Titel: Hypnotisören Premiärdatum: 2012-09-28 Regissör: Lasse Hallström Medverkande: Tobias Zilliacus, Mikael Persbrandt, Lena Olin, Tobias Zilliacus, Helena af Sandeberg, Jonatan Bökman, Eva Melander

”Det ringer!” utbrister en karaktär i Hypnotisören under en scen, långt efter att både publik och övriga karaktärer noterat detta faktum. På många sätt sätter sekvensen fingret på filmens stora problem – övertydliga repliker och förutsägbar handling.

En familj har mördats brutalt i hemmet någonstans i Stockholm. När Joona Linna (Zilliacus) från Rikskriminalen undersöker brottsplatsen visar det sig att en familjemedlem fortfarande är i livet, men är svårt skadad och okontaktbar. Linna tar kontakt med läkaren Erik Bark (Persbrandt), ”Mannen som kunde tala med komatösa patienter”, för att hjälpa honom med fallet.

Att det är Lasse Hallström som regisserat Hypnotisören framgår tydligt av det professionella utförandet i allt från klippning och foto till skådespeleri. Fotot av Mattias Montero är riktigt tjusigt, om det så gäller snötäckta Stockholmmiljöer eller dunkla interiörer.

Även skådespelarna gör ett bra jobb. Särskilt imponerande är Lena Olin, som i rollen som Eriks fru skickligt manövrerar alla möjliga känslolägen utan att spela över. Persbrandt är uppfriskande långt från Gunvald Larsson, även om karaktären i sig påminner väl mycket om de plågade huvudpersonerna vi sett i Beck och Wallander. Zilliacus är fint tillbakalutad som Linna och visar att han skulle kunna hålla uppe en eventuell uppföljare.

Men en uppföljare måste vara bättre på en väldigt viktig punkt. Det stora problemet är nämligen att Hypnotisören är en thriller som aldrig blir särskilt spännande, mest på grund av att publiken oftast ligger ett eller flera steg för karaktärerna. När en karaktär reagerar på en ledtråd som presenterades flera scener tidigare lär folk i stolarna tänka ”Det var på tiden!” snarare än ”Aha!”. I filmens upplösning förekommer i och för sig en riktigt välgjord och spännande sekvens. Men resan dit har varit så lång och förutsägbar att publikens intresse lär ha mattats av vid det laget.

Bäst: Lena Olin och fotot

Sämst: Den förutsägbara handlingen

Passar dig som: Gillar deckare utan överraskningar

Pin It on Pinterest

Share This