Slowgold: “Jag har behövt tänka att det här ska dö för att kunna börja om”

av | feb 25, 2020 | Artiklar, Intervjuer, Månadens intervju

Slowgolds efterlängtade skiva Aska skulle bli hennes sista. Istället gör hon upp med känslor av tomhet, ensamhet och att inte känna sig förstådd.

Amanda Werne är mitt uppe i förberedelser när jag ringer upp henne. Förberedelse nummer ett handlar om att vänta de sista timmarna innan klockan slår midnatt och det nya albumet Aska står till världens förfogande. Förberedelse nummer två handlar om den stundande turnén.

Werne kanske för många är mer känd som Slowgold och albumet Aska blir hennes sjätte i ordningen. Men mycket har förändrats sedan sist. Albumprocessen har varit svårare än tidigare och hon berättar att albumet har känts närmare än på länge.

– Jag har tänkt att när man skriver en skiva och den väl kommer ut så släpper jag den. Då känns inte skivan privat längre, utan mer personlig. Men jag tror att det ligger kvar lite av det privata i den här skivan för att jag fortfarande är i processen av vad den här skivan handlar om.

Hon berättar att hennes tidigare skiva Mörkare var en lägesrapport för hur livet såg ut och hur det fick henne att känna då. Känslan inför att släppa det albumet var snarare pirrig än nervös.

– Och nu när jag sitter med Aska känner jag att den betyder mer rent privat. Den handlar om att släppa taget om hur jag har jobbat, hur jag har mått och vad jag har skrivit om tidigare. Det är ett jävligt ansträngande och långtgående arbete och det har tagit tid.

Jag frågar Amanda om hennes sätt att tänka på musiken har förändrats. Hon berättar att hon har använt musiken till att spegla sig, känna sig verklig och förklara sitt liv. Att det har varit en av anledningarna till att hon har gjort musik.

– Sedan kommer man till en punkt i livet där man känner att jag har gjort det så länge. När jag började skriva den här skivan skrev jag den som om att det var den sista. Jag började skriva med den tanken aktivt, att “nu ska jag testa att skriva min sista skiva och se hur det känns”.

Hon berättar att hon behövde tänka sig ett liv utanför musiken och släppa taget om det förhållningssätt som hon haft till musiken. Första låten på albumet, Aska, speglar tanken av att en rymd av tomhet som hon ska få vara i utan att behöva hålla fast vid hennes tidigare sätt att ta sig ann musik.

– Jag har upplevt att många av mina låtar har varit starkt förknippade med relationer till andra, världen och det politiska klimatet så har jag velat släppa taget om det och hitta något nytt i mig själv som jag kan uttrycka mig på.

Tänkte du verkligen att Aska skulle vara det sista albumet?
– Jag tror att det började med att jag tänkte att det var sista albumet, sedan insåg jag nog på vägen att det inte var det men jag kände ändå att jag vill gå igenom den processen och hitta en utväg från hur jag hade jobbat. Jag kommer inte ihåg när jag insåg att det inte var sista albumet, men jag tror att jag var tvungen att tänka och hitta en ny plats att uttrycka mig på. En ny väg som jag kunde knata.

”Det finns en sorg i att ha gjort en grej under en så lång tid och att i folks och i mina egna ögon befästa en bild om att det här är jag.”

Hon har prisats av kritiker för sin lyrik och ljudbild. Albumet Mörkare tog hem en Grammis i kategorin årets visa/singer-songwriter. Jag själv vill tro att det kan vara svårt att sluta med något som andra uppskattar så otroligt mycket, att framgången i sig kan göra att en håller fast trots att det inte känns bra. Amanda berättar att fina ord har ett värde i sig men att en till slut är ensam.

– När man kom hem från Grammis så var det jättekul och såklart något som jag drömt om. Men sedan sitter man där ensam medan mitt band har sina liv och jag känner mest att jag bara cyklar hem och väntar tills det ska bli morgon.

– Det blir tomt och jag måste fylla hålet igen. Jag känner att hålet inte kan vara anledningen till att jag gör det här. Jag vill skapa för att jag är på en lycklig plats och den här skivan har varit ett arbete att landa i den ensamma platsen, släppa kontrollen över känslorna och bara acceptera det. Jag har nog stått still i dom känslorna tidigare.

Att hitta ett hållbart förhållande till musiken säger hon är viktigt. Främst för att inte bära på känslan av att alla ska ta slut närsomhelst.

– Jag har känt att drömmar jag har haft har försvunnit och då har jag behövt tänka att det här ska dö för att börja om. Det finns en sorg i att ha gjort en grej under en så lång tid och att i folks och i mina egna ögon befästa en bild om att det här är jag. Det är sorgbearbetning att tänka på ifall jag hade velat göra saker annorlunda eller låta på ett annorlunda sätt. Det är klassisk kris kan man säga.

Hon berättar att drivkraften ofta har funnits i att få folk omkring henne att förstå hur hon tänker och varför hon gör som hon gör. Att känslan att vara missförstått ständigt har varit närvarande.

– Om jag nu skulle lägga ner helt så skulle det ändå fortsätta vara jag själv, precis som innan. Men jag har alltid känt mig så missförstått och det har kommit med dom patriarkala strukturerna där man har blivit läst på fel sätt. Det är en känsla av att man bli missförstådd i att man bara kan vara en sak.

Känslan av att vara missförstådd blir även påmind på Google. Hon berättar om när hon sökte på sitt namn och såg att dom flesta beskrev hennes musik som popmusik, precis som flera rockmusiker som PJ Harvey och Chelsea Wolf medan Nick Cave är en stadig rockmusiker.

–  Det blir en mindfuck som bara fortsätter. På något sätt skulle det bli ett politiskt statement att jag skulle säga att spelar rock och skriver rocklyrik. Men det är en del av drivkraften och det är också först nu jag inser att jag har haft den. Det går inte att göra sig av med.

Har den känslan hindrat dig på något sätt?
– Det har känts som att jag har velat visa en grej som jag har haft inom mig. Och det är ett arbete inom mig som gör att jag känner mig friare nu. Jag har en tom plats att kunna göra något och börja om. Jag behövde bara bränna upp allt, även om det utåt sett kanske ses som väldigt små byggklossar till en ny plats.

”Även om tanken var med mig att jag ska sluta med musik så känner jag att jag ska fortsätta skriva och se vad det blir. ”

I samband med att albumet släppts ger sig Slowgold ut på en riksomfattande turné. I början av vårt samtal berättade hon att albumet fortfarande kändes personligt på ett sätt som hennes tidigare album inte hade gjort. Men hur är det då att ge sig ut och möta en publik som kanske redan har hunnit skapa sig en egen relation till låtarna när en fortfarande är mitt upp i det själv?

– När jag spelar finns det inte utrymme att tänka men det är väl den mentala förberedelsen som är lite mer att förbereda. Det är bara att köra sitt race och så får man se sedan hur det går. Det hjälper att tänka på det som ett jobb, annars är det lätt att jag går in i det känslotillståndet som gör att jag tappar fotfästet. Men jag har aldrig sett på musiken som ett jobb jobb. Det gör jag inte nu heller för det betyder så mycket för mig privat att jag inte kan gå ifrån det.

Även om hon hintade om att Aska skulle bli hennes sista album verkar det snarare bli tvärtom. Hon tror att skrivandet kommer att påbörjas så fort turnén är avslutad.

– Jag känner att jag behöver testa dom nya tankarna samtidigt som jag skriver och så får jag se vad det blir. Sedan vet jag inte om det blir på svenska eller engelska eller om jag tar lite paus och skriver lite utomlands.

Så vi behöver inte tänka att det är ett hejdå riktigt än?

– Även om tanken var med mig att jag ska sluta med musik så känner jag att jag ska fortsätta skriva och se vad det blir. Det blir jättespännande att se.

 

Författare:
Emma Isberg, Redaktör

Fotografi:
Madeleine Martinsson

Pin It on Pinterest

Share This