HOBBIT: EN OVÄNTAD RESAI dagarna återvänder miljontals biobesökare till Midgård för att se Peter Jacksons Hobbit: En oväntad resa. Det sker elva år efter att samme Jackson satte fantasy på mainstream-kartan och hjälpte till att göra 00-talet till något av ett nördarnas årtionde. Nörderiet ser inte ut att avta, vilket förstås är positivt, men jag undrar om det verkligen måste upprätthålla samma dammiga strukturer hela tiden.

Det kanske ligger i sakens natur att fantasy ska innebära en flykt från komplicerade förhållanden, till världar där ont och gott är klart definierade och konflikterna dem emellan löses med eldklot och magiska svärd. Skulle vi slänga in diplomatiska lösningar och allvarliga filosofiska diskussioner vore det inte mycket till underhållning, det hajar jag. Men det blir lite skevt när Aragorn, efter att ha sänkt en maktgalen despot, själv blir enväldig kung i slutet av Konungens återkomst. Och börjar sjunga… Kanske är det en avledningsmanöver för att medborgarna inte ska tänka på fria val, kanske är han bara galen. I vilket fall finns all anledning till oro.

Något liknande sker i 00-talets andra stora franchise, den om Harry Potter. Där slutar det hela med att Harry börjar jobba för samma institution som släppte fram den mest psykotiska massmördaren trollkarlsvärlden skådat, mig veterligen utan att några reformer sker alls. Vad är budskapet där egentligen?

Jag kanske överanalyserar men om fantasy ska vara verklighetsflykt, är det verkligen just sådant här vi vill fly till? Inte bara klara gränser mellan ont och gott, utan också ”upplysta” despoter som bestämmer över oss så att vi slipper? Det gör mig lite orolig.

Speciellt när försök till alternativ faktiskt gjorts och inte lyckats vinna gehör, som Guldkompassen. Den filmen var inte fantastisk, men klart bättre än sitt rykte och hade kunnat leda till riktigt fantastiska uppföljare. Den var också fri från fruktansvärda repliker som ”Your fingers would remember their old strength better if they grasped your sword”, ett ögonblick i De två tornen som fortfarande får mig att vrida mig i stolen.

Nu ska det sägas att jag här pekar på fantasy i film. I andra medier ser det bättre ut. Exempelvis tv-spelen Skyrim och Dragon Age tar element från Tolkien och sätter dem i en modern kontext. Så kan exempelvis en kvinna bli kung, orcher kan vara sjyssta och alver kan vara förtryckande elitister. I TV-serien Game of Thrones görs det tidigt klart att tronen snarare stjälper än hjälper och att makt om något korrumperar.

Till dess att någon får för sig att föra Dragon Age till vita duken eller återuppliva Guldkompassen får jag nöja mig med Hobbitfilmerna, vilket sannerligen inte är tråkigt. Men när jag ser dem är det med vetskapen att de utspelas i samma universum där det självklara är att kröna kungen och inte att slänga tronen. Det känns lite unket.

Pin It on Pinterest

Share This