Titel: Två dagar i New York Premiärdatum: 2012-09-28 Regissör: Julie Delpy Medverkande: Julie Delpy, Chris Rock, Albert Delpy, Alexia Landeau och Alexandre Nahon.

Upplägget från Julie Delpys debutfilm känns igen i uppföljaren Två dagar i New York. Med en vacker storstad som kuliss utsätts ett relation för påträngande familj, gamla älskare och kulturkrockar. Resultatet är en film med mycket humor och värme, som tyvärr vilar på en något svagare grund än sin föregångare.

Marion, både trovärdigt och humoristiskt spelad av regissören Julie Delpy, har fått barn och lever med en ny man (Chris Rock). Hennes franska familj är på besök i New York för att muntra upp pappan (spelad av Julie Delpys riktiga pappa) efter att mamman gått bort.

Dråpligheter följer förstås i mötet mellan fransk, amerikansk och afro-amerikansk kultur. Det blir ofta roligt, som när systerns pojkvän Manu vid första mötet med Mingus i jakt på gemensamma nämnare väljer att ta upp rapgruppen Salt n’ Pepa, senast hörd för 20 år sedan. Eller när han berömmer Mingus syster för att hon är så lik Beyoncé. (vilket hon inte alls är, bortsett från att de båda är mörkhyade) På flyget har pappan Jeannot med sig mängder fransk korv och stoppas med den i tullen – ett rätt förutsägbart sätt att skoja om de där knäppa fransmännen, visst. Men också roligt, mycket tack vare Albert Delpys komiska tajming och allmänt lustiga uppsyn. Han briljerar för övrigt även i Julie Delpys ”Jag minns en sommar”  från i somras, där han spelar en senil, förvirrad farbror.

Mingus, som spelas av ståupparen Chris Rock, är radiovärd och journalist. Hans roligaste scener äger rum i arbetsrummet under förtroliga samtal med en kartongkopia av idolen Barack Obama. Det är talande att han är som roligast när han får ägna sig åt samma typ av envägskommunikation som han gör i sin stand-up. Som skådespelare är han däremot inte riktigt hemma och kanske är det en av anledningarna till att relationen mellan Marion och Mingus inte känns så intressant.

För den tydligaste skillnaden mellan den här filmen och den första är just att relationen mellan Mingus och Marion inte engagerar lika mycket som den som porträtteras i ”Två dagar i Paris”. Det i sin tur gör det svårt att hålla intresset uppe genom hela filmen, som ändå är klart sevärd.

Bäst: Julie Delpy. Gör sin karaktär både älskvärd och skitjobbig på samma gång – och alltid fruktansvärt rolig.

Sämst: Att vissa scener är onödigt utdragna.

Passar dig som: Gillar Woody Allens New York-filmer.

Pin It on Pinterest

Share This