The Tarantula Waltz: ”Jag måste skriva om sådant som berör mig, annars får jag inte ut något av låten”

av | Mar 28, 2017 | Framsida Startslider, Intervjuer

När en skiva får dig att haja till och lyssna lite extra blir en naturligtvis nyfiken. Detta var vad som hände med The Tarantula Waltz och hans senaste album Blue as in Bliss. Det är det fjärde albumet av Markus Svensson, personen bakom artistnamnet, och innehåller luftiga ljudbilder, intressanta samplingar och tänkvärda texter. Popmani ringde upp The Tarantula Waltz för att prata om låtarnas utformning, om vikten av att känna sig obekväm och om kärnan i varför han gör musik.

Ditt senaste album Blue as in Bliss har varit ute nu sedan början av januari – hur har tiden efter releasen varit?

– Den har varit mycket bra tycker jag. Den fick ett väldigt fint mottagande så det var skönt. Jag märker att den har fått ett bra genomslag när vi har spelat, att den har nått ut till väldigt många fler än vad mina tidigare album har gjort.

Vad tror du det beror på?

– Nja det var väl lite min förhoppning med den här skivan, att den skulle vara lite mer tillgänglig för en publik som kanske inte hade exakt samma skivsamling som jag själv (skratt). Förra skivan Tinder Stick Neck som kom för några år sedan lät väldigt mycket som att den var inspelad i en lada på 70-talet och det ljudidealet har jag inget emot, men jag ville utmana mig själv.

– Den känns kanske lite mer samtida den här skivan. Jag har varit mån om att varje låt skulle vara sin egen, både ljudbilds- och tonspråksmässigt men också textmässigt. Även om jag tycker att skivan håller ihop bra så drar den åt olika håll med olika låtar, och det ville jag göra.

Var det svårt att jobba med låtarna när de skulle stå för sig själva på det viset?

– Chrille Roth som producerade skivan, var väldigt lätt att jobba med och jag tror att han förstod mig och vad jag var ute efter väldigt snabbt. Jag sa åt honom att sparka till mig åt andra hållet när han märker att jag börjar safea. Dagen innan vi skulle börja spela in såg jag en intervju med David Bowie och han sa något i stil med ”när jag börjar känna mig obekväm vet jag att jag är på rätt spår”. Det där ekade kvar i mitt huvud när vi var i studion kommer jag ihåg.

Vilka delar i processen var det som du kände dig obekväm på, vad var det som du utmanade dig själv på jämfört med tidigare?

– Hm ja det var en bra fråga. Det finns lite olika dimensioner i det. Textmässigt så finns det alltid i den här genren en stor del – och jag är verkligen skyldig till det själv – ledsna män med gitarr och ofta är det lite intetsägande. Det finns verkligen de som gör det bra men jag går liksom inte igång på det själv, den där mannen som tar väldigt mycket plats och berättar om sitt innersta. Så jag har försökt bredda mig textmässigt. Jag har aldrig kunnat skriva på kommando men jag måste skriva om sådant som berör mig, annars får jag inte ut något av låten. Där är en låt på albumet, Rock’n’roll Halo, som handlar om Karen Dalton som var en fantastisk musiker som verkade på 60-talet i New York och hängde runt i Greenwich Village med Dylan och spelade på samma ställen som alla de där som sen blev legender. Hon levde ett väldigt hårt liv, sen försvann hon bara i intet trots att hon var så fantastisk och det där har jag tänkt mycket på. Om hon hade hetat Kevin istället och varit man så hade hon nog blivit rocklegend.

Och hur var den ljudmässiga dimensionen?

– Ljudmässigt kanske det inte alltid är den givna trum/bas/gitarrsättningen, utan jag försökte få in fler elektroniska instrument och trummaskiner och inte nödvändigtvis trycka på med mer grejer där det får plats utan låta det vara ganska luftigt och stort.

Du har ju använt dig av flera intressanta samplingar på flera av låtarna, hur kom de in i bilden?

– Samplingen med finansborgarrådet Hjalmar Mehr på sista låten Stockholm Hold Your Son handlar bland annat om rivningen av Klara-kvarteren i Stockholm som han drev igenom. Inte på egen hand, men han var den som kom på att vi river det gamla och bygger parkeringshus och nya byggnader i betong istället. Det är ett så intressant tidsdokument vad som hände där egentligen och det känns som att så många generationer efteråt har ångrat hans beslut. Så det där talet kändes ganska givet att det skulle in på ett eller annat sätt, i och med att det har så stark koppling till låten. Alla låtar har liksom en funktion.

Technicolor Dream var egentligen helt annorlunda från början, det var en låt som blev ett kollage. Min son kommer in där och plingar med lite leksaker och skriker i bakgrunden och när jag lyssnar tillbaks på låten känner jag att det är så här livet är för mig nu och glädjen i det. Det är egentligen det ärligaste jag kan göra. Jag kan inte sitta och deppa med min gitarr så himla länge för han kommer in och vill göra något annat istället eller vill sjunga med. Så för min del handlar det där kollaget som är Technicolor Dream om just det.

Du debuterade 2007 med The Tarantula Waltz och har nu tio år som artist och fyra album i bagaget, men beskrivs fortfarande ibland som en av Sveriges mest dolda skatter – hur ser du själv på den beskrivningen?

– Det är lite intressant att alltid vara det lovande unga hoppet, jag tror att jag kanske kommer vara det när jag är 70 år också (skratt). Det är lite speciellt, men jag tycker att det har skilt sig lite den här gången i och med att det faktiskt inte går att skriva den lovande debutanten när det är fjärde skivan. Jag ser det lite som en långsamt stigande luftballong, att för varje skiva når det fler och fler människor. Det är ganska så skönt om jag ska vara ärlig. Det hade ju varit jobbigare om det var tvärtom, och en hade fått en superhit på första skivan och sen gick det bara utför.

– Samtidigt har jag haft svårt att relatera till det och till kommentarer som jag fått under de här tio åren som, ”du lyckas nog snart”, för jag har aldrig sett på det som att mitt stora mål är att bli känd eller igenkänd. Målet har jag redan uppfyllt, och det är varje gång jag har skrivit en låt och jag får känna den känslan av att jag lyckats tonsätta något som fanns inom mig från början.

Författare:
Helena Paulson

Fotografi:
Mathias Johansson

Pin It on Pinterest

Share This