The Soft Moon: “Det är det enda sättet för mig att uttrycka vem jag verkligen är”

av | feb 27, 2018 | Framsida Startslider, Intervjuer

The Soft Moon är känd för musik som genomsyras av hypnotiska och kraftfulla emotionella urladdningar. Popmanis Amanda Båmstedt mötte The Soft Moon för att prata om det nya albumet Criminal, om att uttrycka sina känslor och om det pris en behöver betala för musikkarriären.

The Soft Moon, eller Luis Vasquez som han också heter, har sedan en tid tillbaka bytt USA mot Berlin. En av Europas kulturhuvudstäder som kännetecknas av kreativ frihet, dekadens och rökfyllda technoklubbar. Luis Vasquez berättar att han för tillfället bor i Neukölln, ett område han trivs i. Där finns vännen som äger ett par barer, en musikaffär han brukar besöka och bra restauranger, med andra ord precis allt en kan tyckas behöva. Luis Vasquez säger dock att han efter nästan fyra år börjar känna sig färdig med Berlin.

– Det var häftigt i början. Det första året var kul, fyllt med festande, technoklubbar och allt sådant, men efter ett tag vill en inte hålla på med det mer, säger Luis Vasquez.

Berlin har en gedigen historia när det kommer till att inhysa såväl konstnärer som musiker. En stad som både kan vara hård och karg samtidigt som den erbjuder en varm, kreativ hemvist för skapande själar och jag frågar Luis Vasquez om han tror att Berlin har påverkat honom i hans skapande.

– Ja, definitivt. Jag tror att den livsstil jag påbörjade här har influerat mig. Precis som du nämnde så är Berlin fritt på så många sätt och därför kan det även vara svårt att hålla sig disciplinerad eller sund. Det finns så mycket festande och drickande överallt, galna saker händer i Berlin.

I tidigare intervjuer kan en läsa att Luis har använt musiken som ett sätt att få utlopp för och bearbeta sina känslor. Något som har resulterat i starka album som kompromisslöst berättar de historier han bär på. Luis Vasquez berättar att The Soft Moon har hållit på i nästan åtta år och att musiken fyller samma funktion än i dag.

– Det är fortfarande ett utlopp och det kommer alltid att vara ett utlopp för mina känslor, åtminstone när det gäller The Soft Moon. Om jag arbetar med något annat projekt kan det ske på andra grunder. Jag tenderar att gömma mig själv mycket i mitt normala liv, så det enda tillfälle då jag är öppen och ärlig med vem jag är, är då jag skapar musik. Det är det enda sättet för mig att uttrycka vem jag verkligen är, det är därför jag behöver The Soft Moon. Annars visar jag inte vad som finns inom mig, säger Luis Vasquez.

Han berättar att det ibland blir emotionellt på scenen då han framför vissa av sina texter och det är inte svårt att förstå att musiken betyder mycket för honom. Den tycks fungera som en slags förlängning av hans person som täcker in mer än vad som kan sägas med ord. Ibland händer att Luis Vasquez gråter under sina spelningar, som när låtarna väcker en ilska inom honom eller rör upp känslor.

– Det är alltid givande i slutet – jag tror det är vad jag lever för, den där frigörelsen efter att ett framträdande är slut.

Hans senaste album, Criminal – som blir nummer fyra i ordningen, släpptes tidigare i februari och besitter en argare och hårdare ljudbild än sina föregångare.

– Det handlar om frustration men är också min sista utväg till att nå en inre frid. Det är ett desperat försök och det är därför denna skiva är lite argare. På detta album pekar jag ut specifika problem. I mina tidigare verk använde jag mig mer av metaforer eller presenterade saker på ett kodat sätt. Jag berättade om saker som tyngde mig eller för att få mig att må bättre men på ett metaforiskt sätt, medan Criminal är väldigt bokstavlig och ordagrann. En av låtarna heter Like a Father och handlar väldigt specifikt om att inte ha en far och att jag säger fan ta dig, jag beskyller dig för alla mina problem. Så detta album är mycket mer bokstavligt. Albumet handlar mer specifikt om vad jag kämpar med, det är argare och mer aggressivt.

