D043R24Z

Foto: Nordisk Film
Titel: Johan Falk – Kodnamn Lisa Premiär: 15 mars 2013 Regi: Charlotte Brändström Medverkande: Jakob Eklund, Joel Kinnaman, Ruth Vega Fernandez, Jessica Zandén, Mikael Tornving, Alexander Karim, Marie Richardson, Jens Hultén, Jonas Bane

Säga vad man vill om svensk polisfilm men det går inte att frångå det faktum att den ”avslutande” (nåja) delen i Johan Falk-serien lyckas leverera en hel del adrenalin och sevärd spänning. Men som alltid i genren så haltar manuset med dess styltiga repliker rejält och båda huvudrollsinnehavarna har gjort klart bättre ifrån sig.

Har man missat de senaste installationerna av Falk så kan man summera det med att titelpolisen (Eklund) i Göteborg (där nästan ingen pratar göteborska) har gått i pension (på tiden, minst sagt) medan en annan, Frank Wagner (Kinnaman), jobbat undercover i den undre, kriminella världen men hotas nu få sin identitet röjd.

Det funkar någorlunda även om man inte sett tidigare filmer, trots en del förvirring bland ett dussintal karaktärer där såväl snutar som gangsters slåss om spelutrymme och att få fast/hitta Kinnamans stackars villebråd. Och det är spännande jakter, eldstrider och konspirationer som pågår. Att runda av en filmserie med ett ordentligt bang har man utan tvekan tagit tillvara på här.

Det är nästan – bara nästan – så pass häftigt att man har överseende med det ibland hopplösa manuset. För som så ofta i svenska film, speciellt polis- och deckargenren, så sticker mycket dialog i öronen. Många repliker blir oavsiktligt komiska och ligger i de stackars aktörernas munnar, trots imponerande namn i rollistan.

Däremot Eklund tröttare än vanligt och Kinnaman kör sin sedvanliga Snabba cash-jargong med stirrig blick och Dramaten-liknande utbrott. Jag hade hellre sett duktiga birollsinnehavare som Karim, Fernandez (som senast imponerade i både Call Girl och Kyss mej), birollsfavoriten  Zandén och framför allt stackars bortkastade Richardson (fru Eklund) få mer utrymme. En långt ifrån perfekt film men för sin bespottade genre så är den förvånansvärt välpolerad.

Bäst: Inledningen. Tempot och de laddade situationerna hugger snabbt tag i publiken.

Sämst: Manuset. Mindre snack och mer action, tack.

Se även: Övriga Johan Falk-filmerna, om det är din kopp te d.v.s.

Bechdel-testad: Nja, ingen vinnare. Namngivna kvinnor finns och de pratar med varandra men det handlar om ständigt männen och deras välbefinnande. (Mer information om testet här.)

Pin It on Pinterest

Share This