Foto: David Einar/TV4

Foto: David Einar/TV4

När Sveriges politik liknas vid ett korthus är det skönt att ha en last. Min nya last, och vad som idag brukar refereras till som guilty pleasure, är Bonde söker fru. Innan har jag alltid förkastat detta eländiga typiska TV4-vill-väcka-sommar-och-Ernst-känslor-i-den-vanliga-människan. Men för ett par år sedan fick mina tjejkompisar mig att totalt fastna i Bonden söker fru-stacken. Med det sagt betyder det inte att jag inte våndas varje gång jag ska titta på det. Precis som när jag tittar på skräckfilm tar jag upp soffkudden framför ansiktet och riktigt kvider av pinsamhet. De fumliga dejterna. De nervösa skratten. Även de något barnsliga flirtandet får det att krypa i hela kroppen på mig. Jag både lider med deltagarna i programmet samtidigt som jag undrar varför de i hela fridens namn ha gått med på att låta fyra singlar och helt kamerateam flytta in på deras gård. Och visst är det idylliskt och sommar i parti och minut. Men som vanligt är programmet fyllt med naturbilder, reklamavbrott och ”detta händer nästa vecka”.

Men varför väljer jag, samt en miljon andra svenskar, att titta på det här varenda onsdag klockan 20.00? Är vi så pass svältfödda på ljuset och värmen när november gör entré att vi måste bli påminda om att det finns ett ljus efter detta med varma känslor och gröna ängar? Eller borde jag låsa in min cyniska sida och kasta den i en brunn? Vill vi helt enkelt bara se hur andra personer lyckas att hitta lyckan genom varandra? För Bonde söker fru är ett av få program där tävlingen inte handlar om att åka hem med en halv miljon eller åka hem med en halv miljon i din nya John Deere Traktor. Många av bönderna som har deltagit har känts både genuina och sympatiska när de med klump i halsen och glittrande ögon beskriver hur de vill någon att dela sitt liv med. Någon som kan hjälpa till med gården men också någon att hålla om. Trots att jag vill att det ska vara så här sagolikt romantiskt vore det väl inte konstigt om det är ett eller annat rötägg som vill göra sig ett namn framför kameran. Visa upp den fina gården för att sedan vara med i Let’s Dance. Nej, nu hittade visst den inlåsta cynismen tillbaks.

Om jag får säga varför jag tror att jag tittar på det är för att jag framför allt är blödig och för jag tycker det ändå visar på en romantisk diskbänks realism. Jag vill att de ska bli lyckliga men jag vill också veta varför de har hamnat där de är. Alla människor har en historia, en bakgrund som är mer eller mindre med gropar i vägen. Om det då krävs att en evigt leende Linda Lindoff i kort kjol och gummistövlar från Marimekko tillsammans med ett helt filmteam och en säck med kärleksbrev kommer till en för att vända upp och ner på ens liv till förhoppningsvis det bättre, vem är jag då att döma? I föregående program hade bönderna gjort sina slutgiltiga val då de bestämmer vem de vill ta med på en resa. Och medan jag sakta kröp in mellan dynorna i soffan med Pinsamhetskudden tätt efter gick det ändå att missa den sprudlande kärleken hos några av bönderna. Störst av allt är ändå kärleken. Något som inte nog kan påpekas i dessa politiskt ambivalenta tider…

Pin It on Pinterest

Share This