Vad vore den internationella kvinnodagen utan byxlös punk?

av | Mar 8, 2018 | Artiklar, Krönikor, Läsvärt

“All girls to the front! All boys be cool, for once in your lifes”. Orden tillhör Kathleen Hanna, frontfigur i Riot Grrrl-rörelsen och sångare i band som Bikini Kill och Le Tigre. Idag är det den internationella kvinnodagen, och jag är på spaning efter den punkscen som flytt. 

Jag önskar att jag hade känt till Riot Grrrl tidigare. Sanningen är att det var inte förrän jag plöjt igenom ett till synes ändlöst Youtube-maraton under gymnasiet, med Patti Smith som återkommande sökord, som Riot Grrrl blev någonting som kom till min kännedom. Trots min relativt sena upptäckt vill jag påstå att Riot Grrrls tveklöst är en av de viktigaste feministiska rörelserna, som har skapat ringar på vattnet ända till i dag. I stället för Riot Grrrls så var det den ganska uddlösa men härliga filmen Tjenare Kungen (2005) en av mina livsförändrande upptäckter som ledde till att vi blev fyra stycken tjejer som vågade starta band i mellanstadiet. Men, vilka är då Riot Grrrls och hur är de relevanta idag?

Kathleen Hanna står på scen i t-shirt och trosor. Hon är förbannad och ber männen i publiken att ställa sig längst bak under konserten, till många mäns förtret. Det är 90-tal i Washington och kvinnorna har fått nog. Punken hade länge dominerats av män som var en del av en alltför simpel ekvation: punk = Sid Vicious, Johnny Rotten, Joe Strummer, Joakim Thåström, etcetera. Men det var 90-tal och den tredje vågens feminism var på ingång när Riot Grrrl fick sitt startskott. Under en spelning på konventet International Pop Underground i Olympia, USA, utropar Bratmobile-medlemmen Alison Wolfe: “We need to start a girl RIOT!”.

Snart samlades band som Bratmobile, Bikini Kill och Heavens to Betsy, med Kathleen Hanna som frontfigur. De organiserade sig, publicerade fanzines, skapade musik och skapade ett manifest på sexton punkter med viljan att förändra status quo genom konkreta förslag som bland annat att ta kontroll över produktionsmedlen i en mansdominerad musikbransch. Till stor del undveks media för att undvika sexistiska presentationer; andan var DIY (Do It Yourself) och fanzinen var den främsta platsen där kvinnor kunde definiera och representera sig själva, utan någon mellanhand. De kombinerade explosiv punk och var ofta klädda i traditionell “kvinnlig” klädsel, i syfte att ta tillbaka kvinnligheten från patriarkatet.

Genom att skriva ord som “slampa” på sig själva med läppstift och framhäva ordet “girl” skulle kvinnor ta makten över sig själva och frågan om kvinnors rättigheter uppmärksammas. Rörelsens budskap syntes kanske framför allt i musikens texter, som i Bikini Kills låt Rebel Girl: “When she talks/I hear the revolution/In her lips, there’s revolution/When she walks, the revolution’s coming/In her kiss I taste the revolution”. Riot Grrrl exploderade samtidigt som Nirvana, och med inspiration från 80-talsikoner som Siouxie and the Banshees och The Slits blev feminismen mer tillgänglig genom musiken som kanal för politiska budskap.

Riot Grrrl var en undergroundrörelse och har idag på många håll blivit ett urvattnat epitet som ofta används för att beskriva alla musiker med en vagina: från PJ Harvey till Beyoncé. Samtidigt är det inte svårt att se kopplingar mellan Kathleen Hannas revolutionära frammarsch och artister som Beth Ditto, Pussy Riot och ShitKid. Och ännu vidare; i år arrangerar Emma Knyckare en mansfri festival och “Me too” är ett faktum. Samtidigt är Riot Grrrl-rörelsen är inte helt problemfri. Rörelsen kritiseras ofta för att vara endimensionell, märkbar vit och ointresserad av intersektionella aspekter.

Det är åttonde mars och den internationella kvinnodagen. Jag tänker tillbaka på mellanstadiet, de flesta killar i klassen startade band utan vidare förkunskaper. Vi var fyra stycken tjejer som ändå bokade replokal och övade in en skränig version av Ebba Gröns mamma pappa barn. Kanske spelas idag i stället Rebel Girl av Bikini Kill i samma replokal.

Det var snart trettio år sedan rörelsen tog avstamp, men i år släpper svenska punkeliten en Riot Grrrl-skiva under namnet The 1st Session och på hemsidan Grrrlcollection uppdateras det dagligen med nya band, filmer och intervjuer med kvinnor i centrum. Jag bläddrar i ett fanzine av Riot Grrrl-rörelsen som avslutas med den hoppfulla motiveringen: “Finally, I believe in riot grrrl cuz riot grrrl = a happy girl!”. Ovanför mig hänger en affisch som föreställer en sextonårig Björk, från musikdokumentären Rokk in Reykjavik. Björk framförde isländsk punk med bandet Tappi Tikkarass, och jag undrar: vad vore dagens musikscen utan Riot Grrrl? Och vad vore den internationella kvinnodagen utan byxlös punk?

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Pin It on Pinterest

Share This