Sista Bossen: ”Kärleken ligger väl kanske inte i näven”

av | Apr 6, 2017 | Framsida Startslider, Intervjuer

Efter att debutalbumet Se upp för! skramlade sig in i våra hjärtan är Malmöbandet Sista Bossen nu tillbaka med uppföljaren Titta inte på mig (när jag dansar). Popmanis Adam Hallberg träffade några av bandmedlemmarna på en bar i Malmö för att snacka energi, spökhistorier och känslan av att släppa det andra albumet.

Solen har hittat ner till Malmö och uteserveringarna fylls till bredden. Inne på en bar på Möllan sitter Hampus Sunden, Fredrik Persson, Frans Möller och Kristopher Ståhlgren, fyra av Sista Bossens fem beståndsdelar. Det ligger vår i luften och bandets senaste album har precis haft release.

— Det är kul, framför allt men det är ju lite självklart. Sedan är det spännande. Och lite nervöst. Det är ju något vi lagt mycket energi och våra själar på, säger Hampus. På något sätt är det ju oundvikligt, att bli bedömd. Men det är som livet, man blir bedömd, fortsätter han.
Fredrik är mer lugn.

— Efter man spelat in skivan går man ju vidare med nya grejer, så därför tänker man inte så mycket på det, säger han. Frans fyller i.
— Det är ju kul, men jag hade känt att det var roligare om vi fick släppa det när mixarna var klara och allt var redo. Jag har ändå velat visa det för folk.
— Vi är nog rätt otåliga, säger Hampus.

Albumet Titta inte på mig (när jag dansar) är en elva spår lång dynamitexplosion. Låtarna är korta och intensiva, flera av dem klockar in strax under två minuter. Det skramlar och sticker åt alla håll men bland cymbaler och distpedaler gömmer sig en stor dos värme och humor. Till skillnad från första albumet, där Frans och Hampus hade skrivit alla låtarna, förklarar bandet att låtarna nu är skapade mer kollektivt – något som Frans erkänner att han i början tyckte var jobbigt.

— Nu tycker jag att det är ett jättebra sätt att jobba på, säger Frans.
— Kan man säga att du utvecklats som person, frågar Hampus.
— Definitivt. Jag har gjort en känslomässig resa, svarar Frans.
Ytterligare en skillnad är att Kristopher inte var med på första skivan.
— Eftersom den blev så väl bemött så hade det varit jobbigt om den här blev sämre, förklarar han. Ingen av de andra runt bordet tycker att den blev det.

Albumet spelades in i en analog studio och bandet fick mycket hjälp av studioteknikern Joakim Lindberg, som av bandet beskrivs som en människa med ”god känsla för skräp och skrot”. Förutom själva studion, som imponerade på alla i bandet, var det särkilt ett inslag som medlemmarna minns.

— Jag tycker nog spöket, säger Kristopher och de andra håller med.
Huset som bandet bodde i under tiden de spelade in skulle tydligen vara hemsökt, något som alla som bott där fått höra. Medlemmarna i Sista Bossen slapp dock några möten med spöket.
— Däremot finns det en video på när Kristopher blir väldigt rädd för ett täcke, det var nog det, förklarar Frans.

Energin är hög på alla skivans elva spår. Men bandet själva menar inte att de mer energiska än någon annan. Man måste helt enkelt bara få utlopp för saker och ting.
— Är vi alla inte rätt lugna personer, frågar Hampus de andra i bandet.
— Vi söker väl den kontrasten, den explosiva kontrasten, säger Fredrik.

Men hur gör de för att hålla uppe energin då?
— Genom att hålla lågt tempo i övrigt, förklarar Kristopher. Fredrik fyller i.
— Det är ju inte direkt högt tempo i replokalen. Men det brukar skifta, vem som får dra lite i det och upprätthålla tempot. Men det är aldrig samma person.

Det är nog därför det funkar, förklarar han, att alla kan ta det ansvaret. Någon gång tryter dock energin, men då får det vara så.
— Det är en inställningsfråga, det handlar bara om att ta sig över den gränsen, säger Fredrik och alla hamnar de i en diskussion kring dagarna då det inte riktigt fungerat, när de varit trötta.

— Men det var det finaste någonsin, på repet när jag fist-bumpade Fredrik varandra och du Kristopher, blev lite ledsen och sade ”men, kan vi inte ge varandra lite kärlek istället”, berättar Hampus. Bandet skrattar.
— Jag tycker det är irriterande, förklarar Kristopher.

— Nä, kärlek ligger väl kanske inte i näven, fyller Hampus i.

Författare och fotograf:
Adam Hallberg

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This