Titel: Robot & Frank Premiärdatum: 2010-11-02 Regissör: Jake Schreier Medverkande: Frank Langella, Susan Sarandon, Liv Tyler James Marsden, Peter Sarsgaard (röst)

När en film utspelar sig i ”en nära framtid” brukar det oftast röra sig om action, thriller eller gullig familjefilm. Robot & Frank är istället ett rätt jordnära drama, en märklig historia som ställer frågor om minne, själ och vad det innebär att vara människa. Eller robot.

Frank (Langella) är en gammal enstöring som lider av tilltagande demens i en, som sagt, nära framtid. Oftast håller han till i sitt stökiga hus, men tar sig ibland iväg till det lokala biblioteket där bibliotekarien Jennifer (Sarandon) skänker viss glädje. Hans son Hunter (Marsden) hälsar på ibland för att se till honom, och hans dotter Madison (Tyler) ringer ibland från olika platser i världen. Hunter blir alltmer orolig för Franks mentala hälsa och skaffar en robot som ska se efter honom. I början motsätter sig Frank ordentligt, men snart inser han att roboten ändå kan vara av viss användning.

Den som anar en förutsägbar handling där surgubben Frank värmer upp och alla blir glada tack vare roboten har en överraskning att vänta här. Robot & Frank är visserligen småcharmig i sinnet, men är inte den lättsamma feelgood-komedin den verkar vara i början. Det är mycket tack vare hur roboten (som förblir namnlös) hanteras. Den är tydlig med att den egentligen bara är en avancerad dator, men samtidigt peppar den Frank, svarar på hans frågor och ställer egna. I allt väsentligt beter den sig som en människa. Frank, å sin sida, beskriver vid ett tillfälle den mänskliga hjärnan som fantastisk hårdvara. Så vad är egentligen skillnaden om hjärnan bara är en dator? Filmer som 2001, AI och I, Robot har tidigare frågat om robotar kan ha en själ, men Robot & Frank ställer följdfrågan om människan ens har en.

Framtiden som Robot & Frank utspelar sig i är, till skillnad från tidigare nämnda filmer, väldigt subtilt skildrad. Små detaljer som susande elbilar och genomskinliga mobiler ger små vinkar, men annars är scifi-inslagen väldigt sparsmakade. Till och med robotarna bygger på verkliga förlagor, som redan nu kan utföra mycket (inte allt) av det robotarna gör i filmen. Sammantaget ger det Robot & Frank en trovärdighet och ett allvar som varit svårköpt i en mer konventionell film.

Idéerna är många samtidigt som filmen är kort, bara runt en och en halv timme med eftertexter. Det gör att vissa inslag känns lite väl abrupta (exempelvis dyker Liv Tyler upp väldigt hastigt för nästan direkt försvinna).  Men Robot & Frank är på det hela taget ändå en välgjord, tankeväckande och underhållande film. Som science fiction ska vara men sällan är, helt enkelt.

Bäst: Frank berättar för roboten om sin bakgrund och sin favorithobby

Sämst: Liv Tylers välkomna men kortvariga inhopp

Passar dig som: tyckte I, Robot var för ytlig och att ET var för mesig.

 

 

Pin It on Pinterest

Share This