Uzo Aduba i Orange is the new black Foto: JoJo Whilden/Netflix

Uzo Aduba i Orange is the new black Foto: JoJo Whilden/Netflix

I dag börjar Stockholm Pride men frågan om representation inom film och tv är lika aktuell som alltid. Fiktiva, lesbiska relationer har funnits med ett tag, ta exemplet The L Word (2004 – 2009) som var den enda i sitt storleksslag och genre på marknaden då den först sändes. Ilene Chaiken skapade serien om en grupp lesbiska kvinnor i Los Angeles, om deras relationer och interaktioner, om älskare och draman därefter. Jag älskade serien. Jag var tretton och satt uppe hela nätterna i hemlighet, matade avsnitt efter avsnitt. Inte bara för att jag hittade någonting att relatera till, utan även för att nu äntligen fanns det utrymme för de förebilder jag hade saknat att se upp till. Men vilka förebilder, egentligen?

The L Words ocensurerade sexscener var förstås tätt följda av medialt ramaskri. Hur kunde detta sändas ut, bara sådär? Det räckte med att slå på tv:n för att råka mötas av fuktigt dunkla lesbiska möten. Vänners föräldrar som råkat komma in när deras barn tittade var förnärmade! Visst banade serien vägen för många filmer och seriers öppenhet därefter, men det finns ett stort problem med Chaiken’s berättelse: personerna är bara lesbiska. Relationerna är inte tillräckligt realistiska och karaktärerna är sällan lyckliga, än mindre mänskliga. Men vad hade vi för alternativ?

Lyckligtvis ser vi moderna räddningar. I Netflix-succén Orange Is the New Black (2013 – pågående) finns mer än ”bara” HBTQIA-personer. Huvudkaraktärerna är mammor, missbrukare, vänner och hjältar. De har den substans som saknades i The L Word –  för att förmedla verkliga förebilder genom rutan behöver karaktärerna få vara människor, på gott och ont. När realistisk lesbiskhet knappt visades på vanliga kanaler, öppnades alltså dörrarna i stället upp hos de inte lika kontrollerade alternativen såsom Netflix och andra on demand-tjänster.

Förändringen blir tydlig om vi plockar ut två karaktärer ur de olika serierna och jämför exempelvis Shane (Katherine Moennig) från The L Word med Suzanne ”Crazy Eyes” (Uzo Aduba) från Orange is the New Black, två karaktärer som tillåts vara sexuella, och som båda (medvetet eller omedvetet) står något steg utanför sin grupp vänner. Det blir snabbt tydligt att Shane bara spelar på sexualitet, medan Suzanne tillåts vara sexuell men utan att på något sätt som person stagnera där. Det går på en eller två säsonger att se en betydligt djupare karaktärsutveckling hos Suzanne, medan Shane i princip genomgående sex säsonger spelar samma person, men med skiftande älskare.

Vi präglas som bekant enormt av media- och underhållningsvärlden, den låter oss relatera eller ta avstånd och stöttar oss i formandet av personerna vi sedan utvecklas till att bli. Det är många steg kvar att ta för en allmän, rättvis representation för alla, men jag ser positivt på den lilla förändring som sker nu. En utveckling jag tror kommer att hjälpa många ungdomar som mitt i natten vill fly till en annan, men ack så bekant, verklighet för ett par timmar. Förhoppningsvis behöver de inte ens smygtitta.

Pin It on Pinterest

Share This