Slowdive: ”Politik dikterar allt i våra liv”

av | Okt 3, 2017 | Framsida Startslider, Intervjuer

Slowdive slog igenom i 90-talets början som pijonärer inom genren Shoegaze. Hatade och älskade tog de en paus men tolv år senare, i år, är de tillbaka med den kritikerrosade skivan Slowdive. Popmani mötte upp bandet i Köpenhamn och pratade comeback, skor och Brexit.

I logens soffa sitter bandet och förbereder sig inför kvällens spelning på Dr Koncerhuset. Enligt brittisk kutym, bandet är ju ändå från staden Reading i Storbritannien, erbjuder de mig en kopp te så fort jag gör entré i logen. Avslappnade och tillmötesgående möts jag av Rachel Goswell (sång/gitarr), Christian Savill (gitarr), Nick Chaplin (bas) och Simon Scott (trummor). Neil Halstad som står för sång och gitarr är tyvärr på vift.

Namnet “Slowdive” är en kombination av en dröm som Nick Chaplin har upplevt, och från låten Slowdive av en av deras inspiratörer – postpunk-bandet Siouxie and the Banshees. Och det är även så deras musik kan beskrivas, drömskt med rötter från Siouxie and the Banshees, Velvet Underground och Sonic Youth. De band som ändå ligger närmast Slowdive är nog ändå de stora Shoegaze-namnen som My Bloody Valentine och Cocteau Twins. På tal om shoegazing, Rachel har köpt ett par nya skor, röda och glansiga. Hon lyser upp: “Vi älskar skor, vi är ju ändå ett shoegaze-band. Skor är viktiga för bandet.” Uttalandet är sagt med en hint av ironi och de visar på en avslappnad attityd till ett begrepp som var besudlat på 90-talet.

Shoegaze var inte direkt ett namn som det stoltserades med i medierna, det var snarare ett nitord mot att shoegaze-banden använde mycket effektpedaler, reverb och distortion. Det gjorde att de ofta stod på scen med blicken riktad ner mot sina fötter och anklagades för att vara en scen som hyllar sig själva. Samtidigt som britpopen och grungen gjorde succé fick Slowdive möta en brutal press. Dave Simpson från Melody Maker skrev exempelvis om deras idag klassiska skiva Souvlaki (1994) “I would rather drown choking in a bath full of porridge than ever listen to it again”. Richey Edwards från Manic Street Preachers var inte nådigare: “I hate Slowdive more than Hitler”. Idag spelar Slowdive för utsålda lokaler och yngre band som Beach House och DIIV nämns som deras arvingar.

Varför kommer ni tillbaka just nu, år 2017?
– Det var egentligen så att Neil gjorde en del solo-grejer och folk frågade honom om Slowdive skulle komma tillbaka. Han har blivit citerad att svara “det är väldigt osannolikt”, men i slutet av året (2013) hörde festivalen Primavera av sig och ville verkligen att Slowdive skulle uppträda där. Rachel bestämde sig för att spela en del med Neil då. Vi har alla barn, och alla höll på med sina egna musikprojekt, men i slutändan handlar det om att det var rätt timing. Vi tänkte “vänta lite, det här kan bli kul, det här kan bli bra” och det kändes som att “the stars aligned”. Vi började att repa i januari 2014 och det kändes rätt, berättar Simon.

Hur har processen varit bakom skivan Slowdive ?
– Processen har varit rätt likt de tidigare skivinspelningarna, med tillägget att teknologin tillåter oss att jobba från olika platser, alla har möjlighet att skicka filer och låtar över nätet. Vi bor alla på skilda platser, till skillnad från 90-talet då vi typ bodde, om inte i samma hus, så i två hus intill varandra. Neil brukar ha de grundläggande idéerna som vi sen snackar kring och redigerar, förklarar Nick.

När jag lyssnar på er nya skiva Slowdive så tycker jag att den har en lugnande effekt. Jag får en hel del associationer till naturen, himmel, rymden – ett sorts lugnt flöde. Är det en medveten idé att skapa ett sådant musikaliskt rum, hur tänker ni kring det?
– Det kommer väldigt naturligt, det var inga medvetna beslut om att det skulle låta så på skivan. Det fanns ett medvetet beslut, och det var att det skulle låta som Slowdive, så att Slowdive-folket skulle kunna känna igen det soundet, berättar Rachel.

– Jag tror att Neil faktiskt skriver mycket om var han bor på den här skivan, speciellt på låten Slomo . Han bor ute i Cornwall som har stora stränder, det är ett underbart område. Rachel bor i Devan, Nick bor i Twyford som har naturreservat. Jag bor i Cambridge som har gigantiska skyar. Så det finns definitivt där, men sen så är det inte något vi funderar så mycket över. Det är inte direkt som ett folkband… Det är naturligt, reflekterar vilka vi är. Det finns ett emotionellt element där det är som ett öppet fönster, ett sorts sound där folk kan kliva in och hitta den sortens rum inom sig själva. Med reverb, och liknande effekter, kan det skapa den sortens rum, det finns plats att liksom vandra omkring. Att se oss spela kanske får folk att själva hitta saker i musiken som betyder någonting för dem och skapa en personlig tolkning, fyller Simon i.

Angående låttexter, första och sista låten på skivan, Slomo och Falling Ashes, handlar om melankolisk kärlek. Berätta.
– Neil skriver alla texter men vi kan försöka att svara i hans ställe. Det är definitivt kärlekssånger. Och på ett personligt plan, jag vill inte avslöja för mycket, så har vi alla haft sådana erfarenheter i våra liv. Dåliga upplevelser i relationer, Neil också. Så det finns där någonstans, han är inte så personlig i texterna, men det finns där, berättar Nick.

Det nämns några namn, Emma, Kathy, Alison…?
– Neil har alltid slängt in namn på kvinnor i sina sånger. Jag är inte medveten om några kvinnor som delar de namnen, så vi antar att de är fiktiva. Men det finns nog många där ute som tror att låtarna handlar om dem, fortsätter Simon.

Shoegaze-scenen har förändrats sedan 90-talet. Genren har fått utstå en hel del kritik, men idag syns nya band som spelar just shoegaze och får positiv respons. Hur tänker ni kring det?
– Shoegaze-flaggan har fortsatt att vevas genom band som Club AC30, till och med under de pinsamma åren då alla sa att det är en pinsam genre. Även Greyface har fortsatt att spela, så du vet, genren har aldrig riktigt försvunnit men visst har det blivit en sorts upprättelse, säger Simon.

– Sedan har större band kommit som, om de inte har influerats av shoegaze, så har många i alla fall identifierat sådana element i de banden. I vår förra intervju nämndes band som Tame Impala, The XX och Sigur Ros. Den sortens band kan ha fått folk att leta efter deras influenser och upptäckt band som oss. Vilket är, du vet, bra för oss. Men återigen, om det var ett sorts förfall för shoegaze så måste band som oss stå på våra egna ben och ge något nytt och fräscht. Det är fortfarande vi, vi kommer inte att förvandlas till typ Def Leppard, inte över en natt i alla fall. Vi måste bli dömda över vad vi gör i framtiden, snarare än blicka bakåt, berättar Nick.

– Jag tror också att det finns en hel del elektroniska akter som när de var 16 år gick och såg Slowdive, och av någon anledning tog de in vissa element som den rumsliga ljudbilden och hur ljudet expanderas, som genom teknologi och synthar har utvecklats. Det finns så många techno-akter och elektroniska undergenrer som har den sortens grund men som har tagit det någon annanstans, fortsätter Simon.

– Det är också tvärtom, Neil lyssnade på elektroniska akter som Aphex Twin när det var nytt och fräscht också. Han gjorde sin tolkning på det vilket märks på EP:n 5 (1993). Skivan Pygmalion (1995) var också en helt annan grej, berättar Nick.

När Slowdives skiva Pygmalion släpptes var den någonting helt nytt som rörde sig mot ambient och elektronisk musik. Skivan blev ratad på 90-talet men har idag fått upprättelse av kritikerna. På bandets stora genombrott, skivan Souvlaki , skedde ett samarbete med Brian Eno, en av förgrundsgestalterna inom just ambient och elektronisk musik.

Ni har samarbetat med Brian Eno. Har ni några idéer gällande framtida samarbeten?
– Jag vet inte riktigt. Jag vet en som vi har snackat om, men jag vet inte om vi kan snacka om det offentligt. Men nej, kanske inte just samarbeta, då måste det verkligen kännas rätt. Idag är det stort med remixer, det gillar vi. Simon gör grymma remixer och han har gjort några för oss och en som har kommit ut i en väldigt, väldigt begränsad utgåva. Det är typ 20 kopior? Men det är en grej som många band vill vara med i. Det är en skön grej, band som man gillar kan göra sin version. Om man gillar det använder man den, om inte, så gör man det inte. Man kanske gör något i gengäld också, så det är rätt intressant, säger Nick.

– Remixer är en bra grej, men att samarbeta med någon annan tror jag inte, vi måste börja göra nästa skiva först. Vi använde inte ens en producent på vår förra skiva, vi gjorde det själva. Brian Eno-grejen var speciellt, vi skickade ett brev till honom, “Kära Mr. Eno, vi älskar vad du har gjort, vill du jobba med oss?!” och han sa ja! Eller, vi faxade honom faktiskt, berättar Simon.

Ni har spelat i snart tjugo år. Hur håller man sig sann till sig själv som band och samtidigt utvecklas?
– Man får helt enkelt inte bry sig om vad folk tänker om en, utan bara göra det man vill och det man tycker om. Vilket är vad vi alltid försöker göra. Det yttersta beviset är väl att om vi fem möts upp, försöker skapa musik och sen frågar oss själva: Är det här bra? Tycker vi om det, förklarar Nick.

– Och alla fem måste älska det och kunna stå för det. Med alla våra olika personligheter är det inte enkelt, men det är en naturlig process och med det sagt – vem vet vad som händer i framtiden? För att en naturlig process ska uppstå måste saker och ting bara få vara, få flöda. Men vi kommer säkerligen inte göra en techno-platta, det skulle bli rätt kasst, fortsätter Simon.

Skivan har titeln Slowdive, varför?
– Det står för en ny start, en eponymisk platta. Jag tycker att namn på album är rätt svårt att komma på, så jag tror att vi alla bara gick med på att den borde vara eponymisk. Och det känns rätt, den första skivan på tolv år, berättar Rachel.

– Det är ett sorts statement, en nystart. Det finns ingen riktig röd tråd på plattan som vi kunde dra i, ett tema eller så, eller någon låt som vi ville fokusera på. Så det blev rätt tydligt att skivan borde heta Slowdive, så det blir en färre sak att bråka om, säger Nick.

Ni använder en hel del effekter och pedaler. Har ni några favoriter?
– Nja, jag kan inte så mycket om sånt, erkänner Nick.

– Nä, jag vet inte. Så länge det inte är för komplicerat så gillar jag det, berättar Cristian.

– Ingen av oss är så intresserad av det faktiskt, vi gillar ljudet. Alla gillar väl en ny pedal, det är som att ha en ny leksak. Men ingen i bandet, förutom eventuellt Simon som märkligt nog spelar trummor, skulle vara bekväm med att göra en intervju för typ en tidning om musikinstrument som Guitar World Monthly . Vi har blivit frågade om det, men vi skulle nog inte göra det. Det finns ett element av punk-rock i bandet, där nivån av musikalitet inte är så viktig, fortsätter Nick.

– Tala för dig själv, Goblin, säger Rachel.

– Man måste vara tillräckligt bra för att komma undan med det, men annars är det inte särskilt viktigt, konstaterar Nick.

– När vi startade bandet i Reading, brukade vi skratta åt band som var väldigt seriösa, det blir lite löjligt, för mig i alla fall, berättar Simon.

– Vi har vänner som fixar våra gitarrer, vi kan inte göra det själva, fortsätter Nick.

Har ni någon favoritlåt att spela live?
Everyone Knows. Vi körde den live för första gången igår. Det gick okej. Personligen gillar jag att spela grejer som vi inte har kört förut, säger Nick.

– Jag gillar verkligen att spela Another one bites to dusts (Queen) basgång när vi kör soundcheck, berättar Simon.

Er comeback i år kommer samtidigt som en hel del politiska förändringar har inträffat, Trump i USA och Brexit i ert hemland. Hur tänker ni kring det?
– Vi firar, säger Nick med ironi i rösten.

– Haha, sarkasm funkar inte… Men det har varit märkligt, eller hur? Min fru är från USA och bor där, så för henne har det varit ett dagligt trauma. Inte så mycket just nu, det farliga med sånt här är att efter ett tag blir man liksom okänslig? Man blir liksom van, “det är så här det är nu”, det blir en sorts passiv acceptans. Men det har varit fruktansvärt. I intervjun innan frågade en kille om folk attraheras av eskapismen i band som Slowdive och det kanske ligger något i det. Med all skit som pågår, Brexit och allt. Som en offentlig röst har vi alltid försökt att inte bli alltför involverade i sånt här. Individuellt är det en annan grej, förklarar Simon.

– Politik dikterar allt i våra liv från resande till ekonomi. Många konstnärer reagerar mot det. Men som Nick sa, vi har aldrig gjort det, för jag tror att vi skulle vara ett helt annat band om Nick skulle börja skriva låttexter om den sortens problem. På vårt eget lilla sätt kanske vi reagerar, typ lägger till lite extra distortion för att få ut vår frustration. En diskret reaktion, fortsätter han.

Tiden börjar gå mot sitt slut. Simon dricker upp sitt te och avslutar hoppfullt.

– Vi kanske spelar i Sverige, kanske Stockholm. Då ses vi där!

Författare:
Saskia Rubensson, Skribent.

Pin It on Pinterest

Share This