The Japanese House: ”Det bästa med albumet är att jag tycker om det”

av | jan 27, 2019 | Framsida Startslider, Intervjuer

Det var en gång en åttaårig flicka, som under en familjesemester i på Cornwall bestämde sig för att vara pojke. Trots att detta endast varade en vecka, fortsatte Amber Bain att aldrig följa normen i vare sig sitt uttryck eller skapande. Idag känner vi till henne som The Japanese House, samma namn som familjens hotell under resan i Cornwall.

Sedan EP släppet Pools To Bathe In 2015 har The Japanese House varit ett frekvent synligt namn på klubbscener världen över. I tisdags spelade hon på Nalen, Stockholm. Jag möter Amber i hennes loge, ett rum fullt av packade resväskor och utrustning. Dagen innan var hon i Oslo, i natt åker hon till Köpenhamn.

Hur känns det inför kvällens konsert?
– Bra. Verkligen jättebra. Vi har rest mycket sista tiden, det här är andra konserten i vår efter höstens två turnéer.

Ditt debutalbum Good At Falling släpps den 1 mars. Trots detta, har du redan hunnit med att både agera support åt band som The 1975 samt headline:a ett flertal egna turnéer. Hur har dem erfarenheterna förberett dig inför vårens stora albumturné?
– Att spela låtar från ett album är ju exakt samma som att spela låtar från en EP. Desto mer du spelar live, desto mer blir du van, och desto roligare blir det. Jag brukade genuint hata att spela live. Nu tycker jag om det. Men jag är självklart taggad på att släppa och turnera med albumet, det känns lite “viktigare” än en EP.

Hur har arbetsprocessen med albumet varit?
– Arbetet med albumet har verkligen varit en rätt uppslukande upplevelse. Dem flesta av mina EP:s gjorde jag i London, albumet är till mestadels skrivet i Justin Vernons (Bon Iver) studio i Wisconsin. Jag hade kommit till en punkt där min koncentrationsförmåga var så kass att jag bokstavligen behövde va inlåst mitt ute i ingenstans för att kunna fokusera. Så vi stannade i två månader. Efter det åkte jag Bryssel, och tillslut Oxford för att jobba färdigt albumet tillsammans med Matty och Geroge från The 1975.

Så hur lång har hela processen varit?
– Det är jättesvårt att säga. Ofta skriver jag grunden till en låt vid ett tillfälle, men avslutar texten något år senare. Så vissa av låtarna på albumet är tre eller fyra år gamla. Själva inspelningsprocessen tog ungefär tre månader, men utspritt över loppet av ett år, så det är verkligen klurigt att komma ihåg. Jag har suttit på dem här låtarna så länge.

”Jag har inte längre samma behov av att dölja mitt privatliv eller mina känslor.”

Vad har låtskrivandet spelat för roll i ditt liv hittills? När började du skriva musik?
– Helt ärligt började jag nog när jag var fyra eller fem år. Så snart som jag kunde plocka upp en gitarr började jag skriva låtar. Jag spelade aldrig riktigt andras låtar, kanske för att jag va så självupptagen som barn. Det har alltid varit en konstant i livet, så länge jag kan minnas.
Nuförtiden är det mitt jobb, vilket gör det annorlunda. Jag har tagit ett medvetet beslut att ta en paus när skrivandet känns som ett tvång. Det ska inte kännas som att jag har någon sorts plikt, då är det bättre att sluta.

Är det någon skillnad mellan The Japanese House vi blivit introducerade till på dina EP släpp, jämfört med den artist vi kommer höra på albumet?
– Ja jo, jag antar det. Textmässigt är jag mer ärlig och öppen än vad jag varit innan. Det är inget medvetet val, jag började bara säga vad jag egentligen menade. Självklart använder jag fortfarande metaforer och liknelser, men det finns absolut en sida som är mer personlig och ärlig. Musikmässigt är det lite mindre minimalistiskt.

Vad har skapat dessa förändringar?
– Jag tror att det är väldigt få personer som vill skriva samma sak om och om igen. Det skapas ett sug efter att experimentera, det är bara naturligt. Allt jag skriver låter ju som jag, eftersom det är jag som skriver, men jag tror förändringen kommit med hur jag utvecklats som person. Jag har inte längre samma behov av att dölja mitt privatliv eller mina känslor, och det har speglats i låtarna jag skrivit.

Slutligen, vad är det bästa med albumet Good At Falling?
– Det bästa med albumet är att jag tycker om det. Jag lyssnade på det nyligen igen efter ett par månader och tänkte…det här är faktiskt sjukt jävla bra. Det är det bästa. Att jag är stolt över det.

 

Författare:
Kristin Carpenter, Skribent

Fotografi:
Press

Pin It on Pinterest

Share This