Likt en göteborgsk kung Midas så blir allt Amanda Werne, också känd som Slowgold, rör vid till guld. Med en röst så vacker att man nästan får rysningar och musik som flirtar med den proggigare sidan utan att fastna i ett reproduktivt träsk, lyckas Slowgold fånga in lyssnaren i ett alldeles eget drömlandskap. Popmanis Amanda Båmstedt traskade ner till ett konditori i Majorna för att ta en fika med Amanda Werne, det resulterade i ett samtal om Mazzy Star och Hope Sandoval, gemenskap via musik och det fina med att vara en del av ett husband.
Slowgold

Jag träffar Amanda Werne också känd som Slowgold på ett litet konditori i Majorna en regnig och gråmulen eftermiddag i hemstaden Göteborg.

– Jag började sjunga när jag var väldigt liten, så det har jag alltid haft med mig. Sedan började jag spela fiol när jag var sju år och sedan följde piano, gitarr och munspel. Så det har liksom alltid bara varit, det har liksom inte funnits något alternativ för mig, inte än så länge i alla fall.

Att Amanda Werne skulle kalla sig för just Slowgold var inte en självklarhet från början då hon både sjunger och skriver på svenska:

– Jag och min kompis pratade om det gamla 70-talsbandet Quicksilver Messenger Service och då tänkte vi Slowgold det är roligt och det har ju varit lite funderingar kring om det ska vara på svenska istället för engelska eftersom jag sjunger på svenska. Men det har liksom känts som att det passar bra och det säger ju lite om hur det låter. Det är långsamt och förhoppningsvis högkvalitativt. Det blir lite som att namnet får säga någonting om musiken och att man kanske kan förknippa namnet med en bild man får. Ungefär därför blev det just Slowgold, det började lite löst och sedan har det satt sig kan man säga. Jag kan tänka mig att det är så med många bandnamn, mitt första band hette ju Raketmaskinen efter Bob Hund-låten, säger hon och ler.

Både Mazzy Star och Hope Sandoval har fungerat som inspiration för Amanda, och visst kan man höra vissa likheter mellan Amanda och Hope Sandoval och hennes drömska låtvärld. Amanda berättar vidare om vad de har betytt för henne:

– Det började med Mazzy Star och det kan jag säga är en stor inspiration tack vare enkelheten i låtskriveriet, det är enkelt utan att bli simpelt. Jag kände att det här är något jag också kan göra. Det inspirerade mig otroligt mycket. Jag lyssnade väldigt mycket på olika slags musik och det är väldigt lätt att man hamnar i någon prestationsångest och att man inte förstår att man kan göra det på, att man glömmer bort att man kan göra det enkelt för sig och liksom gå in i en känsla och att gå in i sin egen känsla istället för att gå in i vad man tror att någon annan skulle tycka om. Så Mazzy Star var en jättestor inspiration. Sedan släppte ju Hope Sandoval sitt soloalbum någon gång i slutet av 2000-talet och så hittade jag till det, det är ju liksom en annan produktion på de två skivorna och det är jävligt inspirerande! Det är ju väldigt drömskt, man kan gå in i sin egen värld liksom och det är något som jag har blivit väldigt inspirerad av också. Att man kan bygga sin egen verklighet på något sätt.

Det här med att bygga sin egen verklighet är något som Amanda verkar ha tagit vara på. Ibland tycker jag mig nästan att man skulle kunna förställa sig hennes musik som soundtrack till den svenska miniserien Upp till kamp. När jag nämner detta ler hon och vi börjar prata om influenser från äldre musik:

– Jag har ju lyssnat jättemycket på tidigare musik, jag gjorde en playlist för en musikhemsida nyligen med 60-talets bästa B-sidor. Det var jätteroligt att göra den för då upptäckte jag att det finns otroligt mycket musik som jag har lyssnat på som är från sent 60-tal och 70-tal, så många favoritlåtar. Det finns ju såklart sjukt mycket musik men jag blev inspirerad av den musiken, Gene Clark och Neil Young då framförallt och Fairport Convention. Jag älskar ju Sandy Denny som sångerska otroligt mycket också. Så absolut, jag har hämtat otroligt mycket inspiration därifrån. Men det var inte den äldre musiken som fick mig att börja skriva eget, det var ju Mazzy Star och Bob Hund, mycket som i sin tur har inspirerats av äldre musik och föregångare. Man har alla tentakler ute hela tiden och sådär.

