paradise

TV3 själva kallar det för årets största tv-händelse och det känns som att det var det. Premiären av Paradise Hotel alltså. Jag minns den första svenska säsongen. Jag såg den tillsammans med min mamma i vår spartanska lägenhet i vårt pittoreska lilla bostadsområde med ett par hundra meter till närmsta kyrkan. Ja, jag kollade på gårdagens premiär av Paradise Hotel och jag känner att det nog var tur att mamma inte var med.

”Självklart kommer jag att knulla i huset. Det kommer jag inte kunna undvika” säger en av deltagarna efter några sekunder. ”Jag ser fram emot att daska några sköna rövar” säger en annan. En tredje står och juckar mot en pokal i sin presentationsvideo, en fjärde hoppas på många ”morron-godingar”, en femte rider fram på en svart häst och konstaterar att hon är rakt igenom ondskefull och en sjätte säger att ”Min tanke är inte att hugga någon i ryggen. Men om jag behöver hugga någon i ryggen kommer jag att göra det”.

Det är så ologiskt och pinsamt. Jag ligger i soffan med huvudet täckt av alla kuddar som finns och svettas för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Nej, det hade inte gått att titta på det här med mamma. För Paradise har förändrats under de åren jag undvikt programmet.

Både igår och idag har det funnits en fråga jag inte har kunnat släppa: Varför tittar jag på det här?! Hela dagarna spenderar jag med att försöka krossa patriarkatet, rasismen, smalhetsen och allt annat jävulskap. Och sedan lägger jag mig och tittar på det här? Jag är heller inte ensam om att titta. Förra året blev Paradise TV3:s mest sedda program på play efter bara en vecka. Mina vänner och  kolleger tittar också. Igår försökte försökte vissa kolleger breaka internet genom att frenetiskt twittra. Vissa skickade nedräkningsbilder på Snapchat och vissa skickade till och med filmer på när de satt och tittade tillsammans. Självklart har jag också vänner som inte tittar. ”Får tillräckligt mycket ångest av mitt eget liv” säger en. ”Jag kommer bli fast om jag tittar” säger en annan. ”Anti-feministisk jävla skit” säger en tredje.

Paradise Hotel är uppenbarligen fortfarande en vattendelare, åtminstone är jag så vattendelad en människa kan bli. Men samtidigt har det hänt något. De hårdaste kritikerna verkar ha tystats eller helt enkelt gett upp. Margret Atladottir skrev på Politism inför premiären att vi helt enkelt får acceptera att programmet engagerar människor och att deltagarna blir mer googlade än Löfven och Reinfeldt. Atladottir hoppas också att PH-deltagarna kanske kan mobilisera och stå upp för vad som är rätt i ett land som splittras och där SD växer.

Paradise Hotel verkar också ha blivit ett akademiskt ämne. En fallstudie av samtiden. Jag har spenderat stora delar av dagen med att läsa just akademiska uppsatser om PH. Varför tittar folk? För att det är bra, kul, dramatiskt och det är roligt att se på människor som gör bort sig skrivs det i en uppsats. Det handlar också om verklighetsflykten. En kommersialiserad frihet som tar oss bort från all ångest. Ovanpå detta har PH lyckats bli trendigt. En annan uppsats kommer fram till att det PH gör är att förlöjliga arbetarklassen. Detta genom att framställa deltagarna som obildade,
hämningslösa och sexuellt promiskuösa. Det här gör att de som tittar på PH själva får känna sig vettiga och smarta och helt plötsligt kan även anhängare av arbetslinjen hylla Paradise.

Självfallet hade två av deltagarna sex i första avsnittet. Det är ingenting någon blir chockerad över längre. Men visst fanns det saker jag ändå blev chockerad över. Som när de biffiga killarna pratade om att suga av varandra på grund av att det är ”vanlig bromance”. Eller när en tjej konstaterar att hon ”älskar sushi” och inte tycker att några män borde komma alls. Eller när deltagarna leker Snurra flaskan och alla hånglar vilt med alla, alltså alla. När det gäller tjejerna verkar det här alltså inte riktigt handla om det vanliga sexistiska tjejsexet (även om det också finns) utan om en tjej som hyllar matriarkatet.

Självklart fanns det en extrem heteroslöja över hela produktionen, missförstå mig rätt nu. Men ändå känns det som att heteronormen luckrats upp något? Kanske är vi på väg att krossa den? När programmet tog in en bisexuell deltagare för ett par år sedan blev det rejält med snack men inte den här gången. Marget Atladottir skriver att vissa av deltagarna faktiskt är vettiga och det kanske är sant. Även om jag snyftar lite över tanken kanske det här faktiskt är den bästa metoden för att bekämpa hatet och rasismen. Detta kanske är räddningen.

Jag kanske till och med hade kunnat titta på PH-premiären tillsammans med mamma. Jag vet inte riktigt. Jag vet fortfarande inte riktigt varför jag tittade igår. Men jag kommer titta ikväll igen. Men på dagarna kommer jag nog ändå fortsätta att försöka krossa stereotypa normer och åsikter på det lite mer traditionella sättet.

Pin It on Pinterest

Share This