Still from "Mediterranea" - courtesy of the filmmaker

Still from ”Mediterranea” – courtesy of the filmmaker

I dag slog Stockholm Filmfestival upp biljettluckorna för allmänheten, programmet släpptes med årets tema migration. I festivalschemat hittar vi filmer från bland annat Liberia, Filippinerna och Rumänien. Förhoppningsvis kommer den mediebevakade festivalen leda till större politisk aktion och reaktion, då filmskaparna gör det enkelt för oss och serverar sina osaltade erfarenheter och livslektioner. Allt vi behöver göra är att titta. 

Jonas Carpignanos film Mediterranea inviger festivalen den 10:e november. En färsk film om tusentals människors verklighet, om de som korsar land och hav mot nya möjligheter i Europa. Den handlar om två vänner från Burkina Fasos resa, om hur deras drömmar om en ljusare framtid i norra Italien snabbt slås undan av en europeisk, inhuman verklighet. Filmen diskuterar relationen mellan immigranter och det nya landet, någonting enormt relevant – speciellt för alla EU-länder. Ämnet migration är ett av de som är minst exploaterade av kulturen, i många fall är det migranter själva som berättar om personliga erfarenheter, vilket leder till att en spelfilm inom genren nästan går att likna vid högkreativ dokumentär. Fler filmskapare väljer dock att hellre tjäna mångmiljonbelopp på konflikt mellan brud och brudtärna än mellan exempelvis rasist och rasifierad. Eloge till Stockholm Filmfestival som tar tag i frågan och visar viktiga perspektiv!

Mediasverige har i år haft ett växande migrations- och immigrationsfokus. I september ordnade skivbolaget Universal en välgörenhetskonsert med några av sina största artister för att hjälpa människor på flykt, och kring samma tid anordnades konserten Hela Sverige Skramlar, där alla intäkter oavkortat gick till UNHCRs arbete med krisen. För ett tag sedan kändes livet alltså ändå rätt hoppfullt. Trots vidriga demonstrationer som den utanför Centralen i Stockholm, där bengaler och smällare kastats mot försvarslösa flyktingar och rasistiska utrop hördes, och liknande event som hänt under hösten, hade jag känslan av att Sverige liksom vaknat till. För varje rasist eller fascist som skriker, hörs minst tio högljudda antirasister. Runt om i landet arrangeras stora och små evenemang där pengar eller kläder samlas in. Unga och gamla hjältar gör vad de kan för att hjälpa sina medmänniskor. Vänner reser till de länder där många av personerna i behov faktiskt befinner sig, fler och fler välkomnar de nyanlända till kommunerna med mat och leenden. De goda krafterna överröstar de isiga vindarna och trots att vi har mycket arbete framför oss, lyckades det ändå formuleras ljusare tankar. ”Kanske, kanske blir det bättre snart”, tänkte jag. Sen bröts Decemberöverenskommelsen.

Sverige står inför ett mörker. Politikerna verkar famla blint och folkets åsikter formas mer och mer efter missnöje. Moderaterna vill förbjuda tiggeri och röstar för temporära uppehållstillstånd. Folket byter ställning, lämnar partier bakom sig och söker en quick fix utan att bry sig om den är rasistisk eller ens realistisk. De läser tidningarna extra noga, eller så slutar de läsa helt. Social depression heter tröskeln som många kliver över, och i mörkret är det svårt att veta var en ska sätta ner foten för att backa tillbaka. Detta kritiska läge kräver kommunikation och överenskommelser som främst gör att SD inte får något som helst inflytande i regeringen. För att med säkerhet veta att en gör så mycket skillnad en kan, är det bäst att ta saken i egna händer, att arbeta från grunden.

Filmerna på tema migration har blivit utvalda för Stockholms Filmfestival av samma anledning – de har skapats genom erfarenhet, agerande och en stark vilja att påverka på gräsrotsnivå. Det finns möjligheter för väletablerade organisationer att göra stor skillnad snabbt, men i många fall bromsas de upp av pappersarbete. Vi kan inte låta denna parlamentariska kris göra oss handlingsförlamade. Vi får inte acceptera att någon eld ges åt rasistiska och fascistiska rörelser. Vi måste se och arbeta med världen, nu!


Vill du gärna få DÖ-situationen förklarad igen? Följer du slaviskt Paradise Hotel? Eller både och? Perfekt. Läs Hanna Lidströms Paradise-pedagogiska tydliggörande här. Och vill du läsa mer har Popmani tidigare skrivit om flyktingsituationen, utsatthet och om det ansvar som Europa har men inte tar. Här till exempel: Ingen ber Ann-Mari gå hem och Refugees Welcome.

Pin It on Pinterest

Share This