Sen presidentvalet i USA avgjordes har många frågor ställts på sin spets. En av dessa handlar om litteraturen och dess syften. Popmanis Moa Marken reflekterar kring en fråga som gått från att kännas teoretisk till högst reell. 

Som litteraturintresserad finns det en fråga som alltid återkommer. Den kan ställas av dig själv, av en vän eller någon av de Stora Författarna. Vilket är litteraturens syfte? Denna fråga har alltid känts intressant, men också väldigt teoretisk. Det är den sortens fråga som dyker upp på luddiga efterfester, när klockan närmar sig fyra och magen är full av vin och övermod. Det är lätt att ha starka åsikter, kröna litteraturens sanna syften, men nästa morgon är det mesta som vanligt igen.

Men en morgon för tre veckor sedan, var ingenting plötsligt som vanligt längre. Den koleriske kepskillen hade vunnit valet och hans ord om att göra USA great again klingade lika delar falska som obehagliga. En dystopisk stämning bredde ut sig, och har väl inte helt släppt sen dess. Det finns en ganska allmän känsla – i alla fall i min filterbubbla – att det är skarpt läge nu. Allt är ställt på sin spets. Vad händer nu? Och vad händer med litteraturen nu? Teoretiseringarna kring litteraturen och dess eventuella syften hade nu lämnat efterfestens tomglas bakom sig, för att istället bli en högst reell fråga. På gott och ont, antar jag.

Jag vänder mig alltid mot en instrumentell litteratursyn. Idén om litteraturen som medel snarare än mål. Som något relevant och vettigt. Att det är något som kan – och ska – göra oss till bättre människor. Om det är en bieffekt av att ha läst en bok, så låt gå, men litteratur är först och främst konst, och ska därmed dömas efter estetiska snarare än etiska kvaliteter. Många romaner som har skrivits med ett explicit politiskt syfte kan framstå som oläsbara pamfletter idag. Tanken på Donald Trump vid världsrodret fick dock denna inställning att kännas befängd, i alla fall medan chocken inte ännu hunnit gå ur kroppen. För några timmar vände jag upp och ner på mitt tidigare åsiktspaket.

skarmavbild-2016-11-30-kl-19-22-17

Det var förstås en något överdriven reaktion, och sen dess har jag närmat mig min gamla, ståndpunkt igen. Skönt. Litteraturen är inget medel, inte först och främst. Ändå kan det ju ha såna effekter – se, ett kryphål! Den ska ingenting, men den kan allting. Jag tänker på doktor Zjivago – från Boris Pasternaks roman med samma namn. Zjivago är poeten känd för sina dikter om hjärta och smärta. Efter ryska revolutionen finns det plötsligt krav på att göra sig av med allt vad privatliv och känslor heter, för att istället underkasta sig det nya sovjetiska projektet. Zjivago vägrar, och lyckas behålla sin inre autenticitet, vilket blir hans sätt att överleva och leva. Det blir, paradoxalt nog, ett sätt att göra motstånd.

Förutsatt att man vill läsa någonting som tröstar en i denna osäkra värld, vad ska man då välja? Som jag ser det finns det två vägar att gå (givetvis finns det cirka 200 vägar att gå, men det låtsas vi inte om nu). Det ena är litteratur som kan förklara tidens villkor. Tunga reportageböcker om politisk och samhälle, klassiska dystopier, något av kanske Sofi Oksanen. Det andra är förstås det rent motsatta. Det verklighetsfrånvända och utomvärldsliga. Som sturm und drang, eller varför inte den där boken om Tomas Tranströmers insektssamling. Stanna eller fly, whatever gets you thru the night s’alright, s’alright.

Pin It on Pinterest

Share This