Titel: Lycka till och ta hand om varandra Premiärdatum: 2012-10-19 Regissör: Jesper Sjögren Medverkande: Bengt CW Carlsson, Claudia Neij, Leif Ahrle, Ia Langhammar, Johan Ulveson

Alvar Johansson är en änkling som ägnar fritiden åt att iscensätta semesterfilmer med sin frus många egentillverkade träfigurer. Han sätter dem i modeller av Venedig, Manhattan och andra ställen dit de tänkt åka men aldrig kom iväg till, för att sedan filma dem. Miriam är en frispråkig men socialt isolerad tonåring, med drömmar om att skriva och flytta utomlands efter studenten. De båda träffas av en slump under ett sjukhusbesök, och en annorlunda vänskap tar sin början.

En ensam gammal man träffar en ensam ung flicka och båda börjar leva och våga lite mer. Upplägget är uppenbarligen tacksamt, annars hade vi knappast sett det så många gånger tidigare. Däremot kan frågan ställas om det behövs ännu en gång. Nu är det inget fel med avsikten med Jesper Sjögrens debutfilm, som onekligen har hjärtat på rätta stället. Men i slutänden är den lite ojämn, med några riktigt lyckade scener och en del mindre så.

Filmen hänger en hel del på de två huvudrollsinnehavarna och de levererar. Det är verkligen roligt att se Bengt CW Carlsson i en huvudroll på film. Teaterveteranen har annars mest synts i olika biroller, bland annat hos Roy Andersson, vilket är lite synd med tanke på vad han visar upp här. Carlsson gör Alvar till en nyanserad karaktär. Det är synd om honom, men han är inte heller helt lätt att sympatisera med. Förhoppningsvis är det inte sista gången han får såhär mycket utrymme. Claudia Neij i debutrollen som Miriam gör också bra ifrån sig, främst i en lång monolog mot slutet. Leif Ahrle gör vad han kan med den otacksamma rollen som Alvars vän Stig, en onödigt osympatisk karaktär som bara verkar finnas till för att filmen ska ha något av en skurk.

Det är svårt att vara kritisk till en film som bara vill få folk att må bra. Oftast gör den också det, med både dråpliga och roliga scener. Problemet är väl just att den försöker lite för mycket ibland, med vissa väl tilltagna grepp som gränsar till sentimentalitet.

 

Bäst: Bengt CW Carlsson

Sämst: Det präktiga med korthuggna slutet

Se hellre: Darling

Pin It on Pinterest

Share This