar sig i den där LA-bubblan som William pratar om. Det kan säkerligen vara en dröm för många att få tillgång till det där skimrande livet med oändliga resurser i The City Of Angels, men William tycks ha landat, kommit upp ur det där ljumna poolvattnet på USA:s västkust och insett att LA-bubblan just bara är en bubbla, på både gott och ont.

–  När vi kom hem så tänkte jag – fan det här är astöntigt. Så då åkte jag ut till mina föräldrars hus och spelade in det sista, tog bort en massa saker och spelade in nytt och mycket röst. Jag satt där med hörlurarna på och tog tillbaka det. Det är ju lite temat på albumet också, Retriever.

När en lyssnar på Retriever hör en ett mognare band, den nyfikna inställningen till skapandet och kreativiteten är minst lika närvarande som på Disconnection och känslan för välskräddade melodier flyter som en röd tråd genom hela albumet.  Men ljudbilden har växt sedan vi senast hörde dem och ljudlandskapen känns större, mer slipade och kanske också något mer trygga i sitt egna uttryck än debuten. De låter sig själva ta den plats som behövs för att låta ljudlandskapen vecklas ut och sången och texterna vittnar om ett band som hunnit lära sig ett och annat under det flitiga turnerandet. Jag passar på att fråga William om han känner sig nöjd med albumet och vi enas om att det är helt okej att trotsa jantelagen när en arbetat så länge med ett projekt.

–  Jag känner mig verkligen nöjd, jag vet inte om man får säga så men eftersom jag har lagt ned så extremt mycket tid på det här har det blivit lite som mitt barn. Jag har ju producerat stora delar av plattan och spelat in nästan alla instrument själv. Det är Robert och jag som skriver låtarna, men jag har ju sista ordet som kreativt ansvarig. Så jag hatar det också, samtidigt som jag gillar det.

Vi pratar vidare om ljudbilderna som fortfarande bär det signifikanta Vita Bergen-soundet men som också genomgått en stor utveckling och konstaterat att de känns mer slipade än debuten, jag frågar William hur det kommer sig och han berättar att det nog finns ett flertal faktorer som spelat in.

–  Det finns nog flera olika anledningar, dels att vi har gjort den här vändan och fått lite andra förutsättningar, sedan tror jag att jag var mer mån om att bara göra melodisk musik denna gången och luta oss tillbaka på det. Vi vill bara låta melodierna tala. Det känns som att det här albumet är lite mer självsäkert i det beslutet och då blir det lättare för de elementen som är tongivande att utkristallisera sig. På förra albumet tror jag att vi hade cirka 150 spår per låt, här var det kanske mellan 50 och 70.

Att melodierna har fått ta allt större plats märks tydligt, framförallt i Williams personliga favorit Transmission, där han har använt sig av en slinga som han burit på länge. Låten landar i finstämda stråkar och sång skapar en filmisk och lugn atmosfär och det är fint att den har fått en plats på Retriever, som en gömd pärla mellan låtarna Brand New Day och J. 

Att William åkte ut till sina föräldrars hus när han kom hem från L.A påminner mig om den gamla författaridén om att isolera sig med sin kreativitet för att skapa och han skrattar till när jag nämner det.

–  För mig så har det alltid varit så. Poängen med det här var och är fortfarande att få sitta där med hörlurarna på och bara kunna klättra ut i det universumet för det finns inte någon sådan plats på jorden, för mig i alla fall. Där man är helt fri, det är det bästa jag vet. Och det var lite det som hände där, att åka ut och inte behöva förhålla sig till att studion är öppen en viss tid eller att någon producent hänger över axeln och säger spela det här, jag är ju kontrollfreak och vill bestämma allt liksom.

–  L.A var ett kul äventyr men jag är så klar med det. Det var jättekul och jag kommer säkert åka dit igen men det här är ju helt fantastiskt det vi har här, bara kunna gå ner till havet och allting är rent. Man är fri här på ett helt annat sätt.

Retriever som album känns sammanhängande, men även som ett album där låtarna klarar av att stå på egna ben och jag frågar William hur det går till när han sållar mellan alla de låtar som skapas.

–  Det är inte lätt alltså, för när jag gör låtar så har jag olika fack i mitt huvud, Vita Bergen är ju mitt projekt, så det andra händer det ju inte så mycket med. Det ligger mest där och samlar damm. Men då kan det exempelvis vara så att jag gör fem låtar och tänker att det här ska inte vara för Vita Bergen, det är bara något jag gör för att det är nice, jag älskar ju John Maus och Ariel Pink och kan sedan tänka – fan, en av dessa låtar är ju definitivt Vita Bergen bara det att jag har sett den i en annan kostym. För mig är det ett ganska så bra förhållningssätt till det för då kan man släppa alla tyglar och inte behöva tänka att det här ska vara till Vita Bergen, men sedan så blir det ändå det ändå.

När William nämner alla dessa fack som han delar in musiken han skapar i, blir jag lite nyfiken om det någonstans även kan tänkas finnas en mapp för eventuella soloplaner. Men han berättar att den musiken som inte landar i Vita Bergens repertoar mest är skapad för hans egna skull.

–  När man startar band så är man ganska så naiv, speciellt när man inte har gjort det alls innan. Men det är ju verkligen stort, det är ju ett maskineri, framförallt runtomkring en. Man tänker att vi spelar här och så är det lugnt, men det är ett stort maskineri runt en vare sig man vill eller inte med en massa människor. Vi hade vårt första spelning på Yaki-Da 2013 och så hade jag ett möte med någon big shot som sa men fan ni är värsta nybörjarna och nu sitter vi här och släpper vårt andra album. Men just den typen av musik som vi gör, det är ju inte topplista- eller singelorienterat, det finns ju andra som gör den typen av musik jättebra och det är bättre att dem får göra det.

Just det här med topplistor, singlar och playlists har helt ändrat sättet som vi lyssnar på musik och både jag och William erkänner att vi inte heller alltid lyssnar på album från början till slut. William berättar att det till och med kan gå långa perioder då han inte lyssnar på musik alls.

– Ibland lyssnar jag på album, men jag har ju mina playlists och ibland lyssnar jag inte på musik alls. Efter att jag har gått igenom en inspelningsprocess så är mitt huvud helt fullt, jag måste ta avstånd från ljud, då kan det gå ett par månader när jag inte kan processa det, det är jobbigt och sedan är det alltid hörseln, man lyssnar alltid för högt och för länge. Så då blir det skönt att få den pausen sedan hittar man tillbaka.  Och när han väl hittar tillbaka till lyssnandet är det Transformerman med Neil Young som gäller.

Författare:
Amanda Båmstedt, Skribent

Fotografi:
Madeleine Martinsson, Fotograf

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This