Viagra Boys: “Hade vi fått välja hade det nog bara varit flum”

av | jan 14, 2021 | Artiklar, Intervjuer, Månadens intervju

Viagra Boys har gjort sig ett namn med sina intensiva spelningar och genreöverskridande musik. Hyllade av både fans och kritiker är de nu aktuella med sitt andra album: Wellfare Jazz. I månadens intervju har Popmani träffat bandet och pratat om bland annat albumet, musikformat och – Zoomterapi för hundar.

Det är en tisdagskväll i december när jag möter upp Viagra Boys i en studio på Södermalm i Stockholm: Sebastian Murphy (sångare och frontman), Oskar Carls (saxofon), Henrik “Benke” Höckert (bas), Tor Sjödén (trummor) och Elias Jungqvist (synth) är på plats. Det är ett oväntat roligt gäng jag träffar, där snabba repliker kastas mellan bandmedlemmarna även om sångaren, Sebastian Murphy, är inne på sin fjärde intervju för dagen.

Albumet Wellfare Jazz kan beskrivas som en musikalisk odyssé som inkorporerar olika genrer och där ett slags självsökande tycks stå i centrum. Albumet spelades in med sammanlagt fem producenter i fyra, fem olika studios i både New York och Stockholm. Så blev det också eftersom Viagra Boys ständigt befann sig på resande fot, i alla fall innan pandemin slog till.

– Man hade liksom inte tid att koncentrera allt på ett tillfälle, hela albumet är inspelat på sex, sju olika tillfällen eller mer, säger Sebastian.

Wellfare Jazz följer en tydlig dramaturgisk kurva, i alla fall textmässigt, där narrativet rör sig från ett slags outsider-perspektiv till ett utmynnande i en sorts längtan bort från ett dekadent liv när albumet avslutas med en typ av kärleksduett i låten In Spite of Ourselves som genomförs med Amyl Taylor från Amy and the Sniffers.

– Albumet följer någon sorts resa i hjärnan. Från någon outsider grej, eller att det bara handlar om att knarka och ha kul, till att längta till något annat, säger Sebastian.

Särskilt låten In the Country sticker ut på albumet, en låt som är en hyllning till livet på landet med en tydlig nick till countrygenrern.

– Den handlar om en sorts vilja att skita i att vara i stan och punda, och hellre dra ut på landet och hänga med massa hundar och ha det gött, säger Sebastian.

När det kommer till de instrumentala och nästan poetiska segmenten på albumet menar Viagra Boys att det både har att göra med att det ger en känsla av helhet – och krasst nog: utfyllnad. 

– Jag tror de här lite poesiaktiga grejerna är lite mer som utfyllnad, en grej för helhetens skull. När jag hör en skiva vill jag höra lite sådant också, så det inte bara är en massa viktiga låtar men lite frispel också, berättar Sebastian.

– Det är lite klassiskt album 90-talstänk. Jag vet inte, det kanske inte görs sådana skivor längre? Förr i tiden känns det som att det alltid var så, svarar Oskar.

– Ja precis, förr i tiden var det två, tre bra låtar, resten var fills… kontrar Sebastian.

– Det är det vi försöker göra, fyller Tor in. Ta tillbaka fillers!

Även på förra albumet, Street Worms, fanns en del “fillers” påminner Benke, och eftersom Wellfare Jazz är en sorts fortsättning på Street Worms tedde det sig naturligt att återanvända greppet. Bandet lyfter också att de själva lyssnar på hela album, snarare än enstaka hits, och därmed är helheten särskilt viktig.

– Det är kul att inte bara rada upp en massa treminuterslåtar, utan visa på lite annat, säger saxofonisten.

– När vi gör saker är det framförallt det vi tycker är kul. Hade vi fått välja hade det nog bara varit flum, säger Sebastian.

– Det kanske är lite mer hur det är när vi spelar live också, att det blir mer åt det hållet, mer och mer, svarar Oskar.

Viagra Boys texter kretsar ofta kring livets baksidor, om att vara en sorts “street worm”, en underdog och baksidorna med den livsstilen som ter sig monumentala. Sebastian menar att musiken har en sorts renande funktion, att den fungerar som ett katharsis.

– Jag skriver om saker som handlar om mitt liv just då, och då blir det lättare att förstå lite vad som pågår i sitt liv också, säger Sebastian.

Kan det inte vara jobbigt att gå igenom samma sak igen, eller blir det som någon sorts KBT?
– Ja, det blir som någon sorts KBT. Det är inte jättejobbigt, det blir mindre och mindre jobbigt ju mindre tunga saker det handlar om. Det är inte så mycket tungt i mitt liv just nu.

– Om någonting, så känner man hur pass viktigt det är för den mentala hälsan. Så fort vi repar mår jag bättre i typ två dagar, säger Tor.

I ett pressmeddelande beskrivs albumet handla om en resa från ”självspäkning till själläkning”, en tematik Sebastian i nuläget inte riktigt kan relatera till även om den då verkar ha varit viktig:

– Det är väl som något sorts sökande att veta vad jag vill i livet och så. Sedan har jag svårt att relatera till det albumet, det var ju skrivet för ett år sedan. Jag har helt andra idéer i dag, vilket jag tycker är bra. Då mådde jag som jag mådde, och hade mycket ånger om hur livet hade sett ut innan och mycket förhoppningar om hur det skulle se ut. Nu är jag någon annanstans, så jag har svårt att prata om det här.

