FLOAT, stillbild under regi av Sam Berliner 2015

FLOAT, stillbild under regi av Sam Berliner 2015

Imorgon öppnas för första gången dörrarna till Trans* Film Fest Stockholm. Arrangörerna, erfarna aktivister såväl som amatörer med stark vilja att förändra, pratar med Popmani om representation, filmaktivism och om att skapa positiva mötesplatser. 

Hej! Berätta om hur festivalen startade!
Idén föddes runt köksbordet i samtal kring hur vi kan skapa positiva mötesplatser för trans*personer som kan uppmuntra till engagemang och främja nya sätt att ägna sig åt trans*aktivism. Vi har medvetet valt att försöka skapa ett event med fokus på mer positiva och stärkande aspekter av trans*identiteter och trans*liv och vårt mål är att eventet ska vara en plats för möten, inspiration och en möjlighet att engagera sig vidare.

Hur har ni valt ut filmerna ni visar?
Vi har kollat på vad andra hbtq- och transfilmfestivaler runt om i världen har visat och valde det bästa vi kunde hitta från dem. Vi valde ut 16 filmer från över 50 olika – både långa och korta, som vi tittade på. Sedan bestämde vi vilka vi ville visa baserat på representation och geografisk spridning. Med lite ekonomiskt stöd från våra samarbetsorganisationer kommer vi nu kunna visa två långfilmer, även om båda dessa speglar perspektiv som är vita och Nordamerikanska. Eftersom vi inte fick de större bidrag vi sökte så valde vi att prioritera de korta filmerna för att kunna visa så många filmer med så bred representation som möjligt. Vi har försökt skapa ett så brett och intressant filmprogram som möjligt med de förutsättningar vi har haft.

Ni kommer bland annat att erbjuda ett panelsamtal med Tine Alavi, Saga Becker, Wibke Straube och Miles Rutendo Tanhira om transrepresentation. Varför är representation viktigt för film?
Representation i film är viktigt för att återge och ge möjlighet att få spegla sig i mångfalden av könsidentiteter och könsuttryck som finns. Att kunna uppleva dessa filmer i ett tryggare rum kan också vara bekräftande och stärkande och skapa en känsla av samhörighet. Saga Becker som kommer vara med i panelen är en positiv förebild för många unga hbtq-personer, BlatteQueers i Film lyfter unga rasifierade hbtq-personers erfarenheter och Miles Rutendo Tanhiras film synliggör två asylsökande trans*personers erfarenheter i Sverige. Att kunna spegla sig i andras röster och upplevelser kan vara oerhört livsavgörande.

Laverne Cox (t.h.) och Selenis Leyva (t.v.) i Orange is the New Black, foto Jojo Whilden, Netflix 2014

Laverne Cox (t.h.) och Selenis Leyva (t.v.) i Orange is the New Black, foto Jojo Whilden, Netflix 2014

Viljan finns hos många, att såväl representeras som att representera andra. Ändå finns det otroligt få filmer ute som faktiskt gör det. Vad tror ni att det beror på?
Frånvaron av resurser för trans*personer att göra sina egna filmer gör att det är kortfilmer som är mest tillgängliga då de kräver mindre pengar. Det finns också många stereotyper kring trans*personer och trans*liv såsom varande tragiska, ensamma, passiva, sjuka eller i behov av att räddas. På senare tid har det dock kommit fler möjligheter för trans*personer att skådespela i, regissera och producera filmer med transtema tack vare förebilder som Laverne Cox, Saga Becker och Lana Wachowski.

Kan ni se någon förändring som skett under den senaste tiden, när vi snackar just representation?
Det har skett en smärre explosion i framför allt Nordamerika kring trans*personers synlighet vilket på positiva sätt bidragit till att sprida kunskap och förståelse till en bredare allmänhet, med mainstreamfilm och tv-serier såsom Orange Is The New Black, The Danish Girl och Sense8. Dock förblir trans*maskulina erfarenheter och representationer fortfarande relativt osynliga och trans*personer är fortfarande föremål för förlöjligande, patologiserande och våld. En kan fråga sig om den ökade synligheten också ytterligare påverkat den ökande våldsfrekvensen mot framför allt rasifierade trans*kvinnor.

Hur känns det, såhär dagen innan festivalen? Finns det några highlights på tablån?
Det är jättespännande och stressigt med allt det sista som ska fixas. Mycket arbete har lagts på att försöka skapa ett event som vi hoppas ska vara så positivt, välkomnande och inspirerande som möjligt. Det är svårt att välja en av kortfilmerna men FLOAT är en fantastisk film med all sin skönhet och mångfald av trans*kroppar som simmar nakna under vatten. Kate Bornstein is a Queer and Pleasant Danger är som ett engagerande och inspirerande samtal med en välkänd och älskad trans*aktivist.

Hur ser framtiden ut?
Vi hoppas att detta event kommer kunna göra det möjligt att anordna fler liknande arrangemang i framtiden. Vi arbetar för ett mer inkluderande och bejakande samhälle för trans*personer där alla kan vara sig själva utan rädsla eller skam. För att detta ska vara möjligt behöver vi arbeta tillsammans.

Pin It on Pinterest

Share This