För några år sedan läste jag en artikel i Sydsvenskan. Det var en intervju med Pietro Maglio, förläggare på Modernista. Det var en intresseväckande text, vill jag minnas. Inte minst för att Maglio är en underhållande person, en energisk eldsjäl och väldigt förbehållslös. Men också för att den berörde en fråga där Maglio och jag i mångt och mycket delar uppfattning – nämligen Bok- & Bibliotek i Göteborg. Bokmässan, som den vanligtvis kallas, är en av de största i Europa och lika mycket bransch- som folkfest.

Uppfattningen, som Maglio och jag alltså delar, är inte uteslutande positiv. Enkelt uttryckt handlar det om hur mässan (re)presenterar litteraturvärden. Eller som han själv så målande svarar när Andreas Ekström, i intervjun, frågar honom varför Modernista aldrig är med på Bokmässan: ”Vi blir gravt deprimerade av att åka till Bokmässan. Den är antitesen till allt vi drömde om att ett liv i konstens tecken skulle kunna vara. Antitesen till arbetet med att driva ett förlag och ge ut ny spännande och egensinnig litteratur. Man kommer dit och allting ser medelmåttigt, påvert och fult ut. Futtigt. Det är som när man är på fest, och så plötsligt tänds alla lampor i taket, och så ser man allting för vad det egentligen är. Vi kommer dit och får våra drömmar slagna i spillror. Jag åker därifrån och vill sluta ge ut böcker”.

Nu skulle jag möjligtvis inte vara lika drastisk i min beskrivning av hur jag ser på Bok- & Bibliotek. Inte lika cynisk. Det är inte för att jag är mer nyanserad, utan bara att jag är tillräckligt lättsinnig för att samtidigt förföras av mässans lysrörssken och kulturflärd. För säga vad man vill om ärligheten i nätverkning, mingel och utbyten av visitkort, men kultureliten sänder ändå ut vissa superstjärnevibbar. Åtminstone på Bokmässan.

Bokmässan. Foto: Niklas Maupoix

Bokmässan. Foto: Niklas Maupoix

Men jag är som sagt kluven. Och många med mig. När jag i våras, på Göteborgs näst största litteraturevenemang Textival, sprang ihop med en förläggare på ett mellanstort förlag kom vi att prata om Bok- & Biblioteks för-och-emot. Han medgav mer än villigt att det är en förlustaffär att ställa ut på Bokmässan men att de mer eller mindre var tvungna att göra det – för att träffa branschfolk snarare än att sälja böcker. Vi snuddade också vid de tämligen odemokratiska avgifterna. Förvisso är det, affärsmässigt, bara logiskt att det kostar olika mycket beroende på var någonstans på mässgolvet man vill stå, men det är också essensen i Pietro Maglios, min och många andras opposition gentemot evenemanget: Det har ingenting med innehåll att göra, endast ekonomi. Jag har hört inofficiell kritik från både Publicistklubben och ABF riktad mot tvångsavgifter för teknik och underliga fakturor som dumpit ner i brevlådan när mässan varit över. Samtidigt har de heller ’inte råd’ att missa mässan.

Och jag är kluven. Exempelvis kommer den tidskrift jag arbetar på att ha en monter i år. Det är alltid ett vågspel, för man vet inte om man kommer få igen de pengar man investerat. Ändå njuter jag av att stå på mässgolvet och spana på författare och deras gelikar. Det är ju kul att vara på Bokmässan. Särskilt kul blir det när vid stängning och alla törstiga förläggare och journalister håvar fram lådvinet från under bokborden och börjar sörpla. Bokmässans fester är legendariska. Är det något kulturfolk är bra på är det att supa till.

Så kommer den där kluvenheten tillbaka. Hur mycket litteraturfest Bok- & Bibliotek än utger sig för att vara ligger betoningen kanske lite väl mycket på fest. Och tillslut blir det kanske som Maglio befarar: plötsligt tänds alla lampor i taket, och så ser man allting för vad det egentligen är.

Pin It on Pinterest

Share This