”Jag har offrat mycket för det här projektet”

Var du tvungen att befinna dig i den sinnesstämningen konstant under skapandet av Criminal?
– Det hände helt organiskt. Jag kände på det viset samtidigt som jag skrev albumet. Jag har bott i Europa i nästintill fem år nu och bodde i Italien innan jag flyttade till Berlin och har hemlängtan. Jag åker hem för att spela och under högtider och sådant men jag tror att jag har nått fram till slutet av min tid här i Berlin. Jag har varit borta länge nog. Sedan är jag arg på mig själv och på min karriär eftersom jag har kompromissat mycket för att göra den framgångsrik. Jag bor i Berlin eftersom jag turnerar mycket i Europa och min tour manager bor i Berlin vilket gör att jag blir mer tillgänglig för att göra spelningar i Berlin. Jag har offrat mycket för det här projektet och ibland gör det mig förbannad, säger Luis Vasquez.

När en lyssnar på The Soft Moons musik märks det att tonerna och texterna är genomsyrade av känslor, de slår mot en med full kraft. Luis Vasquez berättar att det ibland märks bland publiken, vissa sluter sina ögon, andra sjunger med och några gråter. Musiken blir en gemensam knutpunkt och det är svårt att värja sig mot Luis Vasquez storslagna ljudlandskap. Även han själv kan bli uppfylld av känslor efter ett intensivt gig, något som kan ta ett tag att komma ut ifrån.

– Jag är väldigt känslig under en period efter en spelning, så i princip vad som helst kan hända. Jag kan antingen bli riktigt upprörd om någon säger något som sårar mig, det är ett väldigt känslosamt och ömtåligt stadie – det är som en on och off knapp. Det händer ofta men bara om det varit ett intensivt gig. Det är också en av nackdelarna med att turnera, ibland behöver vi packa ihop och åka direkt efter en spelning, och då det är svårt att komma ut från det känsloläget. Men så hamnar en i turnévanen och allting stannar, det är som en bergochdalbana.

Med scenen som spelplats kan en nästan likna musiker vid skådespelare eftersom båda spelar en karaktär. Att bli uppsnärjd i de känslor ett framträdande väcker är något som känns förståeligt samtidigt som allt som sker runtomkring bidrar till att upprätthålla rollen som spelas av musikern.

– Jag tror att det är ännu enklare för skådespelare att lämna karaktären, de behöver bara höra cut, därefter kan de släppa sin roll. Vi har inte cut, efter spelningen kommer personer fram och vill ta bilder, prata med dig och träffa dig. Natten fortsätter och då stannar en kvar i sin karaktär.

Jag frågar Luis Vasquez om han själv känt sig tagen och starkt berörd av någon annans musik på sistone och faktum är att det skedde sekunderna innan jag klev in i logen för att intervjua honom. När jag och hans tour manager sedan klev in i rummet möttes vi av Luis Vasquez som satt helt uppslukad av en låt, smått tagen och lite rörd.

– Jag lyssnade på Yung Lean, det var Agony vilket är lite lustigt eftersom jag inte har hört den låten innan. Jag kollade Instagram och väntade på dig och såg att min vän Justin från Beach Fossils precis hade lagt upp en cover på Agony med en video när han vandrade runt i New York hela natten på sin födelsedag. Efter att ha lyssnat på covern lyssnade jag på originalversionen och då kom du in.

Luis Vasquez berättar att det känns kul att spela nytt material från Criminal eftersom de turnerade i nästan två år med det senaste albumet, han antar att de kommer landa i ett liknande upplägg även nu. Frågan är bara hur en behåller närvaron och intensiteten på scen när en turnerar under en sådan lång tidsperiod.