”Bidragsjazzen är inget vi vill pissa på,
det är snarare något tvärtom.”

Under året skulle bandet ha genomfört 70-80 spelningar, och däribland en spelning på den gigantiska festivalen Coachella. När jag frågar om de vill delar med sig av ett konsertminne kommer ett gäng namn upp: Stockholm, Brighton, Frankrike, Turkiet, Australien och Rough Trade i New York, där Oskar ska ha somnat mellan två låtar när saxofonen hade gått sönder. Trots de missade spelningarna ser bandet optimistiskt på det rådande tillståndet som präglats av pandemin.

– Vi har fått göra andra saker med tiden istället, jobba med ny musik istället. Men man längtar ju till att komma spela igen, säger Oskar.

– Men det är samma lika för alla. Jag har inte varit så deprimerad över det för jag vet att det kommer när det kommer, man har försökt att göra det bästa av den här tiden, svarar Sebastian.

Vi återgår till att prata om albumet; vad innebär titeln Wellfare Jazz och hur uppkom den?

– Det var vår producent Pelle som sa det på skämt. Jag och några kompisar som spelar jazz, men det är ingen som lyssnar, så då måste man söka bidrag. Så det blir bidragsjazz liksom. Man är duktig på stipendium, men spelar varje dag och kämpar. […] Sedan var det Pelle som sa det: “bidragsjazz”, och så översatte vi till engelska, berättar Tor.

– Det rullar bra på tungan också, fortsätter Sebastian.

– Tanken på att man spelar musik som ingen lyssnar på och söker bidrag, hela den grejen tycker jag är ganska kul, det är inte mer än så, fortsätter Tor.

– Det är inte en smart kommentar på någonting egentligen. Det är mest att det låter nice, säger Sebastian och resten av bandet skrattar till.

Samtidigt är bandet noga med att understryka att de uppskattar bidragsjazz:

– Bidragsjazzen är inget vi vill pissa på, det är snarare något tvärtom. Det är någonting vi älskar, så det inte blir några missförstånd, säger Oskar och resten av bandet instämmer.

På tal om albumet så återkommer ett tema – hundar. Att vara en “stray dog”, “underdog” och så vidare, det är uppenbarligen en tematik som det finns en hel del att hämta ifrån. Anledningen?

– Det är typ bara kärlek för hundar, haha. Jag vet inte, jag gillar hundar. Jag kan relatera mycket till dem och de är mycket nice:are än människor. Jag har ju alltid lite smala intressen. Så är jag när jag lyssnar på musik, då lyssnar jag på typ två band åt gången, när jag ritar så ritar jag två saker åt gången. Runt den här tiden så var det mycket hundar, mycket kycklingar, säger Murphy och resten av bandet drar på mungiporna. [..] Det är helt fast, fortfarande. Men vem vet, jag kanske växer upp snart och börjar tänka på annat, säger Sebastian.

Murphy, som också är tatuerare, ritade bland annat omslaget till förra albumet som har en utpräglad estetik. Omslaget till Wellfare Jazz skiljer sig däremot betydligt i estetiken med ett minimalistiskt anslag. Sebastian berättar: 

– Jag var uppe väldigt sent på natten och försökte skriva ‘Viagra boys’ och ‘Wellfare Jazz’ och stavade fel typ fem gånger… Och så tittade jag på hela arket som helhet och tyckte det var något tidlöst i det hela, att det såg lite ut som nåt gammalt Stones-omslag eller något sådant där.

– Så hade jag egentligen ett annat förslag som omslag, en cowboy som tar på en hundfot, som var inspirerat av en reklam jag såg för Zoom-terapi för hundar. Då var det bara en bild på en kvinnas hand som höll i en hundfot. Den är med på baksidan nu, tror jag, så man kan säga att omslaget är inspirerat av Zoom-terapi för hundar. Men som sagt, jag brukar snöa in på rätt smala grejer… Om det skiter sig med musiken så vill jag hålla på med Zoom-terapi för hundar, skämtar Sebastian.

Bandet har spelat ihop sedan 2015, även om det med åren har tillkommit några nya medlemmar, berättar de att det alltid har varit naturligt och utvecklas tillsammans när de spelar.

– Det har alltid varit jävligt högt i tak för vad man får göra. Eller, kanske inte precis i början, men efter det var allt tillåtet. […] Jag minns mitt första gig i Estland. Det var fyra låtar, jag skulle spela på tre av dem och det var typ: “Efter tredje refrängen då får du spela fyra takter, sen är det slut!”, säger Oskar och bandet skrattar.

– Det ligger lite av det kvar, på något sätt. Alla lyssnar på mycket olika musik, det är ingen som har fastnat i att typ lyssna på hårdrock, det är mycket det tror jag, säger Tor.

– Sedan försöker vi också utvecklas själva, typ “vi provar göra lite mer såhär”. Det är väl viktigt, det är lite tråkigt att spela samma sak, kontrar Sebastian.

Även om bandets sound har utvecklats genom åren, singeln Common Sense var exempelvis förvånansvärt poppig och Wellfare Jazz tangerar både bland annat country, punk och jazz, så har bandet en relativt minimalistisk ljudbild. Hur de låter framöver återstår att se, men mer musik finns på lager, berättar Sebastian när jag frågar vad som händer härnäst : “Vi har en massa mer material, så det är väl att planera när det ska släppas”.

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Fotografi:
Alma Bengtsson

Pin It on Pinterest

Share This