Vita Bergen: “Man kan ta en melodi i handen och gå mot horisonten tillsammans”

av | mar 12, 2021 | Artiklar, Framsida Startslider, Intervjuer

Another Day in Paradise är det tredje albumet signerat Vita Bergen, som sedan två år tillbaka är ett soloprojekt. Bakom artistnamnet döljer sig William Hellström, som berättar om att växa in i ödmjukheten, en resultatinriktad musikindustri och glimret som finns i mörkret.

William Hellström, mer känd som Vita Bergen, är inne på dagens andra kopp kaffe när det närmar sig lunchtid. Rösten är oväntat avslappnad i förhållande till de intensiva veckor som står för dörren – Vita Bergens tredje albumsläpp sammanfaller med en deadline i det som han kallar “sitt andra jobb”. Drygt två år har William Hellström ägnat åt sin avhandling i neurovetenskap. Redan har arbetet lett till upptäckter som ser ut att kunna komma forskarcommunityt, sedermera världen, till gagn.

Likheter finns mellan musiken och neurovetenskapen, i alla fall om man ska tro William Hellström, som beskriver hur han vandrar mellan sina båda sysselsättningar. Han skrattar:

– Mitt liv fungerar lite så. I block. Det är det bästa jag vet, att totalt gå upp i något, och hålla på med det tills jag blir helt uttömd.

Men musiken präglas i högre grad av självbestämmande, säger han, och frånvaron av yttre, styrande faktorer har accentuerats ytterligare sedan Vita Bergens formmässiga metamorfos vintern 2019. På tredje plattan, Another Day in Paradise, gästas flera spår av sångerskan Josefin Eklund, men det som tidigare var bandet Vita Bergen är i dag ett soloprojekt. Hellström berättar att övergången var smärtfri, att han ändå var den som producerade det mesta av musiken när vännen Robert Jallinder ännu utgjorde duons andra hälft. I viss utsträckning figurerar Jallinder även på Another Day in Paradise, som låtskrivare. Att Vita Bergens nuvarande format innebär att slippa konkurrera om rampljuset verkar dock inte föresväva Hellström, som har en alltigenom ödmjuk inställning.

– Man kan vara stenhård i sin tro på någonting, och göra absolut allt man kan för att det ska bli bra, och fortfarande vara ödmjuk inför andras insatser. Sin egen också. Den distinktionen tar ett tag att växa in i.

I takt med att Vita Bergen vuxit, i termer av namnkunnighet, internationell berömmelse och antal streams, tycks alltså hävdelsebehovet ha krympt. Så till den grad att Hellström har varnats för att vara alltför självkritisk.

– Jag har fått höra några gånger att det inte är optimalt att spela ner sig själv, men det skiter jag i. Jag pratar jättegärna om misslyckanden. Resultatet blir att jag inte alltid är Fräsiga Frasse.

Hellström säger det med ett leende. Det är tydligt att den här tvärtemot-attityden inte primärt har att göra med dåligt självförtroende. Snarare är det fråga om en aversion mot mycket av vad den moderna musikindustrin avkräver ett konstnärskap. I dag är tempot högt och startsträckan kort för band som det börjar gå bra för, enligt Hellström; man förväntas inte bara leverera succé efter succé, utan också anse att detta är själva syftet med att leva som musiker.

– Vafan, jag minns varenda minut av vår Danmarksturné, när vi åkte runt åtta pers i en sprängfylld turnébuss och spelade för ytterligare åtta på tre olika ställen. Det var hur kul som helst. Det är lite rock’n’roll.

”Det är det som är poängen med musiken, att när allting är nattsvart så står den dörren alltid på glänt.”

Det kan låta som en avslappnad eller till och med systemkritisk kommentar, men att Vita Bergen skulle sakna ambitioner är långt ifrån sant. På Another Day in Paradise visar Hellström prov på stor musikalisk integritet; stringensen vecklar successivt ut sig längs de elva spåren, som har betydande spännvidd men aldrig förlorar kontakten med Hellströms hjärtliga synthmaterialism.

Inledande Can’t Hold it Much Longer är något av en retsam uppgörelse med den enligt Hellström stundom uppblåsta musikbranschen, medan refrängen i Hold On Kid blir en optimistisk påminnelse om att det aldrig är för sent. Om instrumentella Lines berättar Hellström hur han på bara en vecka gjorde klart låten genom att “duka upp alla synthar, lägga ut allting på golvet och koppla in alla effektserier”. Att han i flertalet sammanhang kallats multiinstrumentalist är ingen tillfällighet.

Poppigt prestigelösa La Lumière sticker ut som enda spår på franska, och väcker den inte nödvändigtvis relevanta frågan om vad tanken bakom det var. För William Hellström tycks det ha att göra med hans förhållningssätt till musik i allmänhet, och ett albums uppgift i synnerhet.

– Min ambition har hela tiden varit att man ska kunna lyssna på vilken som helst av de här låtarna, och känna att man rör sig i en och samma värld. Men för att det ska vara riktigt kul för mig så vill jag att varje låt ska vara en egen upplevelse, ett eget äventyr.

Den värld Hellström syftar på innefattar enligt honom själv både djupa dalar och höga toppar. Som livet är mest. Han dröjer en stund vid betydelsen av ljus i det som kan upplevas som ett totalt dödsmörker.

– Det som kommer till mig naturligt är att det finns något slags glimmer i låtarna. Man ska kunna känna att det finns en liten ton av att det kommer lösa sig, även om det kan vara jävligt ledsamt. Det är det som är poängen med musiken, att när allting är nattsvart så står den dörren alltid på glänt, och då kan man ta en melodi i handen och gå mot horisonten tillsammans. Till slut går solen upp där borta.

I samband med singelsläppet av Hold on Kid tidigare i år, släppte Vita Bergen en cover på Kleerup-klassikern Longing for Lullabies. Titiyo har ersatts av Josefin Eklund på sång, och arrangemanget skiljer sig en del från den ursprungliga versionen.

– Jag tycker att den är helt fantastisk. Vi har aldrig släppt en cover förut, men jag tror att idén kom ur den här stiltjen. Vi kände att ”fan vad det skulle vara kul” och så den blev fin, tycker jag. Det är en ära att få klä den här låten i sina egna tankar.

Covern syns inte bland spåren på Another Day in Paradise, men lever likväl upp till Hellströms förhoppning – visst finns det där, glimret.

William Hellströms sätt att tala om hur han arbetar, vare sig det handlar om att skapa musik eller att forska, vittnar om ett säreget driv. Och när jag lyssnar på Another Day in Paradise får jag samma känsla, att Vita Bergens musik är resultatet av en helhjärtad och kompromisslös process. Jag ber William låtsas att jag är en potentiell finansiär till hans drömmars konstnärliga projekt, för att ge honom chansen att sälja in Vita Bergen helt utan försynt brasklappande. Han kallar det “riktigt taskigt” och skrattar, men medger efter en kort stunds betänketid att han faktiskt tror att en spelning med Vita Bergen är en upplevelse utöver det vanliga. Framgångsreceptet stavas att släppa kontrollen, spela allt vad man har och helt enkelt se var det landar. Hur Another Day in Paradise landar hos fans och kritiker torde däremot inte vara alltför svårt att sia om.

Författare:
Rut Berling, Skribent

Fotografi:
Forsman Bodenfors Studios Parsley Studio

Pin It on Pinterest

Share This