– Jag håller fast vid vad jag gör, vi har förnyat liveshowen lite. Nu ville vi testa och göra något mer dynamiskt eftersom min musik är mer elektronisk och post punk, så vi bestämde oss för att göra det på scenen så under vissa låtar slår vi över till mer elektroniskt. Numera reser sig trummisen i ett par låtar och rör sig till olika platser på scenen och spelar ett stand up electronic set medan basisten också spelar på en synthesizer och har en trummaskin, det är mycket mer interaktivt. Det är kul, vi får multitaska och förhoppningsvis är det roligt för publiken också.

När en ser Luis Vasquez och hans band märker en verkligen att de tänker på det visuella. Det bygger upp och river ned hela The Soft Moons ljudvärld med en skoningslös skicklighet, låt för låt.  Med influenser från konstvärlden, såsom konstnärerna Cy Twombly och Lucio Fontana, skapar han en egen estetik som återfinns i såväl omslagen som hans musikvideos. De mörka och nästintill hypnotiska ljudlandskapen samspelar med det visuella och slukar lyssnaren samtidigt som de frammanar cinematiska bilder. Luis berättar att det också är så han tänker när han skapar musik.

– Jag ser på det som konst, så det finns texturer och atmosfärer. När jag skriver musik skapar jag konst och det är därför det också ser ut som konst.

”Jag växte inte upp som ett fan av genren och försökte bli en del av dark wave och det är nog därför jag har den frihet som jag har”

Hur viktig skulle du säga att det visuella är för The Soft Moon?
– Extremt viktig. Jag är helt uppsnärjd i estetik. Jag tror definitivt att Soft Moon har en speciell estetik. Till en början använde jag mig av svart, vitt och rött och varierade med olika mängd svart, rött eller vitt på varje omslag. Så det finns definitivt en viss estetik och design kring det, detsamma gäller för liveshowerna. Vi är väldigt noggranna med vilka ljus vi använder och våra positioner på scenen och så vidare. Jag gillar design och konst, så det har påverkat allt.

Det finns något fint med band och artister som även involverar det visuella i sitt skapande, något som ytterligare förstärker känslan av att träda in i någon annans värld. Luis påpekar dock att det inte alltid behöver vara en tonvikt vid det visuella.

– Ta Ty Segall som exempel, det handlar inte alls om det visuella utan är bara Ty och hans gitarr och det är helt fantastiskt. Så det kan vara vilket som, jag tenderar att vara mer artistisk medan han är mer rock och direkt, men det är också underbart.

The Soft Moon omnämns ofta i texter där musiken liknas vid namn såsom Joy Division, Suicide och Bauhaus. Luis Vasquez själv berättar att de var lite roligt eftersom människor jämförde honom med band han aldrig hört innan sitt första skivsläpp. Han skrevs in i dark wave-genren, en genre som han inte ens visste existerade. Efter att ha jämförts med band han inte hört överhuvudtaget började han lyssna på deras musik och kunde se kopplingen. Men trots att folk gärna sätter hans musik i genreboxar såsom dark wave är han inte rädd för att fastna.

– Jag är ganska fri inom min genre och det beror på att jag fortfarande gör musiken utefter vad jag känner. The Soft Moon är min naturliga existens och det skapas av mig helt organiskt. Jag växte inte upp som ett fan av genren och försökte bli en del av dark wave och det är nog därför jag har den frihet som jag har. Jag kan vara lite separerad från det och det är bra, jag kan agera utefter hur jag känner och det är ärligt.

Skulle du säga att det finns andra delar i livet där du känner dig lika tillfreds som när du skapar musik?
– Jag tror att när jag skapar musik är då jag känner mig som mest fulländad. Jag är bra på det antar jag. Jag tvekade lite över att säga det eftersom människor får en att känna sig dålig eller dum för att säga sådant. Men jag vet att jag är bra på det. Jag är väldigt ödmjuk, men jag är bra på vad jag gör.

Författare:
Amanda Båmstedt, Skribent

Fotografi:
Marion Costentin

Pin It on Pinterest

Share This