Vad är egentligen grejen med vinylskivor?

av | Nov 29, 2017 | Artiklar, Krönikor, Läsvärt

De senaste åren har vinylförsäljningen gått spikrakt uppåt. Moa Marken reflekterar kring den irrationella – men starka – kärleken som många känner inför sina vinyler.

Å ena sidan är det bara en bit plast. Det kan tyckas underligt att något så artificiellt, så kemiskt framställt, kan få betyda så mycket för så många. Å andra sidan är människor knappast rationella, särskilt inte när det kommer till saker med emotionellt värde. Skillnaden mellan det faktiska och det konstruerade värdet är djupt. Och det är vackert.

Detta är bara en av många konstiga anledningar till att vissa människor – undertecknad inkluderad – älskar vinylskivor. Nästan besinningslöst. Om min lägenhet brann ner, skulle jag i stundens hetta säkert rädda mina skivor framför exempelvis min dator. På ett sätt vore det idiotiskt, men jag skulle inte stå ut med att se något så betydelsefullt gå upp i rök.

Vinylformatet har många nackdelar. Ungefär en gång i kvarten måste du resa dig upp för att aningen vända sida eller byta skiva. Visserligen får du motion, men är det kommer till bekvämlighet sopar Itunes och Spotify vinylen av banan. Så är det bara. Resultatet är det samma om tävlingsgrenen är storlek och mobilitet. Det är svårt att rymma en 33-varvare i sin ficka.

Trots allt detta är vinylen på framfart. Det är något med knastret. 2016 såldes 31,6 miljoner skivor världen över. Tio år tidigare låg försäljningen på 3,1 miljoner. LP-skivorna har lämnat marginalen och säljs nu på var och varannan stormarknad. Liam Gallaghers solodebut As you were sägs vara 2000-talets hittills mest snabbast säljande vinyl. Den släpptes i höstas, och sålde 16 000 skivor den första veckan. Vinylen tycks ligga rätt i tiden. Kanske som en protest mot digitaliseringen, kanske som en bekräftelse av den.

Många vinylälskare ser sig själva som elitister. Konnässörer. En gillar vinyl eftersom en gillar ”den riktiga” musiken (60-tal, 70-tal, möjligen 80-tal), när musiken fortfarande betydde något. Detta i kontrast till alla banala massmänniskor som aldrig känt doften av en tidig tryckning av Paul Simons Graceland. Vad vet de om musik, kärlek, livet? Nä, precis.

Sanningen är nog den … att vi konnässörer är lika banala som alla andra. Man vill åt det enkla. Denna eviga längtan efter en tid lika okomplicerad som svunnen. Vi kan vår Paul McCartney, vår Paul Simon och vår Paul Weller. Vi kan i sömnen redogöra för skillnaderna och likheterna mellan en EP och en maxisingel. Men vår kärlek till vinylen är svår att förklara med rationella argument. Den är lite banal. Och det är vackert.

Författare:
Moa Marker, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This