Suffragette Foto: Focus Features

Ur filmen Suffragette Foto: Focus Features

För några veckor sen såg jag Suffragette i samband med Stockholm Filmfestival. En film om hur kvinnor bestämde sig för att ta upp till kamp för att få sina rättigheter – för att få rösträtt. Huvudpersonen Maud har tröttnat på att ständigt tryckas ner av män och alla sexuella trakasserier som hon får utstå. Tillsammans med andra kvinnor slåss hon för deras frihet. Det blir en kamp med många uppoffringar. Tyvärr visar filmen endast en sida och bara en typ av kvinnor.

Då var det i början av 1900-talet och kampen var om att få rösträtt. Idag handlar kampen istället om lika lön. Men kvinnors maktlöshet och mindre rättigheter är fortfarande ett faktum. Vi har inte kommit så långt som man kunde ha hoppats. Maud var trött på att vara ett offer för sexuella trakasserier på jobbet. Det här pågår än i dag. 2011 uppskattade Arbetsmiljöverket i en rapport att var sjätte kvinna har blivit drabbad av det här. På ett sätt kan det kännas svårt att tänka sig att det som var ett problem då är fortfarande ett idag. Men tyvärr är det så.

Vi måste göra någonting. Jag talar inte om att kasta sten eller dynamiten här och där. Men det finns en gräns till när rösten inte hörs och endast handlingar räknas. Kvinnornas uppoffringar skapade en förbättring för många kvinnor runt omkring i världen. Är vi beredda på att göra samma sak?

Det var svårt att se Suffragette, som är en stark och bra film, utan att bli inspirerad. Inspirerad att kämpa. Att göra sin röst hörd. Det kan ibland kännas hopplöst. Hur ska folk lyssna på oss kvinnor? Hur ska vi få lika lön för lika arbete? Eller att sexualbrott tas på allvar? År 2014 kom det ut att bara 25 procent av de anmälda sexualbrotten blev uppklarade. Det betyder att många gärningsmän går fria och att många anmälningar inte tas på allvar. Och då har vi inte ens tagit upp mörkertalet.

Men även om den här filmen är bra och inspirerande fattas det någonting. Det är vita kvinnor, visserligen från olika samhällsklasser, som slåss för sin frihet. Men det är endast vita kvinnor. Det känns omöjligt att det enbart skulle finnas vita kvinnor i England under 1920-talet och att det skulle vara de enda som kämpade för sina rättigheter. Hanna Flint skriver för Metro att det fanns kvinnor av andra ursprung som var med och kämpande, men att regissören Sarah Gavron försvarar sig genom att säga att hon endast har sett en bild med icke-vita kvinnor i samband med Suffragette-rörelsen. Betyder det att bara för det inte finns bilder på det så hände det aldrig? Det här påminner mig lite om när ingen hör att ett träd faller i skogen så hände det aldrig.

Foto: Mary Rozzi

Foto: Mary Rozzi

I marknadsföringen för filmen kom de här fyra bilderna ut. Fyra vackra och vita kvinnor poserar med en T-shirt där det står: ”Jag skulle hellre vara rebell än en slav”. Citatet är ifrån Emmeline Pankhurst, som var en suffragette och spelad av Meryl Streep i filmen, som sades under ett tal år 1913. Det är nog sagt ur ett sammanhang, men idag används det som sagt som marknadsföring. En marknadsföring där vita kvinnor poserar och refererar till slavhandeln. Två saker som egentligen inte alls går ihop. De här bilderna har också fått stor uppmärksamhet i media – och inte på ett bra sätt. Vilket är väldigt förståeligt.

Det är klart och tydligt att representation är viktigt. Suffragettrörelsen var en kamp för kvinnors rättigheter och filmen handlar om jämställdhet. Så varför inte göra filmen jämställd? Att endast visa en sida och välja bort en annan stor del är inte att göra det jämställt. Tittar en i historieböckerna är den full av vita människor överlag. Det här är ett misstag som bör ändras. Och nu gör skaparna bakom filmen Suffragette samma sak. De tar bort en stor del av historien och färgar berättelsen vit.

I slutet av filmen väljer de att visa årtal på när olika länder tillät kvinnor att rösta. Det är antagligen gjort för att få oss att haja till. Att inse att det här är fortfarande ett problem – då många länder inte tillåter kvinnor att rösta. Men det här visar en felaktig bild. Det står nämligen att i USA fick kvinnor rösträtt 1920, men det var endast vita kvinnor som fick det. Mörkhyade kvinnor och män kom att vänta långt efteråt för sin rösträtt.

Trots att Suffragatte visar en felaktig och vinklad del av historien är den viktig att ta upp. Den belyser ett problem som än idag existerar. Filmen kanske inte är viktig ur en jämställd synvinkel, men är däremot viktig för feminismen, eller snarare kanske för white feminism. Men det är trots allt ett litet bebissteg år rätt riktning. Dags att belysa ännu mer av historien i kulturen, fast på ett bättre och rättvisare sätt.

Kvinnorna var beredda på att kämpa för sin sak. De var politiska aktivister. Nu är det vår tur. Vad kan vi göra?

Pin It on Pinterest

Share This