Foto: HBO Films

Foto: HBO Films

För inte så länge sedan handlade det mycket om en särskild dag – alla hjärtans dag. Plötsligt strömmade det in mail i min inkorg som uppmanade till att skicka en blomma eller kanske en chokladask till den jag älskar allra mest. Till den jag älskar mest.. Vilken ångest! Dagen, och alla andra dagar för den delen, borde väl snarare fungera som en påminnelse om att visa och handla med kärlek inför alla. Där ingår också djuren. Hunden, katten, grisen, fåret. Djuren som gör så mycket för oss. Vad gör vi för dem? ”We owe them some respect” säger Temple Gradin.

Temple Gradin (2010) är en film som lyfter upp både människans och djurens komplexitet. Filmen är en biografisk berättelse om den autistiska vetenskapskvinnan Temple Gradin (Claire Danes) som börjar engagera sig i boskapsdjurens rättigheter under 70-talet, och är i dag en berömd forskare inom husdjursvetenskap och föreläsare om autism. Hon diagnostiserades med autism redan som fyraåring och med tidens bristande kunskaper om sjukdomen, så var hennes uppväxt allt annat än lätt. Hon kan inte se de sociala normerna, förstå eller känna särskilda känslor och ett tillstånd som kärlek säger hon sig aldrig ha känt. Hon ser praktiskt på tillvaron och är väldigt uppfinningsrik och händig, men när det kommer till människor så måste hon vara avvaktande och tolkande, vilket sätter henne på okänd och skrämmande mark som inte sällan utlöser ångest och panikattacker. Med inspiration från djur, eller närmare bestämt från kor, så finner hon dock en lösning på hur hennes panikattacker kan lindras. Att sätta sig in i hur djur uppfattar tillvaron är nämligen mycket lättare för henne än att förstå sig på hur grannarna har det. Just den här förmågan leder till hennes framgång inom boskapsforskningen och sin egen personliga utveckling.

När jag var liten hade min familj en ko som hette Lotta. Hon var den mest fantastiska ko jag känt. Hon var vår sällskapsko i ladugården och på åkern. Ingenting var omöjligt. Vi fick sitta på hennes rygg, hänga och klänga hur vi ville, krama henne och känna på hennes lena hud under halsen. Man skulle kunna säga att hon var speciell, men faktum är att hon faktiskt var en helt vanlig ko. Med en alldeles egen personlighet. Precis som alla andra kor. Alla andra hundar. Alla andra människor. Olika individer som beter sig olika i olika situationer. För att förstå varandra så är det därför bra att lära känna varandra så gott det går. Det här kräver tid, vilket är en välkänd bristvara hos många och kanske särskilt inom stora djurproduktioner. Det här var precis vad Temple Gradin gjorde med boskapsdjuren, hon lärde känna deras beteendemönster och kunde därigenom skapa en bättre värld för dem att leva i. Precis som hennes egen mor försökte skapa en bättre värld för henne, som annorlunda och missförstådd. Även om filmen skildrar hennes engagemang som väldigt praktiskt lagd, där hon konstruerar boskapsinhängnader som ska gynna både djurens välbefinnande och uppfödarnas ekonomi, så finns även små glimtar av den medkänsla och empati hon ändå tycks erhålla. Detta väcker dock inte människorna hos henne, utan djuren.

Temple Gradin är en fin historia om hur en utdömd sjuk människa som skulle institutioneras, lyckas leva ett liv bland alla andra utifrån sina egna förutsättningar och vittnar om hur gränslinjen mellan det friska och det sjuka kan vara väldigt, väldigt tunn. Djuren gör ingen skillnad på frisk eller sjuk, alla får vara med. Likt djuren är Temple Gradin ofta en missförstådd varelse som lever i sitt eget universum, precis som alla oss andra, mer eller mindre.

Pin It on Pinterest

Share This