Styrsö Festival värmer både kropp och själ på sin debut

av | Jul 23, 2018 | Artiklar, Framsida Startslider, Krönikor

Den första upplagan av tvådagarsfestivalen på Styrsö bjöd på en somrig och havsnära rad konsertupplevelser. Popmanis Jonas Hallén njöt av havsbrisen och kände in stämningen på ett nyfött festivallöfte.

Kombinationen hav och festival är ett koncept som jag, trots att jag spenderat majoriteten av mitt festivalmyndiga liv på västkusten, inte tagit del av förut. I år kom chansen att för första gången året uppleva ett sådant koncept på Styrsö. Det händer såklart inte något revolutionerande här, men såväl besökare som volontärer och artister verkar tycka att det är härligt att få komma från staden och ut till den havssaltade vinden. Så även jag. Den lilla kulliga grässlätten som utgör festivalområdet möter ögat så fort en tar steget av färjan från Saltholmen. Fredagens första höjdpunkt är jazzsjungande Amanda Andréas som med hjälp av sitt band med Simon Ljungman i spetsen får publiken som spritt ut sig på gräset att samlas framför scenen för att vagga med i de väl framförda styckena. Som tur är hörs hennes texter klart och tydligt, och med låten Mjölk får vi ett lockande smakprov från den kommande skivan.

Norrköping representeras på plats i och med både Maj Monets och Den Svenska Björnstammens närvaro, där den senare akten som avslutar kvällen lyser klart starkast och erbjuder dagens välbehövligt energiska kulmen. En annan akt, som jag skulle säga är festivalens bästa, är Maia Hirasawas självklara scennärvaro och förmåga att förmedla så mycket känsla och mening helt på egen hand, både i sina sånger och mellansnacket. På ett berättande och rörande sätt sätter hon låtarna i sina sammanhang och växlar ledigt mellan texter på svenska, engelska och japanska. Med sina tyngre hip hop-beats och RnB-röst står Cherries musik i kontrast till resten av festivalens bokningar. Detta lockar onekligen dit besökare som kommer specifikt för henne och får se en artist med ärlig och ödmjuk framtoning uppträda. Både en musikaliskt och dragplåstersmässigt strategisk smart bokning.

Festivalens två dagar präglas av en slags tillåtande, personlig och varm stämning, vilket jag tror har att göra med mer än att solen gassar under dagtimmarna. Både Cherrie och Jonas Lundkvist spenderar mycket tid nedanför scenen bland oss, Jens Lekman låter publiken spela tamburin och det finns ett glatt och entusiastiskt publikstöd även under de mindre akterna.

Lördagens festivaldag har precis som dag ett också den blivit välsignad med ett perfekt gräsmattehäng- och konserttittarväder. Simon Damoah startar dagen med att imponera stort och utstrålar starka Oscar Linnros-vibbar med sin renodlade svenska sommarpop. Efterföljande Maple & Rye imponerar även dem som sammansvetsat liveband med sin rytmiska indie-folk och får alla inom höravstånd att gunga med och stampa takten. Dynamik är någonting som bandet onekligen förstår sig på, för såväl setet som helhet och framförandet av de enskilda musikstyckena i sig balanseras mellan hög och låg energi på ett tillfredsställande sätt.

Jag hade sett fram emot att se Hanna Järver spela men tyckte det var synd att hon fick spela så tidigt och att hennes fantastiska texter inte kom till sin fulla rätt så mycket som jag hade önskat. Det kändes som att konserten aldrig riktigt lyfte eller nådde fram, något som till viss del kanske var på grund av det avskalade tvåmannasetet, som allra lugnast i a cappella-versionen av hennes hit Alabamatröjan. Ser fram emot när jag får se henne nästa gång.

Konsertschemat rullar för andra dagen i rad på utan förseningar eller komplikationer och efter ett mål festivalmat, vars dyra prissättning kanske behövs för att finansiera festivalens lysande urval av bokade akter, är det dags för Jens Lekman att äntra scenen. Själv med sin gitarr och sina inspelningar bygger han upp från finstämt trubadurande till dansant discohumör. Likt Maia Hirasawa bjuder även han på underhållande och rörande berättelser mellan låtarna. Likt Björnstammen kvällen innan river Jonas Lundqvist av en energisk show. Han flänger fram och tillbaka på scenen, och ner i den nu täta publikhopen och avslutningsvis ända upp i scenriggen. Det här skeppet styrs outtröttligt av kapten Lundqvist.

Allt som allt är jag glad att Göteborg och dess skärgård har fått en ny festival som inte lämnar mycket att sakna. Något som präglar festivalens konserter som helhet är den sociala och personliga närheten mellan de som står på scenen och de som står framför den. Jag vet inte om jag ska tacka artisterna eller arrangörerna för det men jag ger gärna en applåd till båda. De lyckade bokningarna Maia Hirasawa och Jens Lekman får utgöra debutårets höjdpunkter. Som en fyr som använder sig av somrig pop istället för roterande ljuspelare hoppas jag att Styrsö Festival kommer att hålla sin plats i havet i många år till.

Författare:
Jonas Hallén, Skribent

Fotografi:
Emil Daniel, Fotograf

Pin It on Pinterest

Share This