Pensionat Paradiset Foto: AB Stockholmfilm

Pensionat Paradiset Foto: AB Stockholmfilm

När vi sätter oss ned i soffan för att se en svensk film, kanske en thriller, actionfilm eller deckare, möts vi ofta av att filmens brottslingar har utländsk härkomst utan relevant anledning. Varför är det så här och hur kunde det bli så? Vad säger det om oss? Hur skildras egentligen den svenska nationaliteten i svensk film?

För att besvara dessa frågor så blickar vi tillbaka på svensk film under 30-talet. Varför är just 30-talet en intressant tid att dyka in i angående det här kan man då undra. Jo, det beror på att 30-talet är en brytningstid i det svenska samhället. Där och då startade den moderniseringsprocess som tar Sverige från ett mer traditionellt och statiskt samhälle till det mer moderna och rörliga industrisamhället. Den nya samhällsvisionen om välfärdsstaten Sverige träder i kraft och kom att kallas för Folkhemmet. Sverige skulle bli ett hem för alla, där allt och alla skulle sträva efter att vara lite bättre. Vad som ansågs vara just ”bättre” växte fram i det här folkhemsidealet. Under 30-talet utformas alltså själva grogrunden för bilden av vad en god svensk bör vara, och här spelar filmerna en väsentlig roll.

Man brukar säga att film speglar den tid och det samhälle vi lever i. Det här kan filmer helt klart göra till olika grader, men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att en film är en konstruktion. Någon har byggt ihop en alldeles egen verklighet. Enligt författaren Per Olov Quist är film snarare ett resultat av gemensamma drömmar, myter och idéer hos folket, vilket säger så mycket mer om människor under den specifika tiden än om den verklighet de faktiskt befinner sig i. Svensk film under 30-talet är ett tydligt exempel på det här. De avslöjar hur folket såg på sig själva och hur de ville att världen skulle se ut, vilket också förklarar varför så många 30-talsfilmer har ett lyckligt slut. Filmerna blev en del av skapandeprocessen av tidens självföreställningar och idéer som bottnade i det växande folkhemsidealet. Det här var något helt nytt. På så sätt bidrog filmerna till att konstruera den svenska nationaliteten.

Viktigt under folkhemsperioden var att skapa ett gemensamt ”vi” inom nationen. Det här kunde dock uttrycka sig på olika sätt i filmerna, bland annat genom att skapa motbilder med hjälp av etniska strategier. Det fanns en uppdelning kring vad som ansågs vara positiva respektive negativa egenskaper hos nationen och människorna, där till exempel självdisciplin, barnafödande, ”det goda hemmet”, naturen, industrin och det rika Sverige framhävdes som oerhört positivt. I kontrast till detta fick personer med icke-svensk etnicitet en negativ klang, precis som främmande länder och barnlöshet.

I komedifilmen Pensionat Paradiset (1937) finns ett tydligt exempel på hur filmer kan understryka vad som är svenskt genom att skapa en motbild mellan det svenska och det utländska. I scenen framför karaktären Julius (Thor Modén) en sång med målande text och häftigt kroppsspråk, där han driver med ”den äkta mexikanaren”. Texten beskriver mexikanaren som vild och skrämmande, (”jag gör som jag vill”, ”älskar kvinnor och slagsmål”, ”kommer från ett land långt bort i söder”), samtidigt visar också de skrämda reaktionerna till den skötsamma och välvårdade publiken skillnaden mellan den trygga, positiva svenskheten och den främmande och skrämmande icke-svenskheten. Samtidigt som Thor Modén bidrar till att skapa denna motbild, så driver han också med denna ”typiska svenskhet”, vilket han också var känd och kritiserad för under sin tid som verksam skådespelare.

De här tendenserna går även att hitta i nutida exempel. I ett avsnitt till årets säsong av Stjärnorna på slottet berättar skådespelaren och komikern Özz Nûjen hur det var för honom när han erbjöds roller inom svensk film och tv. Med sin kurdiska bakgrund var det inte sällan Özz Nûjen erbjöds rollen som kriminell invandrare, såsom i Anna Holt – Polis (1999) eller Tusenbröder (2003). Den här upprepningen av stereotypiska roller som tilldelades honom blev till sist nästan parodisk enligt Nûjen. Som den komiker han är säger han skämtsamt att castingbolagen till sist ringde och sa:

”Men den här gången blir det annorlunda, nu heter du inte Achmed utan Meshmed”.

Pin It on Pinterest

Share This