Tio minuter från den finska gränsen ligger Pajala. Där finns en kyrka, ett bibliotek, ett badhus, tydligen världens största solur(!?) och Sveriges nordligaste electoropop-trio, The Magnettes! Popmani träffade bandet i förra veckan för att prata om identitet, feministiskt uppvaknande och varför de bestämt sig för att bo kvar i Norrbotten.
magnettes-liggande

Varför heter ni The Magnettes?
Det kommer från när det bara var jag och Sanna i bandet, först hette vi bara Rebecka och Sanna men det är lite likt Rebecka och Fiona, så hade vi ett möte med BD Pop där vi satt och skulle spåna fram ett namn till oss. Vi har ju alltid haft siktet på USA och utomlands, så Magnettes kom som ett förslag med en flört med brunettes och 50-tal. Sedan finns det en långsökt gruvkoppling som kan ha kommit till i efterhand, det handlar om magnetik som bröts i en gruva som gick åt helvete.

Men ni är alltså tre stycken i bandet, för på många ställen står det att ni är en duo?
– Vi har varit en duo, och det är det som vi nu försöker jobba bort sedan några år tillbaka. Vi är ett band. Det är nog mycket det att folk bara kollar på de gamla bilderna så ser dem två tjejer, läser inte texten och skriver att vi är en duo. Det finns en fem år gammal presstext där det står electropop-duo och den återkommer hela tiden.

Blev ni upptäckta eller sökte ni er själva till skivbolag?
BD Pop som typ upptäcker musiker i Norrbotten, var ute på en auditionturné, jag och Rebecka hade inga planer på att åka dit men vår musiklärare tyckte verkligen att vi skulle åka. Till slut åkte vi dit och efter det började BD hjälpa oss, vi har liksom aldrig riktigt tagit för oss innan. Men sedan började det väl rulla på!

Så att jobba med musik var ingen dröm för er från början?
Jo, men som sagt vi tog inte för oss. Ingen från Pajala har ju blivit popstjärna innan, det fanns inte för oss, att vi kunde bli det. Men nu har det ju blivit så fast vi bor där, och vi är glada att vi kan inspirera andra, att börja med musik och satsa på det. Det är ju en anledning till varför vi bor kvar där. Vi vill visa att det går att göra den här grejen, spela överallt, få ett skivkontrakt. Att kunna göra större grejer, vi har ju stora mål och vi vill kunna nå dem från Pajala och Luleå.

Vad har ni för mål?
Billboard och Madison Square Garden. Det är det största. Men vi är långt ifrån färdiga.

Men om Sanna och Rebecca bor i Pajala och Tomas bor i Luleå, hur får ni ihop det då som band?
Vi är ett band som finns väldigt mycket på internet. Våra Facebook-trådar är milslånga. Vi ses några gånger i månaden, men vi är väldigt mycket ett laptop-band, en kan göra mycket över datorn.

Jag har typ aldrig mött några som är så högt uppifrån Sverige.
Har du inte? Vad roligt!

Ja, det känns mycket exotiskt.
De flesta som bor där uppe ser ju inte ut som vi. De flesta ser mest likadana ut. Vi sticker nog ut lite. Det bor ju bara 2 000 personer där. Men vi får så mycket stöd hemifrån, det är helt fantastiskt. Barn i mellanstadiet gör arbeten om Zlatan, Samir och Victor, och typ oss? Det är så himla gulligt och fint. Det är ju ingen annan från Pajala som åkt på USA-turné. De andra kändisar som finns från Tornedalen är väl Charlotte Kalla och Mikael Niemi, men ingen musiker, eller jo, Pajala-Hasse som höll på för kanske 50 år sedan?

Varför skapar ni musik?
Ja, vad ska en annars göra? Det har aldrig funnits något annat.

Vad handlar det ni skriver om då?
Identitet. Just nu håller vi ju på att presentera oss. Visa vilka vi är. Den första singeln vi släppte heter Bones. Vi är rätt trötta på hur kvinnor framställs i musiken och ville vända på det. Typ att vi sjunger ”shaking that body so well” om en kille. Sen Killers in a ghost town som vi släppt nu, handlar om var vi är ifrån. Det är väl också en anledning att en gör musik, att en till viss mån känner att det här inte är gjort i någon större skala, ett band från Tornedalen som sjunger poplåtar om att va ful och töntig, allt ska vara så mycket livstilsporr just nu. Allt ska vara så glamoröst.
Vi vill berätta en historia som inte berättats innan. De flesta historier härifrån berättas av äldre män. Den historien har vi hört förut och det är fint, men vi vill berätta vad den tornedalska unga kvinnan har att säga, vad hon tänker och hur hon identifierar sig. Ja, och inte gå för djupt in i traditioner heller. Den unga norrbottningen som har Instagram, som har en iphone, som vet vad Facebook är, det är väldigt ofta en ser filmer från Norrbotten och då ska det återskapas med allt det klyschiga om hur det är att leva där uppe. Det finns ju faktiskt medvetna och moderna människor där med.

Har ni några förebilder?
Kathleen Hannah. Hon är jävligt cool. Ja, det är mycket från Riot Girl scenen, sedan Spice Girls, Klaus Nomi. Sedan Gaga när hon var som störst, då befann vi oss ju i den identitetssökande åldern och kollade mycket på henne. Hon var så grym, ett spektakel. Hon har sett ut hur fan som helst vilket får en att känna att det är ok att också göra det.

Men Tomas, känner du att du är en kille i ett tjejband?
Jag vet inte, jag försöker ofta ta bort fokus från den där. Det är mer att vi gemensamt ifrågasätter den manliga normen. Jag har ju fru och barn så jag lever ju det livet också. Men någonstans visa att en inte behöver leva helt efter det där ”som det ska vara” speciellt hur det ser ut i Norrbotten. Klä sig i grå kamouflagebyxor, det kan en ju göra ibland, hugga ved ibland, köra skoter, men att det inte ska stoppa en från att även ha på sig smink och tjejkläder, dansa lite fånigt och göra bubbelpunk. Återigen den där identitetsgrejen, att alla ska få göra vad fan de vill och att en inte måste placera sig benhårt i ett fack.

Tror ni att feminismen inte är lika stark i Norrbotten som i de större städerna?
Det händer mycket, det gör det. Det har ju inte varit så jäkla bra med feminismen överlag i världen. Det har nog kommit som ett uppvaknande överallt, att folk är mer medvetna nu hur det ser ut. Senast igår hade vi en föreläsning med feministisk resurs i Umeå, det görs väldigt mycket hela tiden. Det känns som att uppvaknandet spridit sig.

När känner ni att ni vaknade upp? Eller har ni alltid varit feministiskt medvetna?
R: 
Jag har föräldrar som tyckt att det varit väldigt viktigt, jag har alltid känt att ”flickrollen” är för snäv. Jag har nog inte kunnat sätta ord på det eller vetat vad det är innan men ju äldre en har blivit desto viktigare och mer konkret har det ju blivit.
T: – Det som är väldigt intressant som hänt överallt nu är att det börjar konkretiseras och folk tvingas ta ställning för eller emot. Till och med gamla sossar som tycker att de har hjärtat åt vänster och står för allas lika värde fast de inte gör det, som tycker att ”feminismen är lite extrem”.
S: Jag har ju alltid varit uttalad feminist men verkligen inte alltid medveten. Jag har vuxit upp i en liten by utanför Boden. Sättet det har pratats på har verkligen inte varit progressivt. Det kanske det inte varit någonstans men i slutändan handlar det enbart om jäkligt logiska principer.

 

Pin It on Pinterest

Share This