Virginia And The Flood: ”Det fanns saker jag behövde lämna för att hitta nya vägar”

av | nov 4, 2019 | Framsida Startslider, Intervjuer

Virginia And The Flood är aktuell med sitt debutalbum och i samband med releasen passade vi på att ställa några frågor till Cornelia Adamsson om hur det är att finna sin motivation i känslor som känns överväldigande och om hur processen bakom Aqua Duck Down sett ut.

Du släppte nyligen ditt debutalbum Aqua Duck Down, hur känns det och hur har processen bakom samlingen sett ut?
– Det är en lättnad och intressant, men också lite skrämmande att ha det bakom sig efter att ha haft det framför sig så länge. Processen har varit lång med många personliga dilemman och skivbolagstrixande, men det var säkert bra för jag känner mig mer vuxen nu fast mer omogen än någonsin.

Vart kommer titeln Aqua Duck Down ifrån?
– Det är en kombination av min dragningskraft till olika slags sorter av vatten, ett internskämt och mitt sinnestillstånd periodvis under albumets tillkomst.

Jag förstår att din ansiktsmålning kom till ur en önskan av att vara något som befinner sig utanför de normer och förväntningar som ofta är tilldelade oss. Vill du berätta lite om tanken bakom det?
– Ja, det blev ett slags återuppfinnande av jaget. Ett sätt att slåss mot ens egen otillräcklighet samtidigt som det ständiga slagsmålet mot patriarkatet, allt i ett. Zebran kom till mig av sig självt, det var dags.

Du lämnade Stockholm efter en lång tid för Göteborg, vad fick dig att ge upp huvudstaden och vad fann du i den nya staden?
– Det fanns saker jag behövde lämna för att hitta nya vägar. Sedan kändes tio år i Stockholm som ett bra nummer. I den nya staden har jag hittat en plats där jag får saker gjort utan allt för mycket distraktioner. Och många strålande personer. Sedan är jag svag för det här med hamn och lyftkranar.

Du kombinerar klassiska instrument med ljud som du beskriver som stora och skeva. Hur växer dessa kombinationer fram?
– Det känns naturligt eftersom jag tycker lika mycket om båda vägarna. Och har ganska ofta svårt för musik som ligger inom alla ramar i en genre. Nu föll det sig så att albumet blev mer countrysträngljud medan det live blir mer dist. Skönt.

”Jag plockar undermedvetet russinen ur kakan både instrumentalt och soundmässigt.”

Skiljer sig dina musikaliska inspirationskällor åt när det kommer till det rent instrumentala och själva soundet?
– Jag tror att jag säkert undermedvetet plockar russinen ur kakan både instrumentalt och soundmässigt. Det är väl att jag hör eller ser något och tänker, aha den gör så, vad skulle hända om man tog det russinet och slog ihop med det här russinet på den här kakan istället, blir det kul? Jag gillar kontraster. Helt enkelt, de skiljer sig nog åt ja, det är därför det blir lite hästsväng i kombination med elgitarr med metalhuvud fast gitarren är en 60-talare.

Spökfolk och Southern Goth är två benämningar som en kanske inte hör alltför ofta på just den svenska musikscenen. Hur tänker du kring det och vart i världen vill du ta din musik?
– Jag tror att det var Petter Seander som för länge sedan benämnde det som Southern Goth och jag tyckte det passade rätt bra för hur det låter och ser ut. Spök och goth passar för att det är inte så mycket glada, kalasiga element i låtarna. Southern och folk syftar mer på de amerikanska ljuden. Jag tror tyvärr inte Southern i det här forumet betyder skånskt, småländskt är det ju dock, det tar jag på mig helt och hållet. Jag vill ta musiken dit den vill, jag vill spela så mycket jag kan för att ta den tusen steg längre och se vad som händer där borta.

Jag läste att du ofta finner motivation ur de känslor som känns för överväldigande att ha kvar i kroppen. Vad fick dig senast att känna sådana känslor?
– Det har varit mycket sådant senaste åren. Att flytta ifrån alla sina vänner och anledningarna till det och tankar som kommer med det är definitivt en sådan sak. Sedan att träffa nya människor. Men nu senast är det nog den goda känslan av att ha satt igång och genomfört tre releasefester inom loppet av tre dagar. Kanske kommer jag klappa oss som gjorde det på axlarna och skriva en låt (skämtåsido).

På låten Deliver me to the ocean medverkar Nicolai Dunger. Vill du berätta lite om det?
– Jag hade skrivit Deliver me och ville att den skulle vara en duett. Jag har lyssnat på Nicolai sedan jag hörde This cloud is learning när jag var tolv år, så han stod högst på önskelistan. Mailade och fick svar ja efter några minuter. Vi spelade in den en kväll i Hälsingland så jag fiskade upp honom med bilen i Stockholm och körde oss dit, jag körde rätt dåligt minns jag. Men det blev trivsamt och gemytligt och lyssnar en noggrant på låten så kan en t.o.m. höra eldstadssprak i bakgrunden.

Författare:
Elin Strömberg, Skribent & Chefredaktör

Fotografi:
Ellika Henrikson

Pin It on Pinterest

Share This