DSC_0020

Shannon Lark, Karen Lam och Emma Gray Munthe på seminariet Women in Horror.

Det är en stor sal och den är knappt fullsatt, ändå kan man känna en förväntning bland åskådarna som tagit sig till Biograf Sture denna regniga lördag i slutet av september. Det vankas seminarium med den hypade kanadensiska regissören Karen Lam och Viscera filmfestivalgrundaren Shannon Lark. Ämnet är, inte helt otippat, kvinnor i skräck.

Bara någon timme innan seminariet drar igång vid tre tiden har Karen Lam haft världspremiär på sin andra långfilm, Evangeline. Hon är en del av Visceras nätvärk. Ett nätverk som är till för att främja kvinnliga regissörer, producenter och manusförfattare. De har växt sen starten 2007 då de riktade sig åt kvinnor som producerar skräckfilmer, men nu anordnar de även sci-fi –och actionfestivaler med kvinnliga filmskapare.

Shannon: Det är en klyscha att kvinnor inte gillar skräckfilmer, numera är det 52% kvinnor och 48% män som tittar på skräckfilm. Det är bara en stereotyp att kvinnor ska gilla romantiska komedie.
S: Kvinnor kan berätta extrema historier och oftast ur ett helt annat perspektiv än männen.

– När män skapar skräckfilmer tänker de på vad som skrämmer dem, likadant är det med kvinnor. Därför blir det annorlunda historier, som kanske inte bara innehåller massa blod. Det är som porrfilmer, efter ett tag har man sett alla sprutscener och vill se något annat.

– Shannon Lark

Innan samtalet drar igång med filmrecensenten Emma Gray Munthe som moderator, visas sex kortfilmer som Viscera har valt ut ur deras festivalprogram. Alla sex filmerna är unika och otroligt snyggt gjorda. Först ut var den Australienska regissörens Jenn Moss My Brother’s Keeper om en bror och en syster som befinner sig mitt i en zombieapokalyps. Vidare visas Amerikanska Jenn Waxlers Slumber Party som gör en ny twist på att åkalla andar i toalettspegeln.

Men Rebekah McKendrys film  The Dump är helt genialisk där hon låter två stereotypa seriemördare konfrontera varandra när de upptäcker att de har samma dumpsight. Det är välgjort, en rapp dialog och komiskt.  Det är det bästa jag sett på väldigt länge och jag slås över hur man kan, med små medel, gör något så här bra. Filmen finns på youtube för den som är intresserad.

Sedan följer två, udda lite mer performance-aktiga kortfilmer av Rachael Deacon A Fever and A River och Prita Norie (Back Doll) av Sofia Carrillo. Filmerna är vackra, sagolika, speciellt Carriollos som handlar om en docka.

The Meeting av seminariets Karen Lam är, likt McKendrys, helt lysande. Hon har också låtit seriemördare mötas i miljöer som känns långt ifrån verkligheten men som blir genialiskt och komiskt. Den här gången är det fyra män som sitter på ett möte för SKA (SerialKillersAnonomys) och pratar om sina problem när de får besök av en, tillsynes, oskyldig blondin. Sedan tar allt en oväntad vändning. I början får man lite Fight Club-vibbar med de kalla tonerna i bilden.

Avslutningsvis visas Sheeties av Paula Haifley som är en skrattfest rakt igenom. Folk som gillar att klä ut sig till spöken, träffas för att ”Hohoooa”-tillsammans. De är en parodi på dokumentärer med träffsäkra repliker och underbara karaktärer.

Det jag slås av när jag ser dessa kortfilmer är hur befriande det är att få se något annat än bara avhuggna lemmar, bystiga blondiner som springer för livet och äckliga masker. De här sex tjejerna har visat att man kan göra så mycket mer med skräckfilmsgenren än vad vi hittills sett.

Seminariet präglas till störstadel av att Shannon Lark och Karen Lam resonerar kring varför det är så få kvinnliga filmskapare och varför det är en så kallad risk att anställa en kvinna.

S: Även kvinnor som är producenter eller regissörer anställer inte andra kvinnor, för om ett stort filmbolag anställt dig så är du själv redan en ”risk” och då anställer de hellre män, även om en kvinna har samma kvalifikationer, det är ett säkrare val.
Karen: Om du är kvinnlig regissör ska du aldrig lable-a dig som det, det blir bara fel.
S: Allt handlar bara om pengar, redan innan man börjar filma en ny film har filmbolaget räknat ut hur mycket pengar den kommer generera, det lämnar ytterst lite spelrum för kreativitet.

Det är bara 5% kvinnor som är filmskapare inom mainstreamfilm och 12% som är verksamma inom TV. Men Viscera Filmfestival vill ändrat på det. Från starten fick de 15 filmer inskickade av kvinnliga filmskapare världen över, numera är den siffran runt 200.

S: Skräckfilm ska bli den första filmgenren som har lika många kvinnliga som manliga filmskapare, det är vårt mål.
K: Idag är tekniken så utvecklad att man kan skapa en film själv, man behöver inte massa utrustning, bara fantasin finns där.
S: Vi har fått filmer som var inspelade med mobilkamera som är helt fantastiska.
K: Om du funderar på att göra en film, bara gör det!

Jag lämnar Sturebiografen och vandrar ut på Birger Jarlsgatan ett par timmar senare, uppfylld av dagens kortfilmer och seminarium. Det har slutat regna och jag har aldrig varit mer sugen på att göra en skräckfilm än nu. Både Shannon Lark och Karen Lam är två fantastisk talangfulla kvinnor och jag undrar varför inte fler kvinnor skapar film. Vi är ju helt klart duktiga på det. Och varför vågar vi inte anställa varandra? Hur fan hamnade vi i den här röran tjejer? kom igen nu, vi har ju många strängar på våra guror.

Pin It on Pinterest

Share This