Foto: Press

Foto: Press

Daniel Karlssons alias The Moniker är tillbaka med nya albumet Don’t Fly Too High. För Popmani berättar han om sin största inspirationskälla och om den nya rollen som skivbolagsdirektör.

Fyra år har gått sedan du släppte Maktub, hur låter The Moniker annorlunda idag?
Största skillnaden är nog att jag agerar medproducent numera, samt att en debutplatta ofta är ett hopkok av flera års skrivande. Det blir kanske inte alltid så enhetligt liksom. Så var det möjligtvis även för mig och Maktub.
Don’t Fly Too High är här och nu. Mer lek, mer grunnande, mer jag. Ja, mer av allt egentligen. Fortfarande lika vilsen, men skillnaden är att jag vet om det nu. Tror jag.

För den som inte har lyssnat ännu; vad kan man förvänta sig av Don’t Fly Too High?
Alltså, svåra frågor du kommer med. Jag tror säkert många har en bild av mig och min musik som inte riktigt speglar min låtbank. Det kan ju vara så att en viss Melodifestivallåt, som jag för övrigt är djävulskt stolt över, rört till det något. Så, man kan nog förvänta sig att det inte låter som man förväntar sig. Typ. Sen hoppas jag bara att det är till det bättre.

Du nämnde tidigare i att Life Is Life är din personliga favorit från albumet. Varför just den?
Det är inte jätteofta man får en spontan kram direkt efter att man spelar upp en låt för någon. Men så var faktiskt fallet när sista ackordet klingade ut och jag inväntade min medproducents reaktion. Han reste sig upp och ville kramas. Haha, så skulle det fan alltid va!
Låten i sig är en arg betraktelse av vår tids brist på empati och medmänsklighet. Alla liv är exakt lika mycket värda. Även om vissa verkar tro motsatsen.

Nu undrar säkert många; hur väljer man en favorit bland sina egna låtar?
Det gör man inte. Man byter varje dag. Frågar du imorgon så är det säkert en annan. Frågar du i övermorgon så har jag kanske ingen favorit alls eftersom jag vissa dagar inte håller mina låtar speciellt högt.

Dina texter är en perfekt kombination av melankoli och hoppfullhet. Var kommer inspirationen ifrån när du skriver?
Wow, tack! Inifrån. Jag kan inte bestämma mig för att skriva om något speciellt. Det som kommer ut är det som för stunden var tvunget att komma ut. Jag har aldrig förstått låtskrivarcamps och sånt. Har svårt att se att själen skrattar av det liksom. Sätter jag mig med gitarren och inget kommer så pressar jag inte fram något. Då lägger jag antingen bort den och gör något annat, eller så sitter jag med den i knät och låter den samla sig. Och vips så kanske det kommer någon rad eller två. Jag tror att när man får slita för mycket med ord och toner på en låt så var den inte menad att skrivas från första början och då blir resultatet således inte bra. Så när det står 4-5 olika låtskrivare på en låt så undrar jag hur de gör och vad det egentliga syftet är. Frågan är om de vet.
– Både melankolin och hoppfullheten finns ju i mig rätt starkt. Lite för starkt för att det ska vara helt enkelt för min tjej att leva med dagligen, men hon är kvar än och det är jag jävligt tacksam för. Hon och samlivet med henne är ju den bästa inspirationskällan.

Don’t Fly Too High är utgiven på ditt nystartade skivbolag. Hur är rollen som skivbolagsdirektör?
”Direktör”… Det låter det! Jag trivs. Tidigare frågade jag andra människor om saker, när, hur och var, och fick vänta i veckor på svar. Nu frågar jag mig själv och då har jag ju svaret direkt. Oftast iallafall.
Jag känner mig extra stolt eftersom jag gjort det mesta själv. Jag fick läsa på lite och så lär jag mig nya saker hela tiden. Det svåra är ju radio. Att sitta och sälja in sin egen musik till makthavarna där. Nä, den gubben gick inte. Verkar inte vara the answer, så att säga. Men jag kämpar på.

Vad händer härnäst för The Moniker?
I slutet av september åker jag ut på turné tillsammans med Star For Life som jag är ambassadör för. Det blir Triple & Touch, en helt fantastisk sydafrikansk kör och massa svenska ungdomar i en megakör, och jag då.

Pin It on Pinterest

Share This