The Tarantula Waltz: ”När jag går upp på scen blir jag någon annan”

av | nov 17, 2019 | Framsida Startslider, Intervjuer

Efter två år är The Tarantula Waltz, eller Markus Svensson som han egentligen heter, aktuell med nytt album. Den 8 november släpptes Kallocain, en skiva han egentligen inte planerade att släppa.

– Jag hade inte tid att gå till en psykolog, men det kändes som att låtarna blev mina terapisessioner. Musiken blev fristaden där jag kunde attackskriva ur mig tankar, säger Markus Svensson.

Under sminket gömmer sig en heltids-småbarnsförälder, som han själv benämner det. Ett av hans barn har ett väldigt stort stödbehov och sedan förra plattan Blue as in Bliss har livet kretsat kring just det. Musiken har axlat en annan roll och Markus Svensson förklarar hur det endast blir en minut här och där över till låtskrivandet. När chansen väl glimtar förbi gäller det därför att leverera. Och visst har han levererat. För knappt en vecka sedan hade albumet Kallocain release. En platta som till viss del skildrar just en småbarnsförälders vardag och en påtaglig diskbänksrealism.

–  Det har varit en omvälvande tid efter releasen. Även fast det är den femte skivan jag släpper, har jag aldrig upplevt den här responsen. Det är ofantligt många som hör av sig och vill berätta hur mycket de tycker om den.

”Musiken var en luftventil och fyllde egentligen bara det syftet.”

Det har varit intensivt och kärleksfullt, men han tycker också det är häftigt att känslorna från plattan kan appliceras i väldigt många bröstkorgar. Själva skivan har funnits med honom länge, på något vis blev det därför ett större motstånd och anspänning att släppa den.

–  Det kändes som att albumet passerade gränsen mellan personlig och privat. Skivan är vad den är, den är det den ska vara. Det hade varit jobbigt om folk inte tyckt om den, men den hade ändå fyllt samma viktiga funktion för mig.

Trots att det låg press i luften inför släppet, med tanke på att Blue as in Bliss goda mottagande, gjorde Markus Svensson skivan för sin egen skull snarare än någon annans. Han behövde göra den.

–  Jag tänkte väldigt länge att ingen skulle få höra låtarna. Min hemsituation var tuff och jag sprang i ett ekorrhjul, därför blev musiken viktigare än någonsin. Den var en luftventil och fyllde egentligen bara det syftet.

Bryggan mellan skivnamnet Kallocain och Karin Boyes bok om sanningsserumet med samma namn är inte lång. Det slog an en svindlande tanke hos honom; den fruktansvärda negativa påverkan av totalt uppriktighet och utblottning. Hur hela sociala tillvaron kan raseras.

– Jag tänkte mycket på det greppet när jag skrev låtarna. Hur jag hade tagit en shot kallocain och ingen skulle ändå få höra musiken… eller kanske mina barn när de var stora nog att förstå.

Singeln Fallin’ kom i ett svep, en känsla som Markus Svensson kan identifiera ibland. Han pekar på sitt bröst och förklarar att låten låg och puttrade där. I sådana stunder behövs bara ett piano eller gitarr för att hela låten ska komma.

– Jag minns att jag satt på knä i hallen och klädde på båda barnen vinteroveraller. Då kände jag att jag hade en låt. När jag lämnat dem på förskolan satte jag mig vid pianot och då var den där.

Låten är en slags beskrivning av vardagen. En vi-mot-världen-låt. Det var en period då Markus Svensson kände att det var just han och sambon mot världen, ingen förstod dem. Just skiljelinjen mellan vardagen och artistlivet som The Tarantula Waltz blir tydligare varje år.

– Vardagen skiljer sig drastiskt mot att stå på scen. Även om jag inte vill byta ut den, är musiken ett lufthål och en fristad. När vi nyligen spelade på releasefesten, för första gången på nästan två år, kändes det som att tiden stått still. Jag kände adrenalinpåslaget och hur det svartnade för ögonen. När jag går upp på scen blir jag någon annan.

”Jag går in i ett högre sinnestillstånd
och blir ett med låten.”

På skivan finns låten Duende som handlar om just det fenomenet; the highest state of mind. Något Markus Svensson kan relatera till, när han kommer i extas efter flera timmar av spelande.

– Jag går in i ett högre sinnestillstånd och blir ett med låten. Det är jättehäftigt och finns inte i något annat sammanhang. När jag spelade One With Nothing Lalala för första gången, för två år sedan, hade jag ett starkt moment.

En ryckande Markus Svensson visar hur hans ben började skaka hejdlöst. Det var som att låten hade honom i ett järngrepp.

– Dagen efter hade jag sådan jävla träningsvärk i benen. Sedan dess har vi inte spelat den, säger han och drar finurligt på munnen.

Han ser framemot den kommande Sverigeturnén i januari och februari, med start i helgen som förband till The Tallest Man On Earth på Cirkus.

– Det ska bli fantastiskt att leverera låtarna för folk som tycker om dem.

Författare:
Matilda Rånge, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This