_MG_1319För några veckor sedan satt jag på tunnelbanan här i Stockholm, i min förmiddagströtthet vilket innebär att jag sällan kollar upp ifrån mobilen. Men varje gång någon reser sig eller sätter sig vid mig, så kollar jag givetvis spontant upp. Denna förmiddag satte sig ett par med sitt barn framför mig. Inget märkvärdigt med det. Men helt plötsligt kastade kvinnan upp barnet i famnen, drog upp tröjan och ner med bh:n för att amma. Det hände så plötsligt att jag först reagerade på amningen i sig men förbannade mig själv. Inte ska jag bli provocerad av bröst! tänkte jag. Nej, det som provocerade mig där och då var att barnet såg ut att vara fyra år gammalt och kanske en aning för gammalt för att just bli ammad. Men det hör inte hit idag.

Bröst har varit ett hett ämne de senaste åren i samband med att kvinnor som ammat offentligt har blivit utkastade, kvinnor som har visat bröst i demonstrationer har blivit fördömda och för att inte tala om debatten som Belinda Olssons program Fittstim – min kamp startade när hon mötte kvinnor som badade utan bikiniöverdel på badhus. Fastän jag vet svart på vitt att kvinnobröstet till min fasa är så här provocerande, blir jag fortfarande upprörd och förvånad när personer i min närhet uttryckligen anser att kvinnor inte alls bör få visa sina bröst på samma sätt som män får.

Kvinnor fostras tidigt till att deras bröst inte bör visas hur som helst. Det börjar med att vi får springa nakna på stränder och i trädgårdar, bada nakna med individer av annat kön, utan att det är något konstigt. Då är det gulligt. När vi kommer upp i åldrarna görs det bikinitoppar för fem-åringar och mini-bh:ar för tio-åringar.

Som tio-åring gick jag i en klass med stark hierarki bland tjejerna. Vi var uppdelade i två grupper, men påverkades mer eller mindre av en ledare. Det var få bröst hos oss som hade börjat växa. Kanske hade de börjat sticka ut lite, men inte mer än så. Ändå blev idealet för oss att ha bh och stringtrosor. Bh:ar med Nalle Puh på. Vi var tio år och lärde oss att vi måste täcka framför att hjälpa brösten, innan de ens finns. Om inte, betraktades en som en tönt.

När organisationen Femen uppmärksammades i Sverige genom sina provokativa demonstrationer ställde jag mig frågorna: kan vi verkligen uppnå jämställdhet genom att skrika barbröstade? Hjälper det oss framåt, och blir inte fokuset på brösten alldeles för stort? Varför vill vi bli tittade på, när vi framför allt vill bli hörda? Jag lärde mig senare att de nakna brösten inte är mer än ett enkelt knep för att få den mediala uppmärksamheten som behövs för att få ut budskapen. I förhållande till alla krig och våldsdemonstrationer, är Femen fredliga och smarta. Har ni någon gång googlat ordet bröstchock? Bara det ger 11 500 resultat på Google.

Jag har gjort en mild bröstchock i gymnasiet. Det var när jag bestämde mig för att ha bh-fria onsdagar. Mina bröst är inte en påfrestande vikt för min rygg. Jag använder bh främst för att jag har vant mig, inte för att det egentligen finns ett behov. De bh-fria onsdagarna var helt enkelt ett experiment. Vilka reaktioner skulle jag få? Jag fick höra att jag var knäpp, lite äcklig och fick kommentarer som ”Malin, nipples”. Det skulle alltså uppmärksammas för mig och flera andra att jag inte hade en bh på mig och att mina bröstvårtor därför syntes, som om jag inte visste detta själv.

När jag gick ut trean på gymnasiet hade skolan ungefär 200 elever. Säkert hälften av dessa betraktade sig själva som män och bar aldrig bh. Deras bröstvårtor syntes också ibland. Men det var ingen som uppmärksammade dem på det.

Jag skriver om bröst idag för att de senaste dagarna har flertalet bilder av tecknade och riktiga bröst tagis bort på Instagram. Något som inte har obemärkt passerat mig förbi eftersom de jag följer har laddat uptp bilderna igen, med ikoner för bröstvårtorna. När bröstvårtorna inte syns är det tydligen. Bilden räddas ifrån anmälning. Samtidigt laddar Bingo Rimér upp flertalet bilder av sig själv naken och ingen anmäler honom för det. 

För mig är bröst inte mer än en enkel kroppsdel, som förvisso har en funktion. Jag tror att de flesta människor egentligen inte har något emot bröst i sig. Men något får dem att tappa aptiten när ett kvinnobröst visas på tv eller när en kvinna ammar bredvid på fiket. När män löper på sommaren är det ingen som tappar hakan, snarare fascineras av bröstmusklerna han har lyckats bygga upp. Bröst chockar fortfarande så mycket att det är ett optimalt sätt att få ut politiska budskap. Alla vet att alla människor har bröst men det låtsas vi inte om. Därför reagerar få när bilderna tas bort ifrån sociala medier.

Bröst förknippas med kvinnokroppen. En kropp som ska finnas till för att ge andra njutning, men som inte bör tycka och tänka. Kvinnokroppen är idag förtryckt genom att ständigt bli ifrågasatt. Ena stunden är en kvinna för tjock, har lagt på sig för många mammakilon, och ibland är hon alldeles för tunn. Män vill ju ha en rumpa att ta i, sägs det. Kvinnan får gärna visa upp allt hon har i en porrscen, och i sängen ska hon vara villig annars är hon inget att ha. Däremot ska inte en kvinna vara för kåt eller visa särskilt mycket hud, då får vi höra att vi får skylla oss själva som blir våldtagna. Kvinnokroppen är sällan en fråga för just kvinnor. Den styrs av mansdominerande branscher och får sällan ta plats. Inte ens när den ska göra det mest naturliga i världen – amma.

Den 31 januari sägs det vara den internationella bröstdagen. I år tycker jag att vi firar det med att ladda upp ocensurerade bilder av våra bröst på Instagram. Låt oss tillsammans stoppa bröst-censuren.

Pin It on Pinterest

Share This