Amanda Werne sjunger på svenska, något som gör att hon känner att det inte blir lika tillgjort som om hon hade valt att framföra sina låtar på engelska:

– Det har alltid känts mest naturligt att sjunga och skriva på svenska för mig. Det har känts minst tillgjort och jag tror det absolut påverkar att jag kan ha mitt eget språk. Jag upplever att det finns mycket att utforska där sångmässigt, jag tror att det blir eget då.

Vi fortsätter att prata om det här med att sjunga på svenska och kommer ganska snabbt in på det svenska vemodet och ärligheten som skapas när man sjunger på ett språk man kan utan och innan:

– Vart det kommer ifrån det vet jag inte men det finns ju så mycket vacker musik från Sverige. Jag blir såklart inspirerad av folkligt uttryck i musiken, det ska kunna vara greppbart liksom, jag har inget intresse av att gömma mig och så.

Att uttrycket blir mer avskalat och nära när man sjunger på svenska håller hon med om och fortsätter:

– Det går ju att använda så små medel för att uttrycka en känsla för man vet ju på något sätt vad det är för känsla man vill förmedla. Jag har ju verktygen för det i mycket högre utsträckning i det svenska språket liksom. Sedan  kan man ju bli inspirerad av engelska texter också och det blir jag ju. Det finns ett genomgående drag på något sätt. Undrar om det beror på just texterna eller om det exempelvis är som att jag som är mycket inspirerad av Mazzy Star har påverkats av det, undrar varför har det smugit sig in? Det är liksom en omedveten handling på något sätt. Jag har lyssnat mycket på John Holm och Bob Hansson och massa annan svensk musik så allting bara blandas ihop liksom.

Den inbitne musikälskaren som bor i Göteborg har kanske sett Amanda på Kino vid Hagabion eller på Pustervik, hon är nämligen en del av Hagatrion, ett husband som har regelbundna spelningar och som numera huserar uppe vid Pusterviks restaurang. Amanda berättar hur allting började:

– Det var genom min bandkollega som också är en gammal kompis, Stefan Missios, han fick förfrågan om att starta upp en sådan där liten husbandsgrej på Kino i början av 2014 och då frågade han mig om jag ville vara med och så frågade han Anders Grahn också som ju spelar med Daniel Norgren. Så vi sa bara ”ja, absolut” och sedan blev det en sådan jättefantastiskt rolig återkommande grej och vi spelade varje måndag på Kino, sedan valde vi att gå vidare till Pustervik och nu har vi inte haft så mycket tid. Anders spelar med Daniel Norgren och jag har spelat mycket med Slowgold, så vi har spelat en gång i månaden, nästa spelning är den 15 december. Det var bara något som klaffade, att det blev vi tre och att det blev så pass bra att det kunde vara en återkommande grej. Så vi började ha ett litet quiz för att engagera publiken lite mer också. Vi brukar ha teman, vi har haft godistema och då har det liksom varit Tom Waits Chocolate Jesus, Torssons Öresundstwist och Candyman med Grateful Dead. Det är väldigt nördigt sådär och det är ju musik som vi lyssnar på i Hagatrion liksom. Nu är vi liksom någorlunda fasta på Pustervik uppe i restaurangen.

Man kan nästan fråga sig hur Amanda hinner med allting och hon berättar att man får välja att prioritera musiken framför popcorn och filmkväll:

– Det blir att jag prioriterar det istället för annat och det är väldigt skönt, det är ju både ett andningshål men också ett arbete. Men framförallt är det väldigt befriande att få hålla på med musik och då blir det högsta prioritet. Så det blir att jag gör det istället för någon filmkväll och mys.

Amanda gillar både att vara i studion och att uppträda live, hon beskriver det som tungt men samtidigt väldigt roligt. Det hon gillar mest med att spela live är att man får komma ut och träffa människor och hon fortsätter berätta om hur det är i studion:

– Det är väldigt tungt, nu när vi var och spelade in Glömska fick jag fick höra av Henryk Lipp att jag har dåliga studionerver, säger hon och skrattar.
– Jag har mycket bättre livenerver men det är ju någonting som bara ska göras, då är det ju bara att kasta sig in i det. Vi har spelat in alla skivor väldigt länge, Glömska spelade vi in under i princip en vecka. Vi la all sång live förutom körer och det var väldigt skönt för då är det något man bestämmer, sången åker in live och sedan är det liksom ingenting att snacka om, det är den tagningen som gäller. Annars är det väldigt lätt att man petar i det för mycket.  

Vi pratar vidare om just Glömska och jag frågar Amanda om hon har någon låt hon känner sig lite extra nöjd med:

– En rolig fråga faktiskt! Jag är väldigt glad för den instrumentala låten det är ju så att Johnny Essing och Per Svensson har lagt gitarrer på fyra av låtarna på skivan, men på den instrumentala är halva låten bara jag och mina två medmusiker Erik Berntsson och Johannes Mattson och sedan kommer liksom Johnny in på sin superkaraktäristiska ton och så har vi mixat in Pers skrammel. Det blev ett bra exempel på vårt samarbete tycker jag. Johnnys gitarr är helt fantastisk, han har en sådan känsla så när han la den gitarren så fick jag en sådan superstark kärlekskänsla, att jag blev så himla glad så den låten gillar jag mycket.

Musikscenen i Göteborg är något som ligger Amanda varmt om hjärtat och vi kommer återigen in på varför det är så fint och viktigt med husband:

– Jag tycker jättemycket om Göteborgs musikscen, det är ju den jag känner bäst till också. Det är synd att det inte finns så många scener, musikscenen hade kunnat vara mycket mer liksom. Att börja som husband på Kino var fantastiskt och man märkte ju verkligen att folk ville ha det där regelbundna och det blir en sammanhållning, det behövs ju extra mycket idag liksom. För det är ju en sak att komma till ett ställe och vara anonym publik jämfört med att komma till ett litet ställe och känna att nu går vi hit ihop och kollar på detta eller gör detta tillsammans. Jag tror att många band och musiker utvecklas mycket på att ha det där intima.

Vi fortsätter att prata om scener och det där heliga med scenområdet och stora scener:

–Det är ju mycket att det är det man ska göra, att det är målet säger hon och syftar på det här med att uppträda på stora scener. Men då glömmer man ju att Led Zeppelin var husband, det ger fler möjligheter för band att spela. Det blev ju en stor skillnad att gå från Kino till Pustervik för där har de ett mer tydligt scenområde men jag tycker jättemycket om Pustervik, de jobbar verkligen för musiken och det är grymt!

Hon fortsätter att berätta om musiklivet i Göteborg och om politiken som blir allt mer närvarande:

– Vi i Hagatrion spelade på invigningen för utställningen om Göteborgs musikliv på Göteborgs Stadsmuseum och det var ju helt underbart att se att det finns så himla mycket bra ny musik och hip hopen gör det som proggen gjorde förr. Det är arbetarnas musik liksom. Det är ju ett annat politiskt klimat idag, det känns som att man är mer politisk och folk pratar mer om politik. Så har det inte vart i mitt liv hittills och nu gör man det, vilket ju är väldigt positivt att man möts och vågar att uttrycka sig. Det är ju först då man kan få sina åsikter prövade och komma fram till något inom sig själv säger hon och lyckas sätta fingret på den kraft och de möten som skapas genom musik. 

Den som blev sugen på att se Slowgold live efter att ha läst denna intervju behöver inte vänta länge, den 3-10 december har Amanda Werne spelningar med Ingenting och Christopher Sander i Stockholm, den 15/12 spelar hon på Pustervik med husbandet Hagatrion och den 18/12 blir det även en riktigt festlig releasefest i Göteborg. 

Pin It on Pinterest

Share This