Skator: ”Jag försöker vara sann mot mina låtar”

av | aug 26, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Intervjuer

Naturen och tidens gång har präglat Skators nya album År. En magnifik samling låtar som både bjuder på ett briljant textförfattande och instrumental finess. Vi har pratat med Lina Högström om den plötsligt inställda hösten och det musicerande tillståndet.

Sju år har gått sedan Lina Högström debuterade med det hyllade albumet Vita Kalla. Nu är hon tillbaka med sin andra fullängdare År. En praktfull skiva som hon hoppas kan förmedla både förnimmelse och tröst.

– Det känns bra att få släppa iväg de här låtarna. Jag hoppas att någon kan finna tröst i någon rad, känna en känsla av någon ton. Albumet är både finstilt och storslaget, jag hoppas den som lyssnar tar sig igenom hela resan.

Albumet kretsar kring tidens gång och tar avstamp i vårens ljus för att sedan avslutas i snömodd och ett möte på Åhléns. En idé som långsamt gav sig till känna och sedan kändes given.

– Jag märkte att låtarna var präglade av årstiderna. Idén kröp fram och blev snart självklar. Naturen och tidens gång spelade roll i berättelserna, vad det gör med en människa. Jag har fått frågan om verket undersöker säsongsdepression men så är inte fallet. Det följer ett år, genom sommar, höst, vinter, vår. En cykel.

”Jag har aldrig tyckt om att tänka
på hur tiden går.”

Tid är något som skiljer oss människor från varandra. En del upplever den som stress, medans andra finner ro av att tiden faktiskt går och med det också en omedveten förändring. Detta är något som Högström tidigare har upplevt som obehagligt, men på senare år, har hon börjat landa i tanken av att vara med på livets resa och alla dess skeenden.

– Jag har aldrig tyckt om att tänka på hur tiden går, hur saker förändras. Har aldrig gillat att titta i fotoalbum som vissa älskar göra. Jämföra tider, blottlägga allt som hänt och inte hänt. Det har alltid varit obehagligt. Men jag har på senare år börjat vila i att vara på den här livsresan och få uppleva olika skeden av den. Se saker födas, se saker dö. Ständigt samma cykler som tickar på. Samtidigt som vi oavbrutet svingas fram genom solsystemet i vår oerhörda bana. En liten liten del av allt det är mitt liv, min livstid. Det är okej.

Något som är unikt för sättet Skator framför och skapar sin musik är att den framstår som väldigt rak och oredigerad. Men detta är ingen medveten teknik, utan snarare något som kommer naturligt i processen.

– Jag har nog inte tytt mig till en metod. Detta är snarares så att jag… bara kan göra som jag gör? Det brukar inte bli bra när någon övar in ett manér eller uttryck. Det hörs och känns att det inte är sant. Jag tycker musik är något innerligt. Jag försöker vara sann mot mina låtar, mig själv, och den som lyssnar.

På albumet finns inspiration från svensk folkmusik och detta är något som Lina Högström har blivit allt mer fäst vid under de senaste åren. Men kärleken till genren föddes inte i hemmet som för så många andra, utan på festivaler och andra tillställningar. Ur detta kom också en önskan om att lära sig spela fiol och en längtan som slutade i en stor sorg.

– Min kärlek till svensk folkmusik har funnits med sen jag hörde det första gången. Jag har inte med mig det hemifrån som många andra ivrare utan har stött på musiken på festivaler och i sammanhang där folk spelat. Gud. Alla som känner mig vet att jag egentligen bara vill spela fiol. När jag var i 20 års-åldern köpte jag mig en fiol. Jag var besatt. Jobbade på en bar i Oslo då och fick låna lokalen efter stängning att spela i. Kompisarna jag bodde med stod inte ut med att jag spelade hemma… Jag spelade och spelade men kunde ju inte egentligen. Hade usel ergonomi. Tittade på Youtube hur man skulle hålla stråken och så. När det gjorde ont trodde jag det skulle göra det, jag bara fortsatte. Så tillslut fick jag en förslitningsskada i en nerv. Har problem med den nerven fortfarande. Jag kan fortfarande inte spela fiol eller gitarr mer än korta stunder. En stor sorg.

”Att vara i musik är att släppa, och vara koncentrerad, på samma gång.”

Skators poetiska vardagsbeskrivningar är omgivna av instrumentala partier från både stråk och flöjt. Ett arbete som har improviserats fram tillsammans med musikerna Bård Ericson, Josefin Runsteen och Johan Gradén.

– Vad fint att du uppskattar musiken på skivan. Instrumentala partierna har kommit till på olika sätt. Mycket har varit att jag, min goda vän och medmusiker Bård Ericson (kontrabas), violinisten Josefin Runsteen, och Johan Gradén har improviserat tillsammans. Så har jag vevat och pekat och tyckt tills vi nått fram.

Att musicera är för Lina Högström ett tillstånd man förlorar sig i, ett skeende som både kräver koncentration och frihet, och på grund av sin synestesi ser hon också låtarna i både textur och färg.

– Varje gång man förlorar sig i musik händer det olika saker. Samma låt kan vilja dra åt olika håll olika tillfällen. Jag har rejäl synestesi så musiken har också lager av färger och textur. Att vara i musik är att släppa, och vara koncentrerad, på samma gång.

Albumet är producerat tillsammans med Fredrik Swahn (Anna Järvinen) och Jacob Haage (El Perro del Mar) som båda är goda vänner till Högström.

– Fredrik Swahn har producerat skivan i samarbete med Skator. Jacob Haage har hållit taktpinnen vissa låtar, på tillexempel singeln Medan giftet verkar. De är båda kära vänner till mig. Fredrik Swahn besitter superkraften att man alltid blir glad och avslappnad i hans sällskap. Det är fantastiskt.

Sommaren börjar nu att lida mot sitt slut och vi står på tröskeln till hösten. En höst som för Lina Högström i sällskap med många andra, har fått ställas in.

– Det fanns en turné. Men förra veckan, precis innan jag skulle gå upp på scen med symfoniorkester på Trädgården, fanns den inte längre. Hösten ställdes in. Det kändes mycket snopet. Nu bokas datum efter jul. Ser fram emot Göteborg , Stockholm och Umeå i januari! Under hösten kommer det videos till två av låtarna på skivan. Själv längtar jag mycket efter att gå runt utomhus, titta på grejer, sitta på en bänk.

Läs även Saskia Rubenssons recension av albumet här.

Författare:
Elin Strömberg, Skribent & Chefredaktör

Fotografi:
Selma Grönlund

Pin It on Pinterest

Share This