The Hanged Man: ”Hela rummet fylls av något som inte går att se men som känns så starkt”

av | apr 28, 2020 | Artiklar, Intervjuer, Månadens intervju

The Hanged Man har spelat sin mardrömslikt vackra och psykedeliska pop sedan 2013 och i mars släpptes nya albumet As the Tower Fell. I månadens intervju har vi pratat med kvartettens frontfigur Rebecka Rolfart om att behöva gå till rockpsykolog, spiritualitet och hur hennes drivkraft till att göra musik har förändrats genom åren.

Rebecka Rolfart befinner sig i sitt hus på Gotland när jag ringer upp henne en tisdagseftermiddag. Hon bor ganska isolerat ute i skogen med sin pappa, pojkvän och deras hundar. Precis som övriga Musiksverige befinner hon sig i en tid av ovisshet och inställda spelningar. Hon uppskattar närheten till skogen och havet och är utomhus mycket nu. Sin tillvaro beskriver hon som en tanke- och musikverkstad.

– Här finns en stor himmel som fångar upp alla tankar. Vad ska jag göra om det här inte går över? Ska vi skaffa höns och bli självförsörjande? Ska man bli bonde? Men jag vill göra musik. Jag måste bara komma på ett sätt att överleva på det nu när alla spelningar inte blir av, berättar Rebecka när hon reflekterar över situationen.

”Det är den ständiga brottningsmatchen att hålla på med musik och sedan tycka att det är jobbigt att bli tittad på.”

Hon och bandet har många idéer kring vad de skulle kunna göra istället för de inställda spelningarna, exempelvis livestreamade spelningar som många andra artister gör nu. Även de planerna får dem dock vänta med att förverkliga eftersom resten av bandet befinner sig i Stockholm. Dessutom har Rebecka en minst sagt en ambivalent relation till sociala medier.

– Jag brottas med förväntningarna på att vara artist. Det förväntas mycket att man ska vara sin egen marknadsförare, ha något tänk kring hur Spotify och sociala medier fungerar. Jag tycker att det är så jävla själsdödande och jobbigt. Jag får ångest varenda gång jag ska posta något på Instagram, berättar hon.

– Det här handlar inte om musik utan om att göra sig synliggjord och det tycker jag är skitjobbigt. Det är den ständiga brottningsmatchen att hålla på med musik och sedan tycka att det är jobbigt att bli tittad på, säger Rebecka med ett skratt.

– Jag blir inte klok på det. Jag vill bara göra musik och spela musik. Sedan ligger man och skrollar på sin telefon och känner att ”Det här vill jag inte göra”. Jag måste gå hos en rockpsykolog som kan säga hur man ska förhålla sig som artist 2020. Som detta med alla livestreamade spelningar nu. Det är jättebra att det händer. Jag är bara obekväm inför det. Det kan dröja flera dagar innan jag svarar på ett sms för att jag tycker att det är jobbigt att hålla i telefonen, förklarar hon.

Förändring och transformation har alltid varit centralt för Rebecka och hennes skapande. Trots att hon poängterar att dagsläget är hemskt frustrerande och sorgligt för alla drabbade av Corona och dess effekter, tycker hon att det finns något spännande med vad som sker i världen just nu. Hennes fascination inför det föränderliga är också ständigt närvarande på nya albumet. Titeln As the Tower Fell kom till henne först efter att skivan var klar när hon förstod vad allt handlade om: En totalomställning i livet.

– Då tänkte jag på tornet som faller. Något starkt befäst som plötsligt försvinner och det blir ett tumult, berättar Rebecka om titeln.

”Jag håller mycket på insidan så det är skönt när någonting hjälper mig att locka fram saker.”

Både bandnamnet och albumtiteln har tydliga kopplingar till olika tarotkort. Rebecka berättar att hennes intresse för den typen av andlighet började redan under åren då hon var med i bandet Those Dancing Days.

– Lisa som spelade synth snöade in på astrologi. Hon hade med sig böcker i turnébussen som vi satt och läste och bara ”Vad är det här för någonting?”. Jag var intresserad redan när jag som liten läste Frida-artiklar som ”Sminka dig som ditt element”, horoskop och sådana lättsamma veckomagasin-grejer. Innan The Hanged Man blev till höll jag på att läsa och fundera. Jag gick och spådde mig för första gången, säger hon.

– Jag tycker att alla texter som finns och symboliken är väldigt inspirerande. Jag håller mycket på insidan så det är skönt när någonting hjälper mig att locka fram saker, berättar Rebecka vidare.

Skapandet är också något som hjälper till att frammana känslor, men det har inte alltid varit hennes främsta drivkraft till att göra musik. Rebecka har hållit på med musik i många år och konstellationer, bland annat i tidigare nämnda Those Dancing Days och Vulkano. Från början var drivkraften bara ren glädje.

– Jag minns från de tidiga åren att jag kunde gå hem från replokalen och tänka ”wow, det var helt tyst först, sedan spelade vi och skapade en hel värld”. Det var överväldigande. Hela rummet fylls av något som inte går att se men som känns så starkt bara av att alla spelar det de gör, säger Rebecka.

–  Ju äldre jag blev och ju svårare det blev att vara människa desto mer byttes drivkraften ut till något sorts reningsverk istället. Jag började göra musik själv och det var skönt att det fick sippra ut uppdämda grejer, berättar hon om varför hon gör musik i dag.

Glädjen i att skapa tillsammans finns kvar än i dag. The Hanged Man är trots allt ett band och Rebecka tycker fortfarande att skapande ska vara fritt. Hon gillar inte att bestämma, utan blir mest stressad av för många valmöjligheter. Magin uppstår enligt henne när alla spelar som de vill och har kul tillsammans.

–  Nu är vi sugna på att göra en skiva helt från grunden, helt tillsammans. Tidigare har jag kommit med låtidéer men det vore spännande att göra något helt från scratch tillsammans. Kidnappa alla till Gotland, låsa in oss i huset och se vad som händer, säger Rebecka med ett skratt.

I tidigare intervjuer har du berättat om hur du hoppade av Vulkano för att du tröttnat på att hålla på med musik. Sedan startade upp detta projekt och släppte fram en lite mörkare version av dig själv. Hur känner du inför framtiden nu?  Blir det The Hanged Man eller något annat?

– The Hanged Man vill jag alltid ha kvar. Men det gamla mörkertemat har sagt sitt. Jag tystnar mer och mer ordmässigt. Jag ska nog inte säga så mycket nu. Spännande ljud kan frambringa massor av känslor också, om inte mer. Jag vill göra mer instrumentalmusik.

Författare:
Josefin Östby, Skribent

Fotografi:
Albert Sjöstam

Pin It on Pinterest

